- Svar: 3
- Visningar: 644
Idag har jag fått en del gjort. Eller det känns iallafall så, men när jag skriver ner det ser det väldigt fjuttigt ut. Det är ju ingenting? Hursomhelst, så har jag varit i stallet och varit ute med hundarna, som vanligt. Fast gått lite längre med hundarna än jag brukar/gjort senaste tiden. Varit och handlat inför nyår och dessutom både duschat och kört en maskin tvätt.
Och nu tänker väl ni kanske "men snälla du, det där gör jag varje dag och jobbar heltid osv?" och ja, så är det ju. Jämfört med en "normal" person är det väl nästan ingenting. Men för mig KÄNNS det mycket ändå, speciellt som jag mår nu och har mått ett tag. När allt tar emot och känns tungt.
Jag har även bytt några ord med en kompis, eller egentligen, den enda kompis jag fortfarande har kvar. Men det gled snabbt in på sånt jag inte är bekväm med, som det alltid blir nuförtiden när jag pratar med honom. Där har något förändrats. Vi brukade vara mycket mer nära, jag åkte gärna dit bara för att ses och göra ingenting och sådär. Men nu känner jag bara Nej. Jag vill liksom inte ens träffa honom.
Och det känns så elakt, jag borde vara rakare med det och säga som det är. Men jag vill inte vara den som går och är sur för saker i en evighet heller, jag vill vara en lättsam person som släpper sånt och går vidare. Men mina känslor för honom HAR förändrats, i grunden. Och jag kan liksom inte ändra på dem, även om jag vill.
Usch jag vet inte. Känns som att jag bara klagar på allt hela tiden. Som att jag är otacksam och gnällig bara, och det kanske jag är. Jag har trots allt två hästar och två hundar, alldeles fantastiska sådana som jag älskar högt. Och jag har familjen. Ändå fokuserar jag bara på allt det där jag INTE har. Jobb/sysselsättning, utbildning, vänner, partner, eget boende, ork, ordning och reda, ett fungerande liv. Och så känns allt skit, och jag bara längtar efter att få dö.
Och nu tänker väl ni kanske "men snälla du, det där gör jag varje dag och jobbar heltid osv?" och ja, så är det ju. Jämfört med en "normal" person är det väl nästan ingenting. Men för mig KÄNNS det mycket ändå, speciellt som jag mår nu och har mått ett tag. När allt tar emot och känns tungt.
Jag har även bytt några ord med en kompis, eller egentligen, den enda kompis jag fortfarande har kvar. Men det gled snabbt in på sånt jag inte är bekväm med, som det alltid blir nuförtiden när jag pratar med honom. Där har något förändrats. Vi brukade vara mycket mer nära, jag åkte gärna dit bara för att ses och göra ingenting och sådär. Men nu känner jag bara Nej. Jag vill liksom inte ens träffa honom.
Och det känns så elakt, jag borde vara rakare med det och säga som det är. Men jag vill inte vara den som går och är sur för saker i en evighet heller, jag vill vara en lättsam person som släpper sånt och går vidare. Men mina känslor för honom HAR förändrats, i grunden. Och jag kan liksom inte ändra på dem, även om jag vill.
Usch jag vet inte. Känns som att jag bara klagar på allt hela tiden. Som att jag är otacksam och gnällig bara, och det kanske jag är. Jag har trots allt två hästar och två hundar, alldeles fantastiska sådana som jag älskar högt. Och jag har familjen. Ändå fokuserar jag bara på allt det där jag INTE har. Jobb/sysselsättning, utbildning, vänner, partner, eget boende, ork, ordning och reda, ett fungerande liv. Och så känns allt skit, och jag bara längtar efter att få dö.
