E
exitingflame
Min lilla pärla talade om för mig i tisdags morse att nu var det verkligen något på gång, så jag gick in och ringde min kompis som jag hade lovat höra av mig till när fölningen var nära.
Vid 8 syntes fosterhinnor när hon krystade och väntan var olidlig, ringde vet som lugnade oss med att allt var normalt och att fölet snart skulle komma, men inget föl kom hon lyckades krysta fram en framhov, som åkte tillbaka när verken släppte.
Ringde återigen vet, som var på plats inom en kvart och en 2 timmars lång dragkamp började...
Efter ca 40 minuters dragning var mitt sto helt slut och hade fruktansvärda plågor, hon slog huvudet i boxväggen och slog upp ett sår ovanför ögat som vet senare fick sy. Sedan ramlade hon bara ihop och gav upp, vi märkte dock ganska snart att vi kunde dra igång krystverkarna på henne så kampen fortsatte, några förhoppningar om fölet hade vi dock inte, nu var det bara stoet som gällde.
Äntligen kommer huvudet och fölis är nu halvvägs ute, men där var det stopp igen. Plötsligt frustade den till och blinkade lite med sina stora ögon... DEN LEVER skriker alla.
Men den satt där den satt, vet försökte komma in och känna på vilket sätt den satt fast. om den låg fel på nå vis, men det gick inte att komma in för att känna, min lilla pärla fick en spruta för att livmodern skulle slappna av, så att vi skulle kunn skjuta in fölis en bit och lägga den i korrekt possition, men då gick det plötsligt bättre och ut kom den.
Hektisk tid därefter, vända fölis uppoch ner, rensa luftvägarna, ingen hjärtverksamhet, hjärtmassage... men inget hjälpte tyvärr och Lucky (som trots sin olyckliga födelse fick heta så) somnade in lugnt och fridfullt bredvid sin mamma.
Navelsträngen hade gått av och ingen vet hur länge Lucky har lidit av syrebrist.
Ett brunt litet hingstföl låg i boxen när allt äntligen var över, med en stor lysande stjärn.
Eller litet och litet, det var ganska stort, för stort för att mitt lilla sto skulle klara av detta på egen hand.
Visst är det sorgligt, men det viktigaste för mig är trots allt att mitt sto fortfarande lever och vem vet, kanske vi gör ett nytt försök ngn gång, men inte det här året.
Till Extreamly Lucky:
Var du än befinner dig önskar jag dig all lycka, jag hann aldrig lära känna dig, men jag är säker på att du hade vuxit upp till en lika fin häst som din underbara mamma.
Du finns i våra tankar dag och natt och vi glömmer dig aldrig.
Vid 8 syntes fosterhinnor när hon krystade och väntan var olidlig, ringde vet som lugnade oss med att allt var normalt och att fölet snart skulle komma, men inget föl kom hon lyckades krysta fram en framhov, som åkte tillbaka när verken släppte.
Ringde återigen vet, som var på plats inom en kvart och en 2 timmars lång dragkamp började...
Efter ca 40 minuters dragning var mitt sto helt slut och hade fruktansvärda plågor, hon slog huvudet i boxväggen och slog upp ett sår ovanför ögat som vet senare fick sy. Sedan ramlade hon bara ihop och gav upp, vi märkte dock ganska snart att vi kunde dra igång krystverkarna på henne så kampen fortsatte, några förhoppningar om fölet hade vi dock inte, nu var det bara stoet som gällde.
Äntligen kommer huvudet och fölis är nu halvvägs ute, men där var det stopp igen. Plötsligt frustade den till och blinkade lite med sina stora ögon... DEN LEVER skriker alla.
Men den satt där den satt, vet försökte komma in och känna på vilket sätt den satt fast. om den låg fel på nå vis, men det gick inte att komma in för att känna, min lilla pärla fick en spruta för att livmodern skulle slappna av, så att vi skulle kunn skjuta in fölis en bit och lägga den i korrekt possition, men då gick det plötsligt bättre och ut kom den.
Hektisk tid därefter, vända fölis uppoch ner, rensa luftvägarna, ingen hjärtverksamhet, hjärtmassage... men inget hjälpte tyvärr och Lucky (som trots sin olyckliga födelse fick heta så) somnade in lugnt och fridfullt bredvid sin mamma.
Navelsträngen hade gått av och ingen vet hur länge Lucky har lidit av syrebrist.
Ett brunt litet hingstföl låg i boxen när allt äntligen var över, med en stor lysande stjärn.
Eller litet och litet, det var ganska stort, för stort för att mitt lilla sto skulle klara av detta på egen hand.
Visst är det sorgligt, men det viktigaste för mig är trots allt att mitt sto fortfarande lever och vem vet, kanske vi gör ett nytt försök ngn gång, men inte det här året.
Till Extreamly Lucky:
Var du än befinner dig önskar jag dig all lycka, jag hann aldrig lära känna dig, men jag är säker på att du hade vuxit upp till en lika fin häst som din underbara mamma.
Du finns i våra tankar dag och natt och vi glömmer dig aldrig.
