Ett tomt dokument.
Känslan av att befinna sig i ett rum, på en plats, i en tid. Där parallella universum existerar inte enbart som ett tankeexperiment; Vi finns här och nu, och då. Din handlingsförlamning har blivit till rörelse. Framåt och bakåt i tiden rör du dig, runt i det egna huvudet rör du dig. Men dina fingrar förblir helt stilla.
Ett tomt dokument.
Har så mycket att säga. Men så lite tid. Försöker förstå varför du gråter. För lite tid?
SÅ MÅNGA KRAV. Och förväntningar att leva upp till. Andras, och dina egna. (Dom egna är såklart dom värsta). Till exempel. Du är fåfäng, och i din fåfänga har du skapat en idealbild av dig själv, av vem du är – egentligen. Och eftersom du enligt dig själv aldrig uppnår din fulla potential går du ständigt runt och känner dig som ett misslyckande. Precis så, du har transformerats till ett orubbligt adjektiv där all rörelse pågår på insidan. Dina fingrar är fortfarande stilla.
ÖPPNA DINA SINNEN. Men det går inte. Det gör helt enkelt för ont. Varför kan du inte sluta gråta? Varför kan inte tårarna på insidan bli till rörelse på utsidan? Du vill hitta någon att peka finger åt men du vet att det också är fel, du är där du är och du har bara dig själv att skylla. Och inte ens det hjälper! Ingenting hjälper! Inte att älta, eller sörja, eller börja om.
Ännu ett tomt jävla dokument.
Fast. Fast i det förflutna, i en evighetsmaskin av Om Inte och Om Bara. Hjärnan checkar ut, men hjärtat hamrar vilt. Ursinnigt. Du vill att någon ska se på dig så igen. Så som man gör, när man upptäcker nånting. Begåvning? Potential? Istället, allt det förljugna. Alla ljuger. Du ljuger. Vi går alla runt med svarta tungor men visar bländande vita huggtänder när vi ler. Och du är rädd för din egen spegelbild, men det är inget nytt. Det är som det ska vara. Vansinnet måste fortgå. Vad skulle alla dom som rör sig på utsidan annars ha att skriva om?
Känslan av att befinna sig i ett rum, på en plats, i en tid. Där parallella universum existerar inte enbart som ett tankeexperiment; Vi finns här och nu, och då. Din handlingsförlamning har blivit till rörelse. Framåt och bakåt i tiden rör du dig, runt i det egna huvudet rör du dig. Men dina fingrar förblir helt stilla.
Ett tomt dokument.
Har så mycket att säga. Men så lite tid. Försöker förstå varför du gråter. För lite tid?
SÅ MÅNGA KRAV. Och förväntningar att leva upp till. Andras, och dina egna. (Dom egna är såklart dom värsta). Till exempel. Du är fåfäng, och i din fåfänga har du skapat en idealbild av dig själv, av vem du är – egentligen. Och eftersom du enligt dig själv aldrig uppnår din fulla potential går du ständigt runt och känner dig som ett misslyckande. Precis så, du har transformerats till ett orubbligt adjektiv där all rörelse pågår på insidan. Dina fingrar är fortfarande stilla.
ÖPPNA DINA SINNEN. Men det går inte. Det gör helt enkelt för ont. Varför kan du inte sluta gråta? Varför kan inte tårarna på insidan bli till rörelse på utsidan? Du vill hitta någon att peka finger åt men du vet att det också är fel, du är där du är och du har bara dig själv att skylla. Och inte ens det hjälper! Ingenting hjälper! Inte att älta, eller sörja, eller börja om.
Ännu ett tomt jävla dokument.
Fast. Fast i det förflutna, i en evighetsmaskin av Om Inte och Om Bara. Hjärnan checkar ut, men hjärtat hamrar vilt. Ursinnigt. Du vill att någon ska se på dig så igen. Så som man gör, när man upptäcker nånting. Begåvning? Potential? Istället, allt det förljugna. Alla ljuger. Du ljuger. Vi går alla runt med svarta tungor men visar bländande vita huggtänder när vi ler. Och du är rädd för din egen spegelbild, men det är inget nytt. Det är som det ska vara. Vansinnet måste fortgå. Vad skulle alla dom som rör sig på utsidan annars ha att skriva om?
