Så sitter jag återigen här med känslan av att ha trampat lite för mycket på mig själv på senaste, för att göra andra tillfreds. Samtidigt drömde jag en mardröm i natt där flera viktiga personer i mitt liv var arga, ledsna, besvikna på mig för att jag inte gjorde tillräckligt mycket för att prioritera dem. För att jag inte hann, orkade, kunde.
Varför hamnar jag ständigt här? Varför har jag så otroligt svårt att prioritera mig, när jag är det viktigaste jag har?
Varje år, minst en gång i kvartalet, lovar jag mig själv dyrt och heligt att jag ska bli bättre på att säga nej. Stå upp för mig själv. Inte vara så jävla snäll hela tiden.
Ibland tycker jag nog till och med att jag har blivit riktigt bra på det, men så hamnar jag här ändå. I diket av skuldkänslor och ångest där man landar om man inte tar ett tillräckligt kraftfullt språng mellan “nej tack, jag vill/kan/orkar/hinner inte” och “åh vad skönt att jag vågade säga nej och frigöra tid åt mig själv”. Istället blir det “åh vad skönt att jag vågade säga nej, men stackars X och vad ska egentligen Y tänka om mig?”
Samtidigt har jag de där personerna som verkligen behöver mig. Som blir jätteglada när jag tar initiativ, men sällan tar initiativet själva. Som flera gånger sagt och visat att de verkligen uppskattar att jag drar i saker ibland, för annars skulle det inte bli av. Och jag vet att det stämmer, jag vet att de faktiskt uppskattar mig på riktigt, även om jag kan tycka att de har ett konstigt sätt att visa det på. Jag vet att dessa personer inte har så många vänner i övrigt, medan jag har relativt många, och inser att det nog finns en anledning till det. Men tänk om jag inte orkar då? Tänk om jag skulle tappa greppet och sluta dra för en stund? För alltid?
På jobbet är jag van vid att vara den här personen. Hon som fixar, har koll på läget, planerar, är förutseende, pushar och ser till att saker och ting blir av. Att alla är nöjda. Men där får jag ju i alla fall betalt för mödan.
Nä, usch. Idag skaver det mesta, allt känns otillräckligt och själen längtar efter något annat. Imorgon är en ny dag.
Källa: Pia Eriksson/Korsdragspoesi
Varför hamnar jag ständigt här? Varför har jag så otroligt svårt att prioritera mig, när jag är det viktigaste jag har?
Varje år, minst en gång i kvartalet, lovar jag mig själv dyrt och heligt att jag ska bli bättre på att säga nej. Stå upp för mig själv. Inte vara så jävla snäll hela tiden.
Ibland tycker jag nog till och med att jag har blivit riktigt bra på det, men så hamnar jag här ändå. I diket av skuldkänslor och ångest där man landar om man inte tar ett tillräckligt kraftfullt språng mellan “nej tack, jag vill/kan/orkar/hinner inte” och “åh vad skönt att jag vågade säga nej och frigöra tid åt mig själv”. Istället blir det “åh vad skönt att jag vågade säga nej, men stackars X och vad ska egentligen Y tänka om mig?”
Samtidigt har jag de där personerna som verkligen behöver mig. Som blir jätteglada när jag tar initiativ, men sällan tar initiativet själva. Som flera gånger sagt och visat att de verkligen uppskattar att jag drar i saker ibland, för annars skulle det inte bli av. Och jag vet att det stämmer, jag vet att de faktiskt uppskattar mig på riktigt, även om jag kan tycka att de har ett konstigt sätt att visa det på. Jag vet att dessa personer inte har så många vänner i övrigt, medan jag har relativt många, och inser att det nog finns en anledning till det. Men tänk om jag inte orkar då? Tänk om jag skulle tappa greppet och sluta dra för en stund? För alltid?
På jobbet är jag van vid att vara den här personen. Hon som fixar, har koll på läget, planerar, är förutseende, pushar och ser till att saker och ting blir av. Att alla är nöjda. Men där får jag ju i alla fall betalt för mödan.
Nä, usch. Idag skaver det mesta, allt känns otillräckligt och själen längtar efter något annat. Imorgon är en ny dag.
Källa: Pia Eriksson/Korsdragspoesi
