Jag fortsatte fundera lite på det där med var känslan av osäkerhet över om jag är omtyckt eller ej kommer ifrån. Och det spann mig vidare till förhållningssätt mot medmänniskor. Jag skulle vilja vistas bland människor som av grundläggande artighet är hjärtliga, inkluderande, omtänksamma och peppande och försöker skapa sammanhållning (en lite ”översvallande” attityd, jag vet att somliga kan störa sig lite på den och kalla den lite föraktfullt för ”amerikansk” och ytlig). Jag har jobbat i några såna miljöer, både i tjej- och killgrupper där stämningen har varit sån, och jag verkligen ÄLSKAR den stämningen! I en sån miljö känner jag mig verkligen som hemma och sprudlar och tycker att det är jättetrevligt. Och tvärtom känner jag mig ganska okomfortabel när jag INTE är i en sån miljö...
Så om man tänker på lagen om att det man sänder ut kommer tillbaks till en, så borde jag ju själv bete mig översvallande hjärtligt, inkluderande, omtänksamt och peppande. Och det skulle jag verkligen vilja. Men där brister mitt mod big time, och jag klarar inte att vara sån ”på egen hand”. Jag skulle behöva hjälp på traven. Känner mig alldeles för svag och osäker för att driva den linjen i en miljö där folk inte alls beter sig på det viset. I en miljö där folk är avvisande så blir jag en udda fågel om jag skulle gå omkring och försöka vara hjärtlig och inkluderande, och den attityden går som sagt inte hem hos alla (den ligger trots allt ganska långt ifrån den ”svenska granskogsmentaliteten”...
). Inte nog med att jag egentligen är en ”hjärtlig och peppande” person (eller vad man ska kalla det), jag är dessutom i själ och hjärta en ganska flamsig, fnissig och skrattig person. Och det ses ju inte direkt med blida ögon av de som är lagda åt det mer buttra och allvarliga hållet (återigen ”den svenska granskogsmentaliteten”...).
(Typ såhär – jag bara måste ju lägga in den här bilden, för sån attityd har jag mötts av många gånger ->
)
Så jag har övat i många år på att tona ner mig och vara tystlåten och inte låtsas som att jag bryr mig. Försökt passa in i den avvisande och coola attityden. Men det känns ju inte bra i hjärtat, för jag ÄR inte sån egentligen. Samtidigt så har jag som sagt inte mod och ork att driva min linje och söka kontakt när jag inte får någon respons. På jobb handlar det t.ex. om saker som att fråga andra om de vill gå och luncha eller fika tillsammans, vänta in en kollega om man är på väg till bussen och ser att det kommer någon tio meter efter så att man kan gå tillsammans, fråga vad folk gjorde i helgen, försöka komma ihåg namnen på deras barn och respektive och fråga hur dom mår, ge förslag på att göra saker tillsammans, fråga och bry sig om andras liv, komma ihåg och uppmärksamma bemärkelsedagar, skriva små lappar med uppmuntrande tillrop till någon som verkar behöva det, osv. Gullesnuttigt säger några, omtanke säger jag. Men när jag är ensam om att bete mig på det viset så blir det liksom lite... konstigt.
Vad jag har börjat inse är att den här typen av beteende är så viktigt för mig så jag bör välja mitt liv utifrån var jag kan hitta sånahär människor. Mitt nuvarande jobb är inte perfekt på den punkten, men oändligt bra mycket bättre än något av dom andra jobb jag haft under dom senaste 10 åren.
Som det här med att kramas när man hälsar på varann – jag älskar att kramas och kramas jättegärna, men jag törs inte göra det! Jag har mött så pass många människor som reagerat med motvilja och människor som förklarat för mig hur dåligt dom mår av folk som ska kramas, så jag törs inte kramas längre. Vänner som alltid har kramats när vi har mötts kramar jag fortfarande, men inte annars. På jobbet har jag fått några kramar av några, men jag vet inte riktigt när det är OK att jag kan dela ut kramar tillbaka, och då blir det ju så att jag inte kramas alls och så rinner det ut i sanden. Suck.
Jag skulle vilja hitta ett bra sätt att förhålla mig till mitt lite mer översvallande sätt, så att jag kan känna mig komfortabel med mig själv bland andra. Hittills har jag försökt att lägga band på mig och anpassa mig till att vara tystlåten och avvisande, men det känns som sagt inte bra i hjärtat, så jag måste hitta nån annan väg.
Sen spann tankarna vidare till att jag tycker att det är så oerhört jobbigt och obehagligt när andra människor blir arga på mig. Eller bara är arga överhuvudtaget. Och det är faktiskt lite begränsande för mig. Jag vågar inte göra saker som på något sätt skulle kunna orsaka folks irritation eller ilska.
Ett exempel var i helgen när vi var ute på en långpromenad med några vänner på landet där vi bor. Vännerna skulle visa oss en fin stig dom hade hittat, men det var bara det att stigen gick över några tomtmarker. Vännerna brydde sig inte ett smack – ”det är ju en stig här och det finns inga skyltar eller staket och husen ligger långt bort” – men jag mådde jättedåligt när vi passerade tomterna och gick förbi några människor som stod och krattade och glodde på oss så att deras ögon höll på att ploppa ut ur huvudet. Jag kan bara tänka mig hur mycket skit dom måste ha snackat om oss sen! Jag kommer då INTE sätta min fot på den stigen igen! Så fort jag börjar misstänka att jag närmar mig tomtmark på något sätt så vänder jag direkt och vågar inte gå vidare. Likadant nångång när min man och jag letade hus och skulle kolla på ett hus som låg ute för försäljning, men innan själva visningen. Min man ville åka upp på deras infartsväg för att se huset och läget (det syntes inte från vägen), men jag tyckte att ”så GÖR man bara inte!!!” och tyckte att situationen blev så obehaglig att jag i panik kastade mig ner på golvet i bilen för att gömma mig! (jag missade förstås helt hur huset såg ut)
Jag har också väldigt svårt för att vara i centrala Stockholm eftersom det är så många människor där och det är alltid någon som är arg eller knuffas eller skäller, vilket jag blir jättenervös av och tycker är obehagligt. Där jag bor på landet är det lugnare och där hälsar alla på varandra vilket jag tycker är trevligt, men samtidigt är det väldigt många hästgårdar och ryttare, och det är också en källa till obehag – åtminstone när jag kör bil. Jag är ju själv ryttare, men det vet inte ryttarna som rider på vägen utan dom hatar mig bara för att jag i den stunden råkar köra en bil. Jag saktar alltid ner och håller ut ordentligt när jag ser häst på vägen, men likförbannat så är det jättemånga som hytter med knytnäven efter mig, skriker nånting och/eller blänger surt. Jag tycker det är SÅ jobbigt!
Jag är alldeles för känslig för andra människor ilska. Jag vill inte vara så känslig, det begränsar mig och orsakar mig obehag. Men jag begriper inte VARFÖR jag tar så illa vid mig, och för att kunna förändra nånting måste man ju känna ämnet ordentligt först. Så om jag ska kunna förändra mitt förhållande till andras ilska, så måste jag ju först förstå vad mitt problem är.
Jaha, bara att börja fundera då.
(Som om jag inte har nog med saker att fundera över ändå!... )
Så om man tänker på lagen om att det man sänder ut kommer tillbaks till en, så borde jag ju själv bete mig översvallande hjärtligt, inkluderande, omtänksamt och peppande. Och det skulle jag verkligen vilja. Men där brister mitt mod big time, och jag klarar inte att vara sån ”på egen hand”. Jag skulle behöva hjälp på traven. Känner mig alldeles för svag och osäker för att driva den linjen i en miljö där folk inte alls beter sig på det viset. I en miljö där folk är avvisande så blir jag en udda fågel om jag skulle gå omkring och försöka vara hjärtlig och inkluderande, och den attityden går som sagt inte hem hos alla (den ligger trots allt ganska långt ifrån den ”svenska granskogsmentaliteten”...
). Inte nog med att jag egentligen är en ”hjärtlig och peppande” person (eller vad man ska kalla det), jag är dessutom i själ och hjärta en ganska flamsig, fnissig och skrattig person. Och det ses ju inte direkt med blida ögon av de som är lagda åt det mer buttra och allvarliga hållet (återigen ”den svenska granskogsmentaliteten”...). (Typ såhär – jag bara måste ju lägga in den här bilden, för sån attityd har jag mötts av många gånger
->
Så jag har övat i många år på att tona ner mig och vara tystlåten och inte låtsas som att jag bryr mig. Försökt passa in i den avvisande och coola attityden. Men det känns ju inte bra i hjärtat, för jag ÄR inte sån egentligen. Samtidigt så har jag som sagt inte mod och ork att driva min linje och söka kontakt när jag inte får någon respons. På jobb handlar det t.ex. om saker som att fråga andra om de vill gå och luncha eller fika tillsammans, vänta in en kollega om man är på väg till bussen och ser att det kommer någon tio meter efter så att man kan gå tillsammans, fråga vad folk gjorde i helgen, försöka komma ihåg namnen på deras barn och respektive och fråga hur dom mår, ge förslag på att göra saker tillsammans, fråga och bry sig om andras liv, komma ihåg och uppmärksamma bemärkelsedagar, skriva små lappar med uppmuntrande tillrop till någon som verkar behöva det, osv. Gullesnuttigt säger några, omtanke säger jag. Men när jag är ensam om att bete mig på det viset så blir det liksom lite... konstigt.
Vad jag har börjat inse är att den här typen av beteende är så viktigt för mig så jag bör välja mitt liv utifrån var jag kan hitta sånahär människor. Mitt nuvarande jobb är inte perfekt på den punkten, men oändligt bra mycket bättre än något av dom andra jobb jag haft under dom senaste 10 åren.
Som det här med att kramas när man hälsar på varann – jag älskar att kramas och kramas jättegärna, men jag törs inte göra det! Jag har mött så pass många människor som reagerat med motvilja och människor som förklarat för mig hur dåligt dom mår av folk som ska kramas, så jag törs inte kramas längre. Vänner som alltid har kramats när vi har mötts kramar jag fortfarande, men inte annars. På jobbet har jag fått några kramar av några, men jag vet inte riktigt när det är OK att jag kan dela ut kramar tillbaka, och då blir det ju så att jag inte kramas alls och så rinner det ut i sanden. Suck.
Jag skulle vilja hitta ett bra sätt att förhålla mig till mitt lite mer översvallande sätt, så att jag kan känna mig komfortabel med mig själv bland andra. Hittills har jag försökt att lägga band på mig och anpassa mig till att vara tystlåten och avvisande, men det känns som sagt inte bra i hjärtat, så jag måste hitta nån annan väg.
Sen spann tankarna vidare till att jag tycker att det är så oerhört jobbigt och obehagligt när andra människor blir arga på mig. Eller bara är arga överhuvudtaget. Och det är faktiskt lite begränsande för mig. Jag vågar inte göra saker som på något sätt skulle kunna orsaka folks irritation eller ilska.
Ett exempel var i helgen när vi var ute på en långpromenad med några vänner på landet där vi bor. Vännerna skulle visa oss en fin stig dom hade hittat, men det var bara det att stigen gick över några tomtmarker. Vännerna brydde sig inte ett smack – ”det är ju en stig här och det finns inga skyltar eller staket och husen ligger långt bort” – men jag mådde jättedåligt när vi passerade tomterna och gick förbi några människor som stod och krattade och glodde på oss så att deras ögon höll på att ploppa ut ur huvudet. Jag kan bara tänka mig hur mycket skit dom måste ha snackat om oss sen! Jag kommer då INTE sätta min fot på den stigen igen!
Så fort jag börjar misstänka att jag närmar mig tomtmark på något sätt så vänder jag direkt och vågar inte gå vidare. Likadant nångång när min man och jag letade hus och skulle kolla på ett hus som låg ute för försäljning, men innan själva visningen. Min man ville åka upp på deras infartsväg för att se huset och läget (det syntes inte från vägen), men jag tyckte att ”så GÖR man bara inte!!!” och tyckte att situationen blev så obehaglig att jag i panik kastade mig ner på golvet i bilen för att gömma mig! (jag missade förstås helt hur huset såg ut)Jag har också väldigt svårt för att vara i centrala Stockholm eftersom det är så många människor där och det är alltid någon som är arg eller knuffas eller skäller, vilket jag blir jättenervös av och tycker är obehagligt. Där jag bor på landet är det lugnare och där hälsar alla på varandra vilket jag tycker är trevligt, men samtidigt är det väldigt många hästgårdar och ryttare, och det är också en källa till obehag – åtminstone när jag kör bil. Jag är ju själv ryttare, men det vet inte ryttarna som rider på vägen utan dom hatar mig bara för att jag i den stunden råkar köra en bil. Jag saktar alltid ner och håller ut ordentligt när jag ser häst på vägen, men likförbannat så är det jättemånga som hytter med knytnäven efter mig, skriker nånting och/eller blänger surt. Jag tycker det är SÅ jobbigt!
Jag är alldeles för känslig för andra människor ilska. Jag vill inte vara så känslig, det begränsar mig och orsakar mig obehag. Men jag begriper inte VARFÖR jag tar så illa vid mig, och för att kunna förändra nånting måste man ju känna ämnet ordentligt först. Så om jag ska kunna förändra mitt förhållande till andras ilska, så måste jag ju först förstå vad mitt problem är.
Jaha, bara att börja fundera då.
(Som om jag inte har nog med saker att fundera över ändå!...
)
