- Svar: 1
- Visningar: 839
Verkar som om det här kommer att bli Erfarenheternas år för mig.
Tidigare i veckan hände en “incident” på jobbet. Var in en snabbvisit för att dubbelkolla en sak till senare i veckan, när jag var klar och påväg därifrån frågade en kollega om jag inte skulle stanna och fika med honom då det var dags för honom och ta rast.
Jag tackade ja. Vi pratade lite som vanligt: om sambons jobb, om jag äntligen skulle lära kollegan att dansa (Jag kan/(vill) inte dansa, som jag har förklarat flera gånger, så har tagit det hela på skämt när det kommit på tal) osv.
Närr vi fikat klart frågar han mig om jag kan följa med till en annan del av huset. Jag följer med i tron om att han behöver hjälp med att flytta iordning några bord eller liknande i ett av rummen.
Istället kommer frågan upp om vi äntligen ska ta den där danslektionen nu. Något överrumplad, men för att få det ur världen, tar vi några danssteg. Inser direkt att det här är inte fungerar. Istället frågar han om han får ge mig en kram. Jag svarar ja, då han brukar fråga om det går bra, tex när vi inte setts på ett tag. Jag får en kram, får frågan om det går bra med en puss på kinden, precis som tidigare...
BAM, där står jag med en kollega som tar sig friheter. Inget tal om puss på kinden inte. Utan stulna kyssar. Jag hinner tänka att det inte är rätt, på sambon osv, innan jag tar mig ur situationen.
Vi står kvar. Får kommentar om att jag skakar. Av chock inser jag såhär i efterhand.
Att han hört talas om tidigare trakasserier på arbetsplatsen. Han frågar om jag kommer säga någonting till någon. Nej svarar jag. Vill bara därifrån.
Vi går tillbaka. Dum som jag är sätter jag mig vi fikabordet igen. Han börjar prata om att åka till grannstaden för lunch och för att köpa någonting till mig. Tveksamt säger jag att jag inte vet. (Hade fullt upp med att tänka på det som hänt…) Jag vill inte ha någonting, säger jag tillslut.
Han säger att han också skakar.
Jag “flyr”. Säger att jag måste gå och kolla en sak i andra änden av huset...
Innan “incidenten” när vi satt och fikade, kom en kollega från min andra arbetsplats för att hämta tillbaka lite lånad utrustning. Det var till honom jag gick. Trygghet. Kände att jag inte vågade stanna, ville inte vara själv, ifall det skulle hända någonting mer.
Jag frågade om det gått bra i helgen, lite jobbsnack osv. Inget om det som hade hänt. Frågade tillslut om han behövde hjälp med att plocka ihop sina saker. Inga konstigheter, hjälpte till som jag skulle gjort annars också, i brist på annat.
Samtidigt var jag på helspänn. Skulle kollegan dyka upp? Visste att det var någon timme kvar innan han slutade för dagen. Han dök upp tillslut. Sa hejdå, inget mer.
Imorgon ska jag dit igen. Samtidigt som jag hoppas att han inte är där, vill jag ändå att han är det. Bara för att kunna säga att jag inte är intresserad. Jag vill inte ha någonting med honom att göra. Han ska hålla sig borta från mig.
Imorgon kommer det finnas fler kollegor på plats. Jag kommer utan direkta detaljer, nämna för vår gemensamma chef att jag inte vill vara själv med honom.
För som det är nu vet jag att jag inte kommer vilja jobba eller ens vara i närheten av honom själv. Ifall det skulle hända igen eller utveckla sig till någonting värre.
Jag varken litar eller vet inte var jag har honom.
Tidigare i veckan hände en “incident” på jobbet. Var in en snabbvisit för att dubbelkolla en sak till senare i veckan, när jag var klar och påväg därifrån frågade en kollega om jag inte skulle stanna och fika med honom då det var dags för honom och ta rast.
Jag tackade ja. Vi pratade lite som vanligt: om sambons jobb, om jag äntligen skulle lära kollegan att dansa (Jag kan/(vill) inte dansa, som jag har förklarat flera gånger, så har tagit det hela på skämt när det kommit på tal) osv.
Närr vi fikat klart frågar han mig om jag kan följa med till en annan del av huset. Jag följer med i tron om att han behöver hjälp med att flytta iordning några bord eller liknande i ett av rummen.
Istället kommer frågan upp om vi äntligen ska ta den där danslektionen nu. Något överrumplad, men för att få det ur världen, tar vi några danssteg. Inser direkt att det här är inte fungerar. Istället frågar han om han får ge mig en kram. Jag svarar ja, då han brukar fråga om det går bra, tex när vi inte setts på ett tag. Jag får en kram, får frågan om det går bra med en puss på kinden, precis som tidigare...
BAM, där står jag med en kollega som tar sig friheter. Inget tal om puss på kinden inte. Utan stulna kyssar. Jag hinner tänka att det inte är rätt, på sambon osv, innan jag tar mig ur situationen.
Vi står kvar. Får kommentar om att jag skakar. Av chock inser jag såhär i efterhand.
Att han hört talas om tidigare trakasserier på arbetsplatsen. Han frågar om jag kommer säga någonting till någon. Nej svarar jag. Vill bara därifrån.
Vi går tillbaka. Dum som jag är sätter jag mig vi fikabordet igen. Han börjar prata om att åka till grannstaden för lunch och för att köpa någonting till mig. Tveksamt säger jag att jag inte vet. (Hade fullt upp med att tänka på det som hänt…) Jag vill inte ha någonting, säger jag tillslut.
Han säger att han också skakar.
Jag “flyr”. Säger att jag måste gå och kolla en sak i andra änden av huset...
Innan “incidenten” när vi satt och fikade, kom en kollega från min andra arbetsplats för att hämta tillbaka lite lånad utrustning. Det var till honom jag gick. Trygghet. Kände att jag inte vågade stanna, ville inte vara själv, ifall det skulle hända någonting mer.
Jag frågade om det gått bra i helgen, lite jobbsnack osv. Inget om det som hade hänt. Frågade tillslut om han behövde hjälp med att plocka ihop sina saker. Inga konstigheter, hjälpte till som jag skulle gjort annars också, i brist på annat.
Samtidigt var jag på helspänn. Skulle kollegan dyka upp? Visste att det var någon timme kvar innan han slutade för dagen. Han dök upp tillslut. Sa hejdå, inget mer.
Imorgon ska jag dit igen. Samtidigt som jag hoppas att han inte är där, vill jag ändå att han är det. Bara för att kunna säga att jag inte är intresserad. Jag vill inte ha någonting med honom att göra. Han ska hålla sig borta från mig.
Imorgon kommer det finnas fler kollegor på plats. Jag kommer utan direkta detaljer, nämna för vår gemensamma chef att jag inte vill vara själv med honom.
För som det är nu vet jag att jag inte kommer vilja jobba eller ens vara i närheten av honom själv. Ifall det skulle hända igen eller utveckla sig till någonting värre.
Jag varken litar eller vet inte var jag har honom.
