Fyfan varför måste man jobba

Jag vill bara gnälla av mig, så jag gör det här.

Jag hatar att jobba, det har jag alltid gjort sedan jag började sommarjobba. Jag har tyckt mer eller mindre illa om alla jobb jag haft efter ett tag, inte för att alla jobb varit katastrofalt dåliga, utan för att jag.. ja, hellre är ledig.

Jag har blivit utredd två gånger och har ingen konstaterad diagnos, men jag känner igen mig mycket i sådana svårigheter. På många sätt är jag som ett förvuxet barn. Jag är lat, har ingen startmotor och jag är nästan oförmögen att göra sådant jag inte vill/tycker är tråkigt. Rutingrejer som städ, tvätt, dusch osv har alltid varit en kamp. Jag äter skit när sambon inte är hemma för jag inte vill eller orkar laga mat. Jag kan låta mat för hundratals kronor ligga i kylen och bli dålig så den sedan måste slängas medan jag länsar frysen på färdigmat och helfabrikat för att jag inte orkar eller vill, som en småunge.

Jag har med åren lärt mig olika sett att hantera mina svårigheter, det är en konstant kamp men jag lever inte i misär. Men det förbannade jobbet fortsätter att vara ett gissel, det sabbar mitt liv känns det som när jag ibland känner mig trotsig.

Disclaimer: Jag är jävligt glad att jag har ett fast jobb. Ja lönen är skit, jobbet är tråkigt och min relation till kollegorna är bitvis svår, men jag är glad att jag har det. Mina svårigheter i livet gör det delvis svårt för mig att ha ett jobb, så jag håller hårt i det jag har, även om jag nog bör byta i framtiden. Jag har varit arbetslös tidigare och vet vilken enorm stress det är, så jag vill inte vara otacksam på det sättet, men känner att jag ändå måste få gnälla.

Min sambo är just nu i en ganska svår situation jobb-mässigt så jag vill inte gnälla inför honom, det känns inte rätt. Mina föräldrar har alltid varit krassa med att "var glad att du har ett jobb, alla har inte det!" så där är det ingen ide, men jag måste ventilera. JAG VILL INTE JOBBA.

Det är så mycket i mitt liv jag känner att jag VILL. Jag vill få bättre ordning hemma, på matlagningen, på motionen, sömnen. Jag vill rensa hemma, måla och fixa med grejer. Jag vill ordna mer med mina akvarium och spendera mer tid på det, jag skulle vilja lära mig sy. Jag vill odla mer och bli bättre på det (som det är nu dör mina krukväxter i omgångar för jag inte orkar vattna). Jag vill baka mitt eget bröd, äta god frukost varje dag i lugn och ro utan stressen att måsta iväg till jobbet..

Men jag orkar inget, att hålla liv i de få rutiner jag har och att se till att jobbet fungerar suger ur all min energi. Så fort jag kliver utanför kontorets dörr när dagen är slut är det som att all energi bara rinner ur mig.

På kvällarna när måsten som middag och dusch varannan dag är gjorda är det inte så fasligt många timmar kvar. Jag brukar spela ett par timmar men inte ens det orkar jag. Blir mest att jag kollar på nån serie och sedan lägger mig. Helgerna innebär ofta någon aktivitet som middag hos släkt eller vänner, och efter det är det liksom fullt i schemat. Tiden går för fort och jag känner att jag aldrig orkar ta tag i det där jag borde (och egentligen VILL) på lördagarna. Söndagarna är ofta ångestfyllda inför den nya jobbveckan.

Jag har haft depression sedan tonåren som nu för tiden är på en nivå att jag känner att jag mår mestadels mår bra men jag får små skov då och då, det går ändå bra men även det suger ut ork.

Jag önskar att jag kunde jobba 50% men det skulle vara omöjligt utan bibehållen lön, det är helt enkelt för dålig pension och för lite pengar i lönekuvertet. Jag drömmer om att kunna utbilda mig till något roligare i framtiden när sambons jobbsituation är tryggare.

Överlag mår jag bättre nu än jag gjort på många år, mitt liv är helt okej! Men jag vill bara gnälla av mig, önskar jag kunde haft sommarlov resten av livet typ.

 

[Hellhound]

Det du beskriver låter för mig som att du konstant lever på bristningsgränsen, men biter ihop och inte låter någon se hur illa det egentligen är? Det är nästan i sig ett symtom på oupptäckt NPF, att ha svårigheter med allt som innebär ett "normalt" liv och skuldbelägga sig själv med att man bara är lat, barnslig, etc.

Har du utretts för någon diagnos? Är det något du vill och är du isåfall beredd på att leva med en sådan etikett, både för- och nackdelar? Jag frågar för att jag har fått inse att många absolut inte vill av olika skäl, även om de stämmer in på kriterierna. En del blir t o m arga för att man ens tänker tanken att de kanske inte är normfungerande. Men diagnos kan öppna dörrar till nya möjligheter, som att få hjälp med strategier för att klara vardagen, få mer förståelse för varför man är som man är och bli snällare med sig själv.

 

[Tonto]

Det du beskriver låter för mig som att du konstant lever på bristningsgränsen, men biter ihop och inte låter någon se hur illa det egentligen är? Det är nästan i sig ett symtom på oupptäckt NPF, att ha svårigheter med allt som innebär ett "normalt" liv och skuldbelägga sig själv med att man bara är lat, barnslig, etc.

Har du utretts för någon diagnos? Är det något du vill och är du isåfall beredd på att leva med en sådan etikett, både för- och nackdelar? Jag frågar för att jag har fått inse att många absolut inte vill av olika skäl, även om de stämmer in på kriterierna. En del blir t o m arga för att man ens tänker tanken att de kanske inte är normfungerande. Men diagnos kan öppna dörrar till nya möjligheter, som att få hjälp med strategier för att klara vardagen, få mer förståelse för varför man är som man är och bli snällare med sig själv.

Det står att ts har gjort utredning två gånger utan att få diagnos.

 

[Hellhound]

Det står att ts har gjort utredning två gånger utan att få diagnos.

Oj ursäkta, jag läser som en kratta idag. Då har jag svårt att inte undra över kompetensen på de som varit ansvariga för utredningarna. På det som skrivs så låter det verkligen som att TS borde fått diagnos för länge sedan. Jag känner nämligen igen en del av problematiken från mitt eget liv och från vänner med NPF.

 

[Daff]

Jag kommer ihåg när hur hemskt jag tyckte det var att börja jobba efter studenten - skulle resten av livet vara långa dagar med tidiga mornar och ingen energi på kvällarna?

För mig gick det över efter ett par månader, jag vande mig nog, och nu har jag ett jobb som är riktigt roligt men har fortfarande väldigt lite ork utöver jobbet.

Plugga låter som en bra ide. Finns det något jobb som du kan tänka dig vore roligt och du kan sikta på att plugga till?

Och innan dess - jag hade mer ork när jag jobbade oregelbundna tider och ibland dygn, blev fler lediga dagar och kom ur lunken att alla dagar var likadana. Har du möjlighet att prova på ett sådant jobb?

 

[corzette]

Jag har några följdfrågor.

1 Dusch varannan dag ? Jag duschar kanske en gång i veckan. Det är kanske lite men ingen klagar och jag är en fryslort så drar mej verkligen för att duscha. Hade vi haft badkar så hade jag säkert badat minst 2-3 dagar i veckan.

2 Helgerna med alla "måsten" ? Varför bokar ni upp varje helg ? Vi hittar på nåt kanske max en helg i månaden med släkten/vänner. Annars hinner man ju inte med någonting ... Oavsett hur bra vi funkar med vår släkt och vänner är det ju ändå tid hemifrån om man åker bort eller tid man inte kan göra annat då de är hemma hos en ...

 

[Sel]

Jag känner igen mig i nästan varje ord du skriver, utöver att jag verkligen inte känner mig lat (jag tror inte att du är lat heller)... Jag gillar att arbeta egentligen, men jag blir så förbaskat jävla trött och det är lika svårt att kliva upp varje morgon. Allt är ett måste till att börja med. Det förändras aldrig, och det gäller väl egentligen även när jag är ledig.

Nu har jag få lediga dagar, men när jag väl har dem finns det inte en suck att jag skulle boka in extra aktiviteter. Det kanske du bör se över, som @corzette skrev? Se till att du får ordentligt med återhämtning.

 

[WhoIsItAgain]

Prova andra arbetstider. Jag skulle aldrig palla 8 till 5 jobb.

Bäst är skift, då funkar jag bäst. Just nu jobbar jag ständig kväll är också okej.
Annars skulle jag inte orka något alls än att jobba och existera.
Nu har jag hela förmiddagen + halva eftermiddagen fri och hinner göra saker innan jobbet. När jag jobbade skift hade jag massor av lediga dagar, många fler än vad dagtidsjobb ger.

 

[Exile]

Jag har några följdfrågor.

1 Dusch varannan dag ? Jag duschar kanske en gång i veckan. Det är kanske lite men ingen klagar och jag är en fryslort så drar mej verkligen för att duscha. Hade vi haft badkar så hade jag säkert badat minst 2-3 dagar i veckan.

2 Helgerna med alla "måsten" ? Varför bokar ni upp varje helg ? Vi hittar på nåt kanske max en helg i månaden med släkten/vänner. Annars hinner man ju inte med någonting ... Oavsett hur bra vi funkar med vår släkt och vänner är det ju ändå tid hemifrån om man åker bort eller tid man inte kan göra annat då de är hemma hos en ...

Jag känner igen mig i nästan varje ord du skriver, utöver att jag verkligen inte känner mig lat (jag tror inte att du är lat heller)... Jag gillar att arbeta egentligen, men jag blir så förbaskat jävla trött och det är lika svårt att kliva upp varje morgon. Allt är ett måste till att börja med. Det förändras aldrig, och det gäller väl egentligen även när jag är ledig.

Nu har jag få lediga dagar, men när jag väl har dem finns det inte en suck att jag skulle boka in extra aktiviteter. Det kanske du bör se över, som @corzette skrev? Se till att du får ordentligt med återhämtning.

Jag tror jag uttryckte mig lite dåligt. Med måsten menade jag både sådant jag skjutit på på veckan, främst städning, men också sådant jag egentligen vill göra men inte orkar som typ plantera om mina aralior som har stått på att-göra-listan i säkert två år nu.

Jag brukar träffa familjen ungefär en gång i veckan, oftast på fredagen men när sambon är hemma blir det ibland lördag istället. Jag tycker det är trevlig och jag vill inte sluta med det men det tar fortfarande energi och det är ju tid som försvinner oavsett.

Det är inte att jag gör för mycket eller inte återhämtar mig för oftast gör jag liksom ingenting på helgen, just för att orken inte finns där. Så mår jag lite dåligt sedan för att inget blev gjort. Och det är som sagt främst grejer jag egentligen vill göra men jag kommer aldrig igång.

Sen händer det ibland att jag har en helg där jag fick gjort lite måsten, fick gjort något jag ville göra, och så kanske vi gjorde något kul som åka en tur med bilen till en annan by och köpa lite lokala råvaror, fika ute på en trevlig plats osv. En toppenhelg alltså! Det sjuka är att då kommer ångesten verkligen på söndag kväll för jag känner liksom på något plan att jag inte "vilat" så jag har liksom inte kunnat ladda inför nästa arbetsvecka.

Samma sak händer om jag gör något en vardagskväll (detta händer någon gång om året, så inget frekvent). Senast var i november när jag var bjuden till vänner på middag en torsdag. Jag hade inte träffat dem på månader och vi hade otroligt trevligt. MEn jag kom ju hem sent, klockan var nästan 22 så det var bara att borsta tänderna och lägga sig, och då kommer ångesten att jag liksom inte fått "någon fritid". Jag behöver verkligen den där dötiden minst ett par timmar om dagen då jag bara kan vara, eller känna att det liksom är "min" tid. Väldigt motsägelsefullt allting.

Det med duschen för mig är en rutin. Dels börjar mitt hår se risigt ut på kvällen dag två så rent estetiskt vill jag duscha varannan dag, men främst är det viktigt för mig att hålla rutinen så att det faktiskt blir gjort, annars blir det bara ännu svårare att ta sig an det och jag bara grämer mig inför det. Jag har torr hud och behöver smörja mig efter duschen och det är samma där. Oftast går det liksom bra men vissa dagar känner jag bara att nej idag orkar jag inte, jag skippar denna gången, men det är superviktigt för mig att jag tvingar mig själv och gör det ändå annars är risken stor att det kan gå veckor eller månader utan att jag gör det, det krävs så himla lite för att mina rutiner ska falla isär.

 

[Modest]

Jag tror jag uttryckte mig lite dåligt. Med måsten menade jag både sådant jag skjutit på på veckan, främst städning, men också sådant jag egentligen vill göra men inte orkar som typ plantera om mina aralior som har stått på att-göra-listan i säkert två år nu.

Jag brukar träffa familjen ungefär en gång i veckan, oftast på fredagen men när sambon är hemma blir det ibland lördag istället. Jag tycker det är trevlig och jag vill inte sluta med det men det tar fortfarande energi och det är ju tid som försvinner oavsett.

Det är inte att jag gör för mycket eller inte återhämtar mig för oftast gör jag liksom ingenting på helgen, just för att orken inte finns där. Så mår jag lite dåligt sedan för att inget blev gjort. Och det är som sagt främst grejer jag egentligen vill göra men jag kommer aldrig igång.

Sen händer det ibland att jag har en helg där jag fick gjort lite måsten, fick gjort något jag ville göra, och så kanske vi gjorde något kul som åka en tur med bilen till en annan by och köpa lite lokala råvaror, fika ute på en trevlig plats osv. En toppenhelg alltså! Det sjuka är att då kommer ångesten verkligen på söndag kväll för jag känner liksom på något plan att jag inte "vilat" så jag har liksom inte kunnat ladda inför nästa arbetsvecka.

Samma sak händer om jag gör något en vardagskväll (detta händer någon gång om året, så inget frekvent). Senast var i november när jag var bjuden till vänner på middag en torsdag. Jag hade inte träffat dem på månader och vi hade otroligt trevligt. MEn jag kom ju hem sent, klockan var nästan 22 så det var bara att borsta tänderna och lägga sig, och då kommer ångesten att jag liksom inte fått "någon fritid". Jag behöver verkligen den där dötiden minst ett par timmar om dagen då jag bara kan vara, eller känna att det liksom är "min" tid. Väldigt motsägelsefullt allting.

Det med duschen för mig är en rutin. Dels börjar mitt hår se risigt ut på kvällen dag två så rent estetiskt vill jag duscha varannan dag, men främst är det viktigt för mig att hålla rutinen så att det faktiskt blir gjort, annars blir det bara ännu svårare att ta sig an det och jag bara grämer mig inför det. Jag har torr hud och behöver smörja mig efter duschen och det är samma där. Oftast går det liksom bra men vissa dagar känner jag bara att nej idag orkar jag inte, jag skippar denna gången, men det är superviktigt för mig att jag tvingar mig själv och gör det ändå annars är risken stor att det kan gå veckor eller månader utan att jag gör det, det krävs så himla lite för att mina rutiner ska falla isär.

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver om stress över att man inte fått återhämtning i form av egentid. Det är jätteviktigt för mig också, jag tror att jag är väldigt introvert. Men jag brukar försöka tänka att om jag har gjort något som är socialt och roligt istället för egentid så har det gett en annan form av återhämtning och energi som också är viktig. Finna acceptans i det och att jag får ta egentid imorgon/i helgen/nästa helg istället.

Inget tröstande säkert men ville ändå säga att du inte är ensam om att känna såhär. Jag kan också känna igen mig i det stora motståndet att göra saker för att man känner att man måste vila och sedan ändå få ångest över att inget blev gjort. Jag har inga konkreta råd där heller mer än att för mig hjälper det att bara bestämma mig för att göra en del av sakerna (kanske bara en), ungefär som du gör med duschen och sedan njuta av att vila än mer. Det ger mig en skjuts i en positiv spiral där jag ofta känner att jag kan få lite mer gjort t ex nästa dag.

 

[Exile]

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver om stress över att man inte fått återhämtning i form av egentid. Det är jätteviktigt för mig också, jag tror att jag är väldigt introvert. Men jag brukar försöka tänka att om jag har gjort något som är socialt och roligt istället för egentid så har det gett en annan form av återhämtning och energi som också är viktig. Finna acceptans i det och att jag får ta egentid imorgon/i helgen/nästa helg istället.

Inget tröstande säkert men ville ändå säga att du inte är ensam om att känna såhär. Jag kan också känna igen mig i det stora motståndet att göra saker för att man känner att man måste vila och sedan ändå få ångest över att inget blev gjort. Jag har inga konkreta råd där heller mer än att för mig hjälper det att bara bestämma mig för att göra en del av sakerna (kanske bara en), ungefär som du gör med duschen och sedan njuta av att vila än mer. Det ger mig en skjuts i en positiv spiral där jag ofta känner att jag kan få lite mer gjort t ex nästa dag.

Tack

Alltså överlag är det ju positivt, det finns ju inget jag ångrar med att jag träffade vänner den dagen, tvärtom gav det mig mycket. Men det blir som sagt stress över ingen egentid och den frustrationen hamnar på jobbet.

Som sagt jag skapade mest inlägget för att få gnälla av mig. Jag känner liksom inte att jag har en personlighet som egentligen är kompatibel med ett heltidsjobb men samtidigt har jag inget val. Jag kan inte gå ner i tid för min lön är kass som den är. På grund av både psykiska och fysiska "problem" så kan jag inte riktigt byta jobb just nu, framförallt inte till något mer fysiskt än ett kontorsjobb.

Jag har hopp om att jag ska kunna förändra jobbsituationen i framtiden men just nu måste jag bara bita ihop och det gör mig bitvis så frustrerad. Jag drömde en natt för ganska länge sedan att jag vunnit på Eurojackpot (jag spelar inte ens) och när jag vaknade och det sakta sjönk in att det inte var på riktigt.. Alltså jag skojar inte när jag säger att jag hade en mental dipp i över en månad..

Jag både hatar mitt liv och älskar mitt liv samtidigt tror jag. Jag skulle vilja vara så mycket mer än jag är, samtidigt har jag hittat acceptans i den jag (faktiskt) är och känner att jag dealar bättre med det nu för tiden. Det hjälper också enormt att jag nuförtiden har en sambo på deltid, att kunna dela alla hushållssysslor på hälften är guld värt verkligen! Hade jag haft bättre lön hade jag nog på riktigt övervägt att ta städhjälp, också något för framtiden kanske.

 

[ginnies]

Det är så mycket i mitt liv jag känner att jag VILL. Jag vill få bättre ordning hemma, på matlagningen, på motionen, sömnen. Jag vill rensa hemma, måla och fixa med grejer. Jag vill ordna mer med mina akvarium och spendera mer tid på det, jag skulle vilja lära mig sy. Jag vill odla mer och bli bättre på det (som det är nu dör mina krukväxter i omgångar för jag inte orkar vattna). Jag vill baka mitt eget bröd, äta god frukost varje dag i lugn och ro utan stressen att måsta iväg till jobbet..

Jag jobbar mycket vilket jag inte har något emot. Men. Jag gör nära inget utanför jobbet( jobben). Har lagt ner min förut nära självförsörjande odling, går aldrig på stan eller fikar ute, äter mat utan för hemmet max en gång per år och det inkluderar släkt och bortbjudningar, har bara några kaktusar inne,får köpa bröd, äter frukost i bilen till ett av jobben, städar minimalt, lagar mat minimalt och då i storkok, inte en enda semesterdag, umgås inte, -jag matar fåglar typ på fritiden, åker och byter däck på bilen vår och höst. Tvättar och gör någon disk. Handlar mat.

Om jag skulle ha så mkt göromål och måsten men ffa önskningar vad som ska göras så skulle jag bli helt slut. Skala av.

 

[corzette]

Tack

Alltså överlag är det ju positivt, det finns ju inget jag ångrar med att jag träffade vänner den dagen, tvärtom gav det mig mycket. Men det blir som sagt stress över ingen egentid och den frustrationen hamnar på jobbet.

Som sagt jag skapade mest inlägget för att få gnälla av mig. Jag känner liksom inte att jag har en personlighet som egentligen är kompatibel med ett heltidsjobb men samtidigt har jag inget val. Jag kan inte gå ner i tid för min lön är kass som den är. På grund av både psykiska och fysiska "problem" så kan jag inte riktigt byta jobb just nu, framförallt inte till något mer fysiskt än ett kontorsjobb.

Jag har hopp om att jag ska kunna förändra jobbsituationen i framtiden men just nu måste jag bara bita ihop och det gör mig bitvis så frustrerad. Jag drömde en natt för ganska länge sedan att jag vunnit på Eurojackpot (jag spelar inte ens) och när jag vaknade och det sakta sjönk in att det inte var på riktigt.. Alltså jag skojar inte när jag säger att jag hade en mental dipp i över en månad..

Jag både hatar mitt liv och älskar mitt liv samtidigt tror jag. Jag skulle vilja vara så mycket mer än jag är, samtidigt har jag hittat acceptans i den jag (faktiskt) är och känner att jag dealar bättre med det nu för tiden. Det hjälper också enormt att jag nuförtiden har en sambo på deltid, att kunna dela alla hushållssysslor på hälften är guld värt verkligen! Hade jag haft bättre lön hade jag nog på riktigt övervägt att ta städhjälp, också något för framtiden kanske.

Sant ... man får gnälla Det hjälper ibland

 

[Exile]

Jag jobbar mycket vilket jag inte har något emot. Men. Jag gör nära inget utanför jobbet( jobben). Har lagt ner min förut nära självförsörjande odling, går aldrig på stan eller fikar ute, äter mat utan för hemmet max en gång per år och det inkluderar släkt och bortbjudningar, har bara några kaktusar inne,får köpa bröd, äter frukost i bilen till ett av jobben, städar minimalt, lagar mat minimalt och då i storkok, inte en enda semesterdag, umgås inte, -jag matar fåglar typ på fritiden, åker och byter däck på bilen vår och höst. Tvättar och gör någon disk. Handlar mat.

Om jag skulle ha så mkt göromål och måsten men ffa önskningar vad som ska göras så skulle jag bli helt slut. Skala av.

Men då låter det ändå som att du vill jobba mycket? Jag tänker att ingen livsstil är fel egentligen så länge man själv trivs med upplägget. Det är klart man inte måste göra en massa grejer om man inte vill

 

[clusia]

Tycker du ska testa att jobba andra arbetstider. Jag tycker vanlig 7-16 måndag till fredag är dödens. Jag jobbar längre pass men varannan vecka. Älskar det.

 

[Wille]

Kan du gå ner i arbetstid?

 

[hollypolly]

Tycker du det är roligt att träffa släkten på helgerna?
Om inte så hade jag skurit ner på den aktiviteten.
Men ger den dig energi så är det naturligtvis bara positivt.

 

[Exile]

Kan du gå ner i arbetstid?

Nej

Tycker du det är roligt att träffa släkten på helgerna?
Om inte så hade jag skurit ner på den aktiviteten.
Men ger den dig energi så är det naturligtvis bara positivt.

Det är på två sätt. Jag tycker det är trevligt men jag kan inte påstå att det ger mig energi.

I helgen var vi hos mina föräldrar på fredag kväll, min syster med familj var där (två barn 2 och 5 år), blir helt dränerad av småbarn som skriker och skit men trevligt var det ju ändå. I lördags hade vi bjudit hem mina föräldrar till oss på middag då pappa skulle hjälpa till med en grej, fick då tillfälle att städa lite också pga besök. Söndag var slapp.

Överlag en väldigt trevlig helg, men jag känner ju igen den här känslan idag. Vaknar och funderar på om jag är sjuk, vill eller orkar inte gå till jobbet, känner mig helt slut på (mental) energi.

 

[ginnies]

Men då låter det ändå som att du vill jobba mycket? Jag tänker att ingen livsstil är fel egentligen så länge man själv trivs med upplägget. Det är klart man inte måste göra en massa grejer om man inte vill

Det är klart iom mina (som många andras) intressen att jag hellre hade jobbat halvtid ex med samma lön, så jag hade orkat med mer fritid.

 

[BernT]

Det är klart iom mina (som många andras) intressen att jag hellre hade jobbat halvtid ex med samma lön, så jag hade orkat med mer fritid.

Det hade varit nice om det gick. Jag har idag råd med en jättefin häst + alla kostnader runtomkring. Men inte en chans att jag har tid. Skulle jag gå ner i arbetstid etc så har jag istället inte råd. Så det får vänta. Klart man kan ha medryttare men jag hade som mest hunnit rida 2 dagar i veckan och då är det inte värt det.