Efter återbesök, undersökning och besked så måste jag bara få fortsätta min kärleksbombning av Södersjukhuset! Jag är så oerhört nöjd, glad och imponerad över hur jag har blivit bemött och behandlad! 
När jag skulle få svar på magnetkameraundersökningen så blev jag undersökt av tre olika läkare i en och en halv timme, varav en var en spontant inkallad axelspecialist som råkade ha lite tid över för mig!
De böjde, klämde, vände och vred på mig, ställde en massa frågor och spelade upp MR-bilderna fram och tillbaks.
Efter denna gedigna undersökning så kom dom tillslut fram till en slutsats (som känns helt rimlig för mig). MR-bilderna visade inga skador på muskler eller senor men däremot en ojämnhet på själva axelkulan, som dom förklarade gjorde det troligt att min axel hade gått ur led vid själva avramlingen, men sedan hoppat tillbaks i läge igen av sig själv. (Det förklarar också varför jag förutom i själva armbrottet även hade så väldigt ont i axeln när jag kom in till akuten!) På grund av att axeln hade varit ur led så har axeln blivit inflammerad. Och när jag då har varit extremt stilla i 7 veckor för att armbrottet skulle få läka, så har ledkapseln runt axeln stelnat till och utvecklat en “frozen shoulder”.
Den information om “frozen shoulder” som finns att läsa på nätet är inte jätteupplyftande, då det nämns en tillfriskningstid på ÅR… Men läkaren nämnde ingenting alls om någon sådan period, utan sa att jag nog skulle vara återställd inom två månader. Så jag väljer att lita på läkaren som faktiskt undersökte mig i det här fallet!...
När det gällde själva armbrottet så har det tydligen läkt jättefint. Trots att alla ortopeder jag träffat sen akuten och framåt hela tiden har hållt fast vid att jag bara behövde ha ortosen i 6 veckor, så tyckte den här ortopeden först att det hade varit lite kort tid. Men när han tittade på dom senaste röntgenbilderna och sedan kände på armen så lät han väldigt imponerad av min läkeförmåga. Han nämnde någon annan patient som var jämnårig till mig som hade haft någon liknande skada, och hade nästan tagit dubbla tiden på sig för att komma dit jag var nu i läkningen. Och uppenbarligen är armen väldigt stabil, för två vuxna karlar stod i omgångar och bände och slet i min arm för att se att den satt fast - och det gjorde den!
Som åtgärd till mitt problem med att jag inte kan röra min arm och att axeln är inflammerad så bestämde sig läkaren för att ge mig en kortisonspruta i axeln. Och för den som tycker att det är lite obehagligt att läsa mer detaljerat om hur det gick till så vill jag framföra en varning, samt en rekommendation att hoppa över följande stycken text som är lite ljusare, för det var faktiskt en hyfsat obehaglig upplevelse...
När läkaren plockade fram sprutan och förklarade att jag skulle få en kortisonspruta in i axelleden så började jag känna mig VÄLDIGT skeptisk. Läkaren kände och tryckte på axeln och rörde min arm fram och tillbaks, för det var visst lite klurigt att hitta vägen för att få in nålen i själva leden. Sen markerade han var han tyckte var rätt läge för nålen och stack in den. Problemet var ju just att komma så långt in i leden som möjligt, så han försökte leta sig fram med nålen samt röra min arm i olika lägen för att se om det kunde hjälpa nålen att “hoppa in” längst in i leden.
Jag var tvungen att sitta upp, och kände hur jag började må allt sämre. Funderade på om det verkligen var värt att utsätta sig för den här behandlingen överhuvudtaget - “ska jag verkligen gå med på det här??” flög genom mitt huvud. Läkaren hittade inte riktigt rätt läge utan drog ur nålen, kände lite till och stack in nålen igen. Den här gången gick det dock bättre, och ganska snart så var det tydligen klart. Men då var jag tvungen att vingla till britsen och kasta mig ner på den, för då höll min kropp på att stänga ner butiken och jag var alldeles svimfärdig.
Läkaren bekräftade dock att det var tydligt att det är en inflammation i leden, då det hade kommit både ledvätska och blod i sprutan. *aaaahhhh spyyyyyyyr - bingo bingo bingo*
MEN!... Jag måste säga hur GLAD jag är att jag stod ut med den väldigt obehagliga upplevelsen, för smärtan i axeln lindrades REJÄLT, och jag kan nu försöka putta runt armen/stretcha i olika lägen som jag inte alls kunde tidigare! Och lite muskelrespons har jag faktiskt fått tillbaks också, så jag kan “rycka” lite med armen både framåt, bakåt och utåt!
Det är inte helt dött längre! 
Nu har jag vad jag förstår ett litet “fönster” av tid på mig medans kortisonet verkar, att knuffa runt min axel och arm åt olika håll så att ledkapseln stretchas upp. Det är ganska brådis och väldigt viktigt att jag får igång rörligheten. Samtidigt måste jag även ta det så pass lugnt så att jag INTE förvärrar inflammationen i axeln… “Som en dans på slak lina”, som en av mina jobbkompisar sa…
När jag gick hem från läkarbesöket tackade läkarna mig för att jag hade varit “ett intressant fall”, ha ha!
Jag förstår inte varför jag alltid måste vara så annorlunda och “intressant” och inte bara kan bryta en armjävel på samma sätt som alla andra….
För detta med “frozen shoulder” hade jag faktiskt oerhört gärna varit utan!...
När jag skulle få svar på magnetkameraundersökningen så blev jag undersökt av tre olika läkare i en och en halv timme, varav en var en spontant inkallad axelspecialist som råkade ha lite tid över för mig!
De böjde, klämde, vände och vred på mig, ställde en massa frågor och spelade upp MR-bilderna fram och tillbaks.Efter denna gedigna undersökning så kom dom tillslut fram till en slutsats (som känns helt rimlig för mig). MR-bilderna visade inga skador på muskler eller senor men däremot en ojämnhet på själva axelkulan, som dom förklarade gjorde det troligt att min axel hade gått ur led vid själva avramlingen, men sedan hoppat tillbaks i läge igen av sig själv. (Det förklarar också varför jag förutom i själva armbrottet även hade så väldigt ont i axeln när jag kom in till akuten!) På grund av att axeln hade varit ur led så har axeln blivit inflammerad. Och när jag då har varit extremt stilla i 7 veckor för att armbrottet skulle få läka, så har ledkapseln runt axeln stelnat till och utvecklat en “frozen shoulder”.
Den information om “frozen shoulder” som finns att läsa på nätet är inte jätteupplyftande, då det nämns en tillfriskningstid på ÅR…
Men läkaren nämnde ingenting alls om någon sådan period, utan sa att jag nog skulle vara återställd inom två månader. Så jag väljer att lita på läkaren som faktiskt undersökte mig i det här fallet!... När det gällde själva armbrottet så har det tydligen läkt jättefint. Trots att alla ortopeder jag träffat sen akuten och framåt hela tiden har hållt fast vid att jag bara behövde ha ortosen i 6 veckor, så tyckte den här ortopeden först att det hade varit lite kort tid. Men när han tittade på dom senaste röntgenbilderna och sedan kände på armen så lät han väldigt imponerad av min läkeförmåga.
Han nämnde någon annan patient som var jämnårig till mig som hade haft någon liknande skada, och hade nästan tagit dubbla tiden på sig för att komma dit jag var nu i läkningen. Och uppenbarligen är armen väldigt stabil, för två vuxna karlar stod i omgångar och bände och slet i min arm för att se att den satt fast - och det gjorde den! Som åtgärd till mitt problem med att jag inte kan röra min arm och att axeln är inflammerad så bestämde sig läkaren för att ge mig en kortisonspruta i axeln. Och för den som tycker att det är lite obehagligt att läsa mer detaljerat om hur det gick till så vill jag framföra en varning, samt en rekommendation att hoppa över följande stycken text som är lite ljusare, för det var faktiskt en hyfsat obehaglig upplevelse...
När läkaren plockade fram sprutan och förklarade att jag skulle få en kortisonspruta in i axelleden så började jag känna mig VÄLDIGT skeptisk. Läkaren kände och tryckte på axeln och rörde min arm fram och tillbaks, för det var visst lite klurigt att hitta vägen för att få in nålen i själva leden. Sen markerade han var han tyckte var rätt läge för nålen och stack in den. Problemet var ju just att komma så långt in i leden som möjligt, så han försökte leta sig fram med nålen samt röra min arm i olika lägen för att se om det kunde hjälpa nålen att “hoppa in” längst in i leden.
Jag var tvungen att sitta upp, och kände hur jag började må allt sämre. Funderade på om det verkligen var värt att utsätta sig för den här behandlingen överhuvudtaget - “ska jag verkligen gå med på det här??” flög genom mitt huvud. Läkaren hittade inte riktigt rätt läge utan drog ur nålen, kände lite till och stack in nålen igen. Den här gången gick det dock bättre, och ganska snart så var det tydligen klart. Men då var jag tvungen att vingla till britsen och kasta mig ner på den, för då höll min kropp på att stänga ner butiken och jag var alldeles svimfärdig.
Läkaren bekräftade dock att det var tydligt att det är en inflammation i leden, då det hade kommit både ledvätska och blod i sprutan. *aaaahhhh spyyyyyyyr - bingo bingo bingo*
MEN!... Jag måste säga hur GLAD jag är att jag stod ut med den väldigt obehagliga upplevelsen, för smärtan i axeln lindrades REJÄLT, och jag kan nu försöka putta runt armen/stretcha i olika lägen som jag inte alls kunde tidigare! Och lite muskelrespons har jag faktiskt fått tillbaks också, så jag kan “rycka” lite med armen både framåt, bakåt och utåt!
Det är inte helt dött längre! Nu har jag vad jag förstår ett litet “fönster” av tid på mig medans kortisonet verkar, att knuffa runt min axel och arm åt olika håll så att ledkapseln stretchas upp. Det är ganska brådis och väldigt viktigt att jag får igång rörligheten. Samtidigt måste jag även ta det så pass lugnt så att jag INTE förvärrar inflammationen i axeln… “Som en dans på slak lina”, som en av mina jobbkompisar sa…
När jag gick hem från läkarbesöket tackade läkarna mig för att jag hade varit “ett intressant fall”, ha ha!
Jag förstår inte varför jag alltid måste vara så annorlunda och “intressant” och inte bara kan bryta en armjävel på samma sätt som alla andra….
För detta med “frozen shoulder” hade jag faktiskt oerhört gärna varit utan!...
