MissFideli
Trådstartare
Idag är det 4 år sen min Fia fick hjälp över regnbågsbron.
Här är hennes och min historia.
Hösten 1997 fick jag för mig att jag skulle ha en egen katt. Mina föräldrar hade en, jag ville ha en egen. En sköldpaddsfärgad hankatt (!!?), sköldpaddsfärgen har varit en dröm sen länge. Hankatt för att det var billigare att kastrera
Drömmarna gick i kras, sköldpaddsfärgade hanar gick ju inte vidare bra att hitta. Dock fanns en annons på en liten hona, jag ringde och hon var såld. En liten svart tjej fanns kvar, jag ville inte ha en svart (tråkigt och vanligt) men åkte och tittade. Den lilla svarta sprang och gömde sig under soffan och skrek högt när säljaren tog fram henne för närmare titt. Hmm... Ja, hon var ju faktiskt rätt söt.
2 v senare hämtade vi henne så. Kaxig och inte rumsren, helt underbar
Namn kunde jag inte komma på för allt i världen, Storkatt och Lillkatt blev det och Lillkatt fick hon heta tills hon var 6 månader och då kom jag på att det var en Fideli!!
Fia var fortfarande svår, inte rumsren och dum. Bet, rev, anföll ögonen om man blinkade vid fel tillfälle. Efter flera samtal med veterinär fick hon så en kompis, hon fick en egen raskatt. I januari 1998 köpte jag S*Bergholmens Juliana, "Julia" som sällskap. Tanken var att Julia med sin rastillhörighet och fina stamtavla skulle verka lugnande på Fia. Efter 2 månader var Julia den busigaste och mest aktiva britt jag någonsin träffat
Superkompisar var dom, men Fia blev inte rumsren. Började gå ut med henne i koppel och direkt blev en enorm förbättring. Hon gick som en hund i koppel, grannarna kom ut och pratade och gosade med henne när vi var ute och gick. Hon fick sen bli utekatt, uppenbarligen trivdes hon inte inne. Ute var hon hemskt social, pratade med alla. En natt ringde det klockan 1 på natten. Jag gick upp varannan timme på nätterna (arbetslös) och ropade hem henne och det här var mellan dessa. Jag svarade lite sömndrucket. Det var från pizzerian på andra sidan gården. Kunde jag komma och hämta min katt? Hon hade hälsat på alla nu och dom ville inte gärna ha så håriga gäster :smile:
Åren gick, vi bosatte oss i ett område utanför Örebro som var relativt utekattsvänligt och där hyresvärden gav henne tillstånd att vara ute. Hon fortsatte umgås med grannarna, hälsade på i den lilla affären. Frågade innehavaren om hon störde, men inte. När det inte var några kunder där så låg han ofta på soffan i sitt fikarum och läste tidningen. En katt på bröstet var mysigt tyckte han. Så hon fick fortsätta vara gäst där.
Hade en pizzeria i området, hon följde alltid med dit men efter besöken på den andra så fick hon sitta utanför och vänta. Alltid samma plats, under ett träd. Där satt hon tills jag kom ut igen och hon följde med hem. Tvättstugan var också en favorit, hon var alltid med dit. Kurrade så hela huset vibrerade, jättekul att vara i tvättstugan!!
Sommaren 2004 började hon tappa i vikt. Hon avmaskades och stannade upp i viktnedgången. Fortfarande inte rumsren märkte jag att kisset var mer utspätt och i större mängd. Senhösten samma år tappade hon mer i vikt, avmaskades igen och stannade upp, men jag förstod att det var nått annat. Åkte in till veterinären, tester togs och visade på ett kreatininvärde på strax över 400. Inget alarmerande tyckte veterinären, njurfoder skulle göra att hon levde många år till. 1 månad senare lade njurarna av helt och hon avlivades på akuttid.
Min vackra svarta kärlek var nu en ängel, fri att hjälpa nån annan på samma sätt som hon hjälpt mig.
4 år har gått, 4 år utan att saknaden har minskat, sorgen finns kvar i samma styrka.
Här är hennes och min historia.
Hösten 1997 fick jag för mig att jag skulle ha en egen katt. Mina föräldrar hade en, jag ville ha en egen. En sköldpaddsfärgad hankatt (!!?), sköldpaddsfärgen har varit en dröm sen länge. Hankatt för att det var billigare att kastrera
Drömmarna gick i kras, sköldpaddsfärgade hanar gick ju inte vidare bra att hitta. Dock fanns en annons på en liten hona, jag ringde och hon var såld. En liten svart tjej fanns kvar, jag ville inte ha en svart (tråkigt och vanligt) men åkte och tittade. Den lilla svarta sprang och gömde sig under soffan och skrek högt när säljaren tog fram henne för närmare titt. Hmm... Ja, hon var ju faktiskt rätt söt.
2 v senare hämtade vi henne så. Kaxig och inte rumsren, helt underbar
Namn kunde jag inte komma på för allt i världen, Storkatt och Lillkatt blev det och Lillkatt fick hon heta tills hon var 6 månader och då kom jag på att det var en Fideli!!
Fia var fortfarande svår, inte rumsren och dum. Bet, rev, anföll ögonen om man blinkade vid fel tillfälle. Efter flera samtal med veterinär fick hon så en kompis, hon fick en egen raskatt. I januari 1998 köpte jag S*Bergholmens Juliana, "Julia" som sällskap. Tanken var att Julia med sin rastillhörighet och fina stamtavla skulle verka lugnande på Fia. Efter 2 månader var Julia den busigaste och mest aktiva britt jag någonsin träffat
Superkompisar var dom, men Fia blev inte rumsren. Började gå ut med henne i koppel och direkt blev en enorm förbättring. Hon gick som en hund i koppel, grannarna kom ut och pratade och gosade med henne när vi var ute och gick. Hon fick sen bli utekatt, uppenbarligen trivdes hon inte inne. Ute var hon hemskt social, pratade med alla. En natt ringde det klockan 1 på natten. Jag gick upp varannan timme på nätterna (arbetslös) och ropade hem henne och det här var mellan dessa. Jag svarade lite sömndrucket. Det var från pizzerian på andra sidan gården. Kunde jag komma och hämta min katt? Hon hade hälsat på alla nu och dom ville inte gärna ha så håriga gäster :smile:
Åren gick, vi bosatte oss i ett område utanför Örebro som var relativt utekattsvänligt och där hyresvärden gav henne tillstånd att vara ute. Hon fortsatte umgås med grannarna, hälsade på i den lilla affären. Frågade innehavaren om hon störde, men inte. När det inte var några kunder där så låg han ofta på soffan i sitt fikarum och läste tidningen. En katt på bröstet var mysigt tyckte han. Så hon fick fortsätta vara gäst där.
Hade en pizzeria i området, hon följde alltid med dit men efter besöken på den andra så fick hon sitta utanför och vänta. Alltid samma plats, under ett träd. Där satt hon tills jag kom ut igen och hon följde med hem. Tvättstugan var också en favorit, hon var alltid med dit. Kurrade så hela huset vibrerade, jättekul att vara i tvättstugan!!
Sommaren 2004 började hon tappa i vikt. Hon avmaskades och stannade upp i viktnedgången. Fortfarande inte rumsren märkte jag att kisset var mer utspätt och i större mängd. Senhösten samma år tappade hon mer i vikt, avmaskades igen och stannade upp, men jag förstod att det var nått annat. Åkte in till veterinären, tester togs och visade på ett kreatininvärde på strax över 400. Inget alarmerande tyckte veterinären, njurfoder skulle göra att hon levde många år till. 1 månad senare lade njurarna av helt och hon avlivades på akuttid.
Min vackra svarta kärlek var nu en ängel, fri att hjälpa nån annan på samma sätt som hon hjälpt mig.
4 år har gått, 4 år utan att saknaden har minskat, sorgen finns kvar i samma styrka.
