- Svar: 1
- Visningar: 895
...
Och fortsatte gjorde du. Som en vålnad smög du längs väggarna i många år och ansträngde dig för att liksom smälta in i tapeten. Och tystare blev du. Och mörkare blev molnen i horisonten som var allting du kunde se. Någonstans fanns ett litet hopp om att livet ändå inte slutade där, i totalt mörker och misär. Men misären hade grävt sina klor så djupt in i ditt innersta väsen, ätit dig nästan helt och hållet nu och du letade efter någonting att kanalisera alla undanträngda känslor genom; Nånting att peka på. Här! Här har vi det. Här har vi problemet.
Han fick bli problemet. En prunkande skolavslutningskväll när doften av tangerincider låg tung över parken där ungdomar från stadens alla möjliga hörn och kanter hade samlats för att fira. Han var en person som inte stod i kontakt med sitt inre mörker. Mer väsentligt, han tog ingen notis om ditt. Inte till en början åtminstone. Han lyste som solen och förde sig helt självklart, uppsluppet, och det var som att alla tankar som for genom hans huvud tvångsmässigt spottades ut i meningar. Din raka antites kanske man hade kunnat säga, och antagligen just därför blev han så tilldragande. Du ville finnas i hans livsglädje, men var inte helt säker på att du förtjänade det. Häpen över att han riktade sin blick mot dig över huvud taget, förbryllad av komplimangerna som han öste över dig. Du hade nog inte förstått själv, hur svältfödd du verkligen var på den här sortens uppmärksamhet och nu visste du inte alls hur du skulle hantera den. Ditt inlärda försvarsbeteende, att säga så lite som möjligt, fungerade dåligt. Du kände dig lättad när han druckit några öl för då blev din tystnad på något sätt mindre påtaglig. Som en katt smög du mellan olika sällskap och grupperingar och bara iakttog det sociala spelet. Det som tedde sig så enkelt för alla andra var oöverstigligt svårt för dig. Bara att pröva din egen röst mot en grupp spetsade öron fick dig att kallsvettas av ångest. Du förstod själv att du var tråkig. Stel och obekväm, som ett husdjur som härdar ut barnens hårdhänta kärlek men aldrig ger någon tillbaka och till sist så tröttnar barnen.
Han tröttnade såklart. Kanske bara därför att pojkar vill ha omväxling, men i din värld så var det såklart du som felade. Kärleken i hans ögon dog, därför att du inte dög. Det hände på en skärgårdsfärja. Kanske hade det växt i honom länge, att han slösade sin dyrbara tid på någon som inte var värd den. Men det var då du insåg vad som höll på att hända och du kände hur du greps av panik inför din egen vanmäktighet. Ni utbytte inga ord, för det fanns inga att utbyta. Hade det någonsin funnits? Ni satt i trappan upp till övre däck och han satt ett trappsteg nedanför dig, med sin ryggtavla vänd mot dig och de blonda lockarna ännu fuktiga efter dagens simtur. Så nära, inom räckhåll, du behövde bara sträcka ut din hand för att röra vid honom. Aldrig har väl en så enkel rörelse krävt sådan kraftansträngning av någon människa, att lyfta armen och låta den slappa, håglösa handen stryka över hans gyllenblonda hår. Du klarade det, trots att luften kändes tunn som på en alptopp och kroppen redan tung av sorg.
Det finns ögonblick i livet där förändringen man genomgår, både själsligt och kroppsligt, blir så påtaglig att man liksom aldrig glömmer dom. Det finns ett före, och ett efter. Denna till synes banala rörelse, din hand som rör vid hans hår, resulterade i att han vände sig om och såg på dig. Där och då fick du bekräftat det som du anat, kanske redan visste. Det var för sent. Nånting hade slocknat i hans blick när han såg på dig. Att skillnaden blir så påtaglig när någonting bara… Inte längre finns där? Han log, ett ansträngt leende. Den där lusten och glädjen som var han var som borta. Du hade dragit den ur honom. Han kände ingenting för dig.
Sorgen som bet och rev och slet i ditt inre. Du slungades in i ett mörker med sådan kraft att alla utsträckta händer studsade tillbaka och från avgrundens botten kunde du se deras skrämda ansikten skvalpa förbi som bleka kopior av människor du en gång kände. Mörkret, som i själva verket växte inom dig, förändrade hela världens färgskala. Det var inte en helt oangenäm upplevelse ändå, för känslan du bar med dig var att världen nu var smutsig och falsk och därför kunde inget längre göra dig besviken. Det var skönt, du kunde slappna av en smula och bara vara besviken och arg. Ingenting betydde nånting mera, pojkar i blonda beatlesfrisyrer avlöste varandra som rullbandssushi. Det fanns inga förväntningar att leva upp till för dessa pojkar, dom var alla replikor utsedda att spela en roll i det trauma du ständigt iscensatte för att bibehålla någon slags känsla av kontroll över tillvaron. Allting kunde rämna runt omkring dig och det hade gått dig helt obemärkt förbi, så länge detta skådespel förblev intakt.
Och fortsatte gjorde du. Som en vålnad smög du längs väggarna i många år och ansträngde dig för att liksom smälta in i tapeten. Och tystare blev du. Och mörkare blev molnen i horisonten som var allting du kunde se. Någonstans fanns ett litet hopp om att livet ändå inte slutade där, i totalt mörker och misär. Men misären hade grävt sina klor så djupt in i ditt innersta väsen, ätit dig nästan helt och hållet nu och du letade efter någonting att kanalisera alla undanträngda känslor genom; Nånting att peka på. Här! Här har vi det. Här har vi problemet.
Han fick bli problemet. En prunkande skolavslutningskväll när doften av tangerincider låg tung över parken där ungdomar från stadens alla möjliga hörn och kanter hade samlats för att fira. Han var en person som inte stod i kontakt med sitt inre mörker. Mer väsentligt, han tog ingen notis om ditt. Inte till en början åtminstone. Han lyste som solen och förde sig helt självklart, uppsluppet, och det var som att alla tankar som for genom hans huvud tvångsmässigt spottades ut i meningar. Din raka antites kanske man hade kunnat säga, och antagligen just därför blev han så tilldragande. Du ville finnas i hans livsglädje, men var inte helt säker på att du förtjänade det. Häpen över att han riktade sin blick mot dig över huvud taget, förbryllad av komplimangerna som han öste över dig. Du hade nog inte förstått själv, hur svältfödd du verkligen var på den här sortens uppmärksamhet och nu visste du inte alls hur du skulle hantera den. Ditt inlärda försvarsbeteende, att säga så lite som möjligt, fungerade dåligt. Du kände dig lättad när han druckit några öl för då blev din tystnad på något sätt mindre påtaglig. Som en katt smög du mellan olika sällskap och grupperingar och bara iakttog det sociala spelet. Det som tedde sig så enkelt för alla andra var oöverstigligt svårt för dig. Bara att pröva din egen röst mot en grupp spetsade öron fick dig att kallsvettas av ångest. Du förstod själv att du var tråkig. Stel och obekväm, som ett husdjur som härdar ut barnens hårdhänta kärlek men aldrig ger någon tillbaka och till sist så tröttnar barnen.
Han tröttnade såklart. Kanske bara därför att pojkar vill ha omväxling, men i din värld så var det såklart du som felade. Kärleken i hans ögon dog, därför att du inte dög. Det hände på en skärgårdsfärja. Kanske hade det växt i honom länge, att han slösade sin dyrbara tid på någon som inte var värd den. Men det var då du insåg vad som höll på att hända och du kände hur du greps av panik inför din egen vanmäktighet. Ni utbytte inga ord, för det fanns inga att utbyta. Hade det någonsin funnits? Ni satt i trappan upp till övre däck och han satt ett trappsteg nedanför dig, med sin ryggtavla vänd mot dig och de blonda lockarna ännu fuktiga efter dagens simtur. Så nära, inom räckhåll, du behövde bara sträcka ut din hand för att röra vid honom. Aldrig har väl en så enkel rörelse krävt sådan kraftansträngning av någon människa, att lyfta armen och låta den slappa, håglösa handen stryka över hans gyllenblonda hår. Du klarade det, trots att luften kändes tunn som på en alptopp och kroppen redan tung av sorg.
Solen lyste säkert på dig
Soljävel
Och jag skakar sönder
Allt jag rör vid
Du rör och går
Rörochgårutanattfällaentår
Soljävel
Och jag skakar sönder
Allt jag rör vid
Du rör och går
Rörochgårutanattfällaentår
Det finns ögonblick i livet där förändringen man genomgår, både själsligt och kroppsligt, blir så påtaglig att man liksom aldrig glömmer dom. Det finns ett före, och ett efter. Denna till synes banala rörelse, din hand som rör vid hans hår, resulterade i att han vände sig om och såg på dig. Där och då fick du bekräftat det som du anat, kanske redan visste. Det var för sent. Nånting hade slocknat i hans blick när han såg på dig. Att skillnaden blir så påtaglig när någonting bara… Inte längre finns där? Han log, ett ansträngt leende. Den där lusten och glädjen som var han var som borta. Du hade dragit den ur honom. Han kände ingenting för dig.
Sorgen som bet och rev och slet i ditt inre. Du slungades in i ett mörker med sådan kraft att alla utsträckta händer studsade tillbaka och från avgrundens botten kunde du se deras skrämda ansikten skvalpa förbi som bleka kopior av människor du en gång kände. Mörkret, som i själva verket växte inom dig, förändrade hela världens färgskala. Det var inte en helt oangenäm upplevelse ändå, för känslan du bar med dig var att världen nu var smutsig och falsk och därför kunde inget längre göra dig besviken. Det var skönt, du kunde slappna av en smula och bara vara besviken och arg. Ingenting betydde nånting mera, pojkar i blonda beatlesfrisyrer avlöste varandra som rullbandssushi. Det fanns inga förväntningar att leva upp till för dessa pojkar, dom var alla replikor utsedda att spela en roll i det trauma du ständigt iscensatte för att bibehålla någon slags känsla av kontroll över tillvaron. Allting kunde rämna runt omkring dig och det hade gått dig helt obemärkt förbi, så länge detta skådespel förblev intakt.
