- Svar: 1
- Visningar: 2 092
Jag stöter på en del vilda djur i skogarna där jag bor. De flest har jag fått nåt slags förhållande till och vet på ett ungefär hur de brukar funka och vad de brukar göra, vilket gör att jag känner mig någorlunda trygg med att vistas i samma marker som dem och uppfattar att vi kan leva i frid med varandras närvaro, utan att störa varandra allt för mycket.
Rävar ser jag inte särskilt ofta, och i så fall mest på långt håll ute på ängarna. De är väldigt skygga och jag har inte kommit nära någon. Förutom den gången jag råkade se två rävvalpar tumla runt och leka i mossan och blåbärsriset i skogen en bit framför mig. De var så sockersöta att jag nästan gick av på mitten!!
Rådjur ser jag spår av ganska ofta. Här ute på landet är de klädsamt skygga, till skillnad från de urbaniserade fräcka rådjur som fanns i villaförorterna närmare stan när jag bodde där… Här springer rådjuren iväg så snart de ser en, och oftast ser de mig före jag ser dem, så de är väldigt oförargliga tycker jag. Förutom på våren när de springer runt och skäller/brölar/låter… Jag har aldrig kunnat begripa hur ett sånt sött och näpet djur kan ha utrustats med ett sånt fruktansvärt läte! Som vrålet från en pundare som tänt snett och är ute efter att slå ihjäl nån!.....
Men helt oförsiktig är jag ändå inte när det gäller rådjuren. En gång när vi var ute och gick var det två rådjur som jagade varandra, och det verkade inte direkt vara på skoj. Vi stannade och tittade på hur de for runt över ängen och vägen och kullarna och in och ut i skogen, och plötsligt kom de rakt emot oss! Vi fick nästan hoppa undan för att inte bli översprungna, och kände vinddragen från dem svepa mot våra ansikten. Det var som att de var så koncentrerade på sin jakt att de inte såg oss. Bäst att passa sig för springande rådjur alltså.
Ett annat djur jag ganska nyligen har upptäckt att man bokstavligen måste se upp för är ekorrar. Lite argsinta och lättretliga verkar de ju vara och knäpper högt av missnöje om man kommer för nära, men jag har ändå alltid sett dem som oförargliga. Tills för någon vecka sedan. Mitt när vi är ute och går på en grusväg så ser jag någon gren eller jättestor kotte komma fallandes ner från de över 20 meter höga träden runt omkring oss. Jag stannar förvånat och väntar på att tingesten ska falla ner, så att den inte träffar oss i huvudet. “Kloink” säger det när saken slår ner i grusvägen en bit framför våra fötter, och det låter inte alls som en kotte eller gren. När tingesten reser på sig och något vingligt skuttar av vägen ser jag att det är en ekorre! Varning för nedfallande ekorrar alltså!
Älgar är nog nästan de djur jag ser mest av och har haft mest närkontakt med sedan vi flyttade ut på landet. Förutom de som står och glor vid sidan av vägen när jag kör till och från jobbet (eller någon gång ibland kliver ut på vägen, överdrivet långsamt och demonstrativt, lite som ur “Ministry of silly walks”, och sen stannar mitt i vägen och fånglor på mig och min bil ungefär som “Ja där kan ju du sitta, jag har inte bråttom”.... ) så springer jag på dem i skogen lite då och då. De är stora och respektingivande, men har faktiskt den goda smaken att springa iväg från mig, så även om jag har stor respekt för dem så känner jag mig ändå ganska lugn med att vi kan samsas om utrymmet i skogen.
En gång klev jag nästan rakt in i ett gäng sovande älgar. Min hund hade varit lite stissig en stund, men jag hade inte brytt mig om det. Plötsligt reser sig tre liggande älgar upp bara några meter framför mig. Jag höll på att skita på mig! Fick ju plötsligt som en älgvägg framför näsan!... Men de sprang snällt iväg från mig. En annan gång kom det en älg nedbrakandes från en kulle mitt ut på vägen framför där vi gick, så vi fick snällt stanna. Älgen försökte springa över vägen och ut på andra sidan, bara det att där var det ett högt och rejält stängsel. Älgen försökte ta sats och springa rakt igenom stängslet, men det ville inte ge med sig. Lite konstig upplevelse att ha en älg som halkade runt på asfalten och studsade in och ut ur ett stängsel om och om igen mitt framför ögonen. Jag föreslog för mitt sällskap att vi kanske skulle backa och ge älgen fri väg att springa undan på den väg vi kom på, men då vände älgen och sprang vidare åt andra hållet istället, tillbaks upp för kullen. Ytterligare en annan gång var det väldigt dimmigt och mörkt och våra ficklampor nådde inte långt framför oss. Plötsligt säger min man “det ser ut som om någon går framför oss?”... och vi kisar och lyser med lamporna, och plötsligt kommer vi tillräckligt nära för att identifiera att det som går framför oss på vägen är en älgrumpa! Vid älgjakttider blir de lite extra närgångna och uppehåller sig gärna nära husen. En gång hade vi precis passerat en jägare som stod på pass i skogen och pratat lite med honom. “Har ni sett nån älg?” frågade han, och vi svarade sanningsenligt “Nä”. För att bara några minuter efter att vi hade passerat honom se en älgko med sin älgslyngel som joggade runt lite nervöst i skogen, och sedan skymtade vi dem flera gånger på vår väg vidare. Lite som “Det är en kille där borta som är lite läskig, så vi slår följe med er istället”...
En gång kom det in en älg på vår tomt. Vi har viltstängsel runt hela tomten, men jag hade varit korkad nog att lämna bilgrinden öppen - mitt i slutet av äppelsäsongen!... När jag tittade ut genom fönstret stod det en älgslyngel och kalasade på vårt äppelträd en liten bit in från grinden på tomten. Jag visste att min man snart skulle komma hem, och om han skulle köra in genom grinden skulle han förmodligen driva älgen längre in på vår tomt där vi har gårdsplan, uthus, växthus, rabatter och ingen utgång för en stressad älg… Jag måste alltså driva ut älgen från tomten innan min man kom hem! Jag försökte tjoa, skrika och vifta med armarna, men älgen såg mest sur ut och viftade tillbaks. Jag försökte kasta äpplen på älgen för att skrämma bort den, men då sparkade den bara karatesparkar tillbaks. Jag funderade stressat på vad jag skulle hitta på. Vifta med ett lakan kändes inte som nån jättebra idé. Helst hade jag velat ha en tryckluftstuta, men visste inte om vi hade någon. Så jag greppade tag i det som var närmast - en kastrull och en skiftnyckel. Så gick jag ut mot älgen och slog hårt med skiftnyckeln mot kastrullen. Och som tur var tyckte unga herr älg att det ju var ett väldigt jobbigt ljud. Han tittade förfärat mot mig och hans stora öron hoppade till för varje slag mot kastrullen. Han backade ett steg, och ett till, och ett till… Jag ville inte gå för nära, men samtidigt måste jag ju driva ut honom genom grinden, så jag gick mot honom. Vi hade kanske fem meter mellan oss, men steg för steg lyckades jag och min kastrull driva ut honom så långt genom grinden att jag kom åt att stänga den. Min man märkte inget när han kom, men en annan gäst som kom lite senare sade sig ha hört konstiga ljudliga snarkningar från ett buskage strax utanför vår grind!....
Grävlingar har jag som tur är inte sett några live i våra skogar (bara spår av). Min enda närkontakt med en grävling var en gång när jag var ute och gick i en annan skog i Sörmland och plötsligt ser en grävling lite längre fram på stigen framför mig. Grävlingen får också syn på mig, och sätter av i full galopp RAKT EMOT mig! Jag stannar inte kvar för att ta reda på vad den vill utan vänder och lägger benen på ryggen! Jag är INTE sugen på att möta nån grävling igen utan är väldigt glad så länge de håller sig undan! Och ser jag någon så lovar jag att jag kommer vända och dra fortare än kvickt!
Jag vill ju gärna kunna känna en viss trygghet att det finns rum för både mig och de vilda djuren här i skogarna där jag brukar ta mina promenader, så att jag inte ska behöva vara rädd när jag är ute och går. Och hittills har jag alltså gjort det. Men nu har det dykt upp en ny invånare i “mina” skogar…
För några veckor sedan när jag är ute och går vanliga kvällspromenaden med hunden så hör jag plötsligt hur det rör sig i buskaget när jag svänger runt en krök på vägen. Det är en liten glänta där där det brukar hänga rådjur ibland, och min hund börjar mopsa upp sig och morra och muttra och jag funderar inte mer över det. Förrän jag ser att siluetterna på andra sidan granarna INTE är rådjur, utan små kompakta saker... Jag blir alldeles stel, och börjar instinktivt backa och försöker - lätt stressad - tysta ner min hund så att han inte ska morra eller skälla mer. Ca 10-15 meter framför mig har jag ett gäng på 6 st vildsvin, som börjar småjogga lite bort från mig. Inte springa som älgarna och rådjuren, utan trava lite coolt som “vi var ändå på väg härifrån”... Och idag när jag var ute på småstigar i skogen så är min hund väldigt stissig och jag antar att det är några djur i närheten, så jag håller lite extra uppsikt men ser inget. Förrän jag hör ett “ooooiiiiiink” inifrån den täta vegetationen brevid mig. Inte “nöff nöff” eller “grymt grymt”, utan ett högre och mer bestämt skrik, som hur jag än funderar inte kan vara något annat än en gris!
Jag blir återigen ganska nervös. Jag känner inte alls dessa nya invånare i vår skog, vet inte alls hur de beter sig. Det enda jag har att gå efter är att jag har hört talas om att vildsvin är väldigt aggressiva, men mer än så vet jag inte. Hur aggressiva menar man med aggressiva? Anfaller de? Skulle de springa efter och försöka döda mig? Älgar kan ju också vara ganska vresiga, men de har jag ju nästan snubblat över utan att de har blivit arga på mig. Det känns inte riktigt bra att plötsligt ha några nya kompisar att förhålla mig till… Jag vill inte behöva bli begränsad och inte våga gå ut i skogen längre!
Rävar ser jag inte särskilt ofta, och i så fall mest på långt håll ute på ängarna. De är väldigt skygga och jag har inte kommit nära någon. Förutom den gången jag råkade se två rävvalpar tumla runt och leka i mossan och blåbärsriset i skogen en bit framför mig. De var så sockersöta att jag nästan gick av på mitten!!
Rådjur ser jag spår av ganska ofta. Här ute på landet är de klädsamt skygga, till skillnad från de urbaniserade fräcka rådjur som fanns i villaförorterna närmare stan när jag bodde där… Här springer rådjuren iväg så snart de ser en, och oftast ser de mig före jag ser dem, så de är väldigt oförargliga tycker jag. Förutom på våren när de springer runt och skäller/brölar/låter… Jag har aldrig kunnat begripa hur ett sånt sött och näpet djur kan ha utrustats med ett sånt fruktansvärt läte! Som vrålet från en pundare som tänt snett och är ute efter att slå ihjäl nån!.....
Men helt oförsiktig är jag ändå inte när det gäller rådjuren. En gång när vi var ute och gick var det två rådjur som jagade varandra, och det verkade inte direkt vara på skoj. Vi stannade och tittade på hur de for runt över ängen och vägen och kullarna och in och ut i skogen, och plötsligt kom de rakt emot oss! Vi fick nästan hoppa undan för att inte bli översprungna, och kände vinddragen från dem svepa mot våra ansikten. Det var som att de var så koncentrerade på sin jakt att de inte såg oss. Bäst att passa sig för springande rådjur alltså.
Ett annat djur jag ganska nyligen har upptäckt att man bokstavligen måste se upp för är ekorrar. Lite argsinta och lättretliga verkar de ju vara och knäpper högt av missnöje om man kommer för nära, men jag har ändå alltid sett dem som oförargliga. Tills för någon vecka sedan. Mitt när vi är ute och går på en grusväg så ser jag någon gren eller jättestor kotte komma fallandes ner från de över 20 meter höga träden runt omkring oss. Jag stannar förvånat och väntar på att tingesten ska falla ner, så att den inte träffar oss i huvudet. “Kloink” säger det när saken slår ner i grusvägen en bit framför våra fötter, och det låter inte alls som en kotte eller gren. När tingesten reser på sig och något vingligt skuttar av vägen ser jag att det är en ekorre! Varning för nedfallande ekorrar alltså!
Älgar är nog nästan de djur jag ser mest av och har haft mest närkontakt med sedan vi flyttade ut på landet. Förutom de som står och glor vid sidan av vägen när jag kör till och från jobbet (eller någon gång ibland kliver ut på vägen, överdrivet långsamt och demonstrativt, lite som ur “Ministry of silly walks”, och sen stannar mitt i vägen och fånglor på mig och min bil ungefär som “Ja där kan ju du sitta, jag har inte bråttom”....
) så springer jag på dem i skogen lite då och då. De är stora och respektingivande, men har faktiskt den goda smaken att springa iväg från mig, så även om jag har stor respekt för dem så känner jag mig ändå ganska lugn med att vi kan samsas om utrymmet i skogen.En gång klev jag nästan rakt in i ett gäng sovande älgar. Min hund hade varit lite stissig en stund, men jag hade inte brytt mig om det. Plötsligt reser sig tre liggande älgar upp bara några meter framför mig. Jag höll på att skita på mig! Fick ju plötsligt som en älgvägg framför näsan!... Men de sprang snällt iväg från mig. En annan gång kom det en älg nedbrakandes från en kulle mitt ut på vägen framför där vi gick, så vi fick snällt stanna. Älgen försökte springa över vägen och ut på andra sidan, bara det att där var det ett högt och rejält stängsel. Älgen försökte ta sats och springa rakt igenom stängslet, men det ville inte ge med sig. Lite konstig upplevelse att ha en älg som halkade runt på asfalten och studsade in och ut ur ett stängsel om och om igen mitt framför ögonen. Jag föreslog för mitt sällskap att vi kanske skulle backa och ge älgen fri väg att springa undan på den väg vi kom på, men då vände älgen och sprang vidare åt andra hållet istället, tillbaks upp för kullen. Ytterligare en annan gång var det väldigt dimmigt och mörkt och våra ficklampor nådde inte långt framför oss. Plötsligt säger min man “det ser ut som om någon går framför oss?”... och vi kisar och lyser med lamporna, och plötsligt kommer vi tillräckligt nära för att identifiera att det som går framför oss på vägen är en älgrumpa!
Vid älgjakttider blir de lite extra närgångna och uppehåller sig gärna nära husen. En gång hade vi precis passerat en jägare som stod på pass i skogen och pratat lite med honom. “Har ni sett nån älg?” frågade han, och vi svarade sanningsenligt “Nä”. För att bara några minuter efter att vi hade passerat honom se en älgko med sin älgslyngel som joggade runt lite nervöst i skogen, och sedan skymtade vi dem flera gånger på vår väg vidare. Lite som “Det är en kille där borta som är lite läskig, så vi slår följe med er istället”... En gång kom det in en älg på vår tomt. Vi har viltstängsel runt hela tomten, men jag hade varit korkad nog att lämna bilgrinden öppen - mitt i slutet av äppelsäsongen!... När jag tittade ut genom fönstret stod det en älgslyngel och kalasade på vårt äppelträd en liten bit in från grinden på tomten. Jag visste att min man snart skulle komma hem, och om han skulle köra in genom grinden skulle han förmodligen driva älgen längre in på vår tomt där vi har gårdsplan, uthus, växthus, rabatter och ingen utgång för en stressad älg… Jag måste alltså driva ut älgen från tomten innan min man kom hem! Jag försökte tjoa, skrika och vifta med armarna, men älgen såg mest sur ut och viftade tillbaks. Jag försökte kasta äpplen på älgen för att skrämma bort den, men då sparkade den bara karatesparkar tillbaks.
Jag funderade stressat på vad jag skulle hitta på. Vifta med ett lakan kändes inte som nån jättebra idé. Helst hade jag velat ha en tryckluftstuta, men visste inte om vi hade någon. Så jag greppade tag i det som var närmast - en kastrull och en skiftnyckel. Så gick jag ut mot älgen och slog hårt med skiftnyckeln mot kastrullen. Och som tur var tyckte unga herr älg att det ju var ett väldigt jobbigt ljud. Han tittade förfärat mot mig och hans stora öron hoppade till för varje slag mot kastrullen. Han backade ett steg, och ett till, och ett till… Jag ville inte gå för nära, men samtidigt måste jag ju driva ut honom genom grinden, så jag gick mot honom. Vi hade kanske fem meter mellan oss, men steg för steg lyckades jag och min kastrull driva ut honom så långt genom grinden att jag kom åt att stänga den. Min man märkte inget när han kom, men en annan gäst som kom lite senare sade sig ha hört konstiga ljudliga snarkningar från ett buskage strax utanför vår grind!.... Grävlingar har jag som tur är inte sett några live i våra skogar (bara spår av). Min enda närkontakt med en grävling var en gång när jag var ute och gick i en annan skog i Sörmland och plötsligt ser en grävling lite längre fram på stigen framför mig. Grävlingen får också syn på mig, och sätter av i full galopp RAKT EMOT mig! Jag stannar inte kvar för att ta reda på vad den vill utan vänder och lägger benen på ryggen! Jag är INTE sugen på att möta nån grävling igen utan är väldigt glad så länge de håller sig undan! Och ser jag någon så lovar jag att jag kommer vända och dra fortare än kvickt!
Jag vill ju gärna kunna känna en viss trygghet att det finns rum för både mig och de vilda djuren här i skogarna där jag brukar ta mina promenader, så att jag inte ska behöva vara rädd när jag är ute och går. Och hittills har jag alltså gjort det. Men nu har det dykt upp en ny invånare i “mina” skogar…
För några veckor sedan när jag är ute och går vanliga kvällspromenaden med hunden så hör jag plötsligt hur det rör sig i buskaget när jag svänger runt en krök på vägen. Det är en liten glänta där där det brukar hänga rådjur ibland, och min hund börjar mopsa upp sig och morra och muttra och jag funderar inte mer över det. Förrän jag ser att siluetterna på andra sidan granarna INTE är rådjur, utan små kompakta saker... Jag blir alldeles stel, och börjar instinktivt backa och försöker - lätt stressad - tysta ner min hund så att han inte ska morra eller skälla mer. Ca 10-15 meter framför mig har jag ett gäng på 6 st vildsvin, som börjar småjogga lite bort från mig. Inte springa som älgarna och rådjuren, utan trava lite coolt som “vi var ändå på väg härifrån”... Och idag när jag var ute på småstigar i skogen så är min hund väldigt stissig och jag antar att det är några djur i närheten, så jag håller lite extra uppsikt men ser inget. Förrän jag hör ett “ooooiiiiiink” inifrån den täta vegetationen brevid mig. Inte “nöff nöff” eller “grymt grymt”, utan ett högre och mer bestämt skrik, som hur jag än funderar inte kan vara något annat än en gris!
Jag blir återigen ganska nervös. Jag känner inte alls dessa nya invånare i vår skog, vet inte alls hur de beter sig. Det enda jag har att gå efter är att jag har hört talas om att vildsvin är väldigt aggressiva, men mer än så vet jag inte. Hur aggressiva menar man med aggressiva? Anfaller de? Skulle de springa efter och försöka döda mig? Älgar kan ju också vara ganska vresiga, men de har jag ju nästan snubblat över utan att de har blivit arga på mig. Det känns inte riktigt bra att plötsligt ha några nya kompisar att förhålla mig till… Jag vill inte behöva bli begränsad och inte våga gå ut i skogen längre!
