Hej!
Har ett litet problem med min 9-månaders unghund. Han tycker att en viss fläck, alltså typ en kvadratmeter, av golvet är läskigt att gå på..
Började med att han hux flux en morgon inte gick ut ur sovrummet utan bara stod och gnällde vid tröskeln. Det gick sedan över till att hela hallen var läskig, till att nu mest vara koncentrerad till "passagen" mellan hall och vardagsrum.
Det ser oftast ut som så att han gnäller, trampar på stället, piper, ja allmänt stressar upp sig. Om jag går till ett annat rum och han vill följa med, kan han stå och pipa innan han vågar ta steget och följa efter. Vissa gånger piper och stressar han men struntar sedan att följa med och lägger ner på stället. Ropar jag på honom brukar han "komma över" det fortare, men det är lite från dag till dag hur mycket han strular.
I början gjorde han rivstarter varje gång, lagom kul för golvet.. Nu travar han oftast förbi utan rivstarter, men jag ser att han tvekar och ändå tar lite sats. Verkar som att rädslan är att halka, vilket han också typ gör när han rivstartar.
Jag känner mest att vad sjutton är det här han fått för sig? Det är ingen ras som brukar ha golvrädsla/rädsla för ytor vad jag vet. Det bara kom från ingenstans. Det som stressar mig är att jag inte vet om det är nån spökåldergrej, en fix idé eller att det sitter mentalt men som inte visat sig förrän nu. Men jag tycker inte jag sett att han är rädd eller särskilt vek med ytor överlag, gallertrappor osv.
Har dragit på kopplet och gått fram och tillbaka och försökt avdramatisera vilket hjälper, med mig är det inte lika läskigt som att gå själv, då kan man till och med kanske stanna och sitta/övrig lydnad. Men kanske är dumt att göra en grej av det? Kan ju dra på en matta på golvet men känns som jag sopar problemet under mattan *pun intended*
Har nån erfarenhet av att sånt här går över av sig självt? Eller att det inte gjorde det?
Har ett litet problem med min 9-månaders unghund. Han tycker att en viss fläck, alltså typ en kvadratmeter, av golvet är läskigt att gå på..
Började med att han hux flux en morgon inte gick ut ur sovrummet utan bara stod och gnällde vid tröskeln. Det gick sedan över till att hela hallen var läskig, till att nu mest vara koncentrerad till "passagen" mellan hall och vardagsrum.
Det ser oftast ut som så att han gnäller, trampar på stället, piper, ja allmänt stressar upp sig. Om jag går till ett annat rum och han vill följa med, kan han stå och pipa innan han vågar ta steget och följa efter. Vissa gånger piper och stressar han men struntar sedan att följa med och lägger ner på stället. Ropar jag på honom brukar han "komma över" det fortare, men det är lite från dag till dag hur mycket han strular.
I början gjorde han rivstarter varje gång, lagom kul för golvet.. Nu travar han oftast förbi utan rivstarter, men jag ser att han tvekar och ändå tar lite sats. Verkar som att rädslan är att halka, vilket han också typ gör när han rivstartar.
Jag känner mest att vad sjutton är det här han fått för sig? Det är ingen ras som brukar ha golvrädsla/rädsla för ytor vad jag vet. Det bara kom från ingenstans. Det som stressar mig är att jag inte vet om det är nån spökåldergrej, en fix idé eller att det sitter mentalt men som inte visat sig förrän nu. Men jag tycker inte jag sett att han är rädd eller särskilt vek med ytor överlag, gallertrappor osv.
Har dragit på kopplet och gått fram och tillbaka och försökt avdramatisera vilket hjälper, med mig är det inte lika läskigt som att gå själv, då kan man till och med kanske stanna och sitta/övrig lydnad. Men kanske är dumt att göra en grej av det? Kan ju dra på en matta på golvet men känns som jag sopar problemet under mattan *pun intended*
Har nån erfarenhet av att sånt här går över av sig självt? Eller att det inte gjorde det?