Är inne i nån extremt nostalgisk vemodig livskris just nu. Saknar tiden då det roligaste jag visste var att gå på Svanen och bli bängfull och kanske hålla handen med Pop-Björn som hade tagit med en bok till mig för att han tänkte att jag nog skulle vilja läsa den. Samtidigt som jag VET att jag hatade mitt liv då, så har allting ett slags romantiskt skimmer över sig såhär i efterhand.
Saknar när jag och Emily bodde i Norge och lyssnade på New Rave och sminkade oss som typ clowner innan vi gick på klubb. Fastän jag vet att jag hade migrän hela dagen när vi var på en fem timmar lång gudstjänst i mormonkyrkan i Lilleström så känns det som ett spexigt äventyr nu. Och fastän jag hade grav IBS och rökte budgetcigg från typ LIDL och killen jag var kär i bodde på andra sidan jordklotet och typ svarade på vart fjärde sms jag skickade... Ja, det känns i alla fall som att jag hade väldigt roligt?
Saknar att vara ute på lokal när alla var ens kompisar liksom, det gick att flyta runt för det fanns alltid någon att skratta tillsammans med. Idag vet jag knappt om dom här människorna lever eller är döda (jag var faktiskt tvungen att googla, som det creep jag är, om Jon-Erik fortfarande existerade och inser då att han bor ett par kilometer från oss). Så ja. Där är vi. Cirkulerar säkert i samma mataffärer. Lever i våra vuxen-bubblor. Kan man ens ha roligt när man är vuxen? Och ja jag är ironisk nu, men också inte. Alla andra har säkert fortfarande jätteroligt.
Saknar när jag och Emily bodde i Norge och lyssnade på New Rave och sminkade oss som typ clowner innan vi gick på klubb. Fastän jag vet att jag hade migrän hela dagen när vi var på en fem timmar lång gudstjänst i mormonkyrkan i Lilleström så känns det som ett spexigt äventyr nu. Och fastän jag hade grav IBS och rökte budgetcigg från typ LIDL och killen jag var kär i bodde på andra sidan jordklotet och typ svarade på vart fjärde sms jag skickade... Ja, det känns i alla fall som att jag hade väldigt roligt?
Saknar att vara ute på lokal när alla var ens kompisar liksom, det gick att flyta runt för det fanns alltid någon att skratta tillsammans med. Idag vet jag knappt om dom här människorna lever eller är döda (jag var faktiskt tvungen att googla, som det creep jag är, om Jon-Erik fortfarande existerade och inser då att han bor ett par kilometer från oss). Så ja. Där är vi. Cirkulerar säkert i samma mataffärer. Lever i våra vuxen-bubblor. Kan man ens ha roligt när man är vuxen? Och ja jag är ironisk nu, men också inte. Alla andra har säkert fortfarande jätteroligt.
