Enorm sorg och dåligt samvete för att jag lät min katt somna in

[daphna]

Hej,
jag håller på att förgås av sorg och dåligt samvete.

Jag har tre hittekatter, varav den äldstes ålder har av veterinär uppskattats till 20 + mer åt 22/23.
Han var min älskade Pedro jag haft i 15 år. Sen en tid tillbaka var han mager (förr i tiden var han tjock) och tjatade konstant om mat men på sista tiden åt han väldigt lite men tjatade om mat hela tiden. Men jag upplevde honom som relativt pigg, med i blicken, hoppade utan svårighet upp och ner från min säng, soffor, fönsterbrädor osv. Gick ut i trädgården lite grann.

För ett tag sen ser jag att någon av katterna har diarré och bajsat under min säng, jag visste inte vem av dom. Ingen av mina katter har under dom över 15 år jag haft dom någonsin gjort sina behov utanför lådan. Detta hände ytterligare en gång.

i förra veckan ser jag hur Pedro min äldsta katt ligger på mattan och diarrén bara rinner ur honom och han rör sig inte. Det var en sån chock för mig och jag bestämde mig på sekunden att nej det här går inte längre. Tog upp honom, gjorde rent honom och la honom på fåtöljen. Efter några minuter rör han på sig och hoppar upp på fönsterbrädan och sen till soffan, men han verkade svag. Jag ringde till en veterinär och bad att få komma, sa att jag tror det är dags att låta min katt somna in. Jag grät dock så mycket så veterinären kan inte ha förstått mycket av det jag sa.

Fick tid en timma senare så hade inte mycket tid att ta farväl, hos veterinären gick det snabbt, han undersökte inte Pedro, ställde inga frågor utan gav honom sprutorna. Jag grät så mycket så jag knappt kunde lämna mitt telefonnummer. Allt gick så fort och nu ångrar jag vad jag gjorde och har så fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte gick tidigare till veterinären med honom,för undersökning. Han hade säkert fel på sköldkörteln . Jag fattar inte heller att jag kunde ta beslutet så snabbt. Det var som att någon annan tog kommandot. Jag har på senare tid varit nära burnout pga mina djur, har heltidsjobb, två hästar, tre (nu två) och en nyligen adopterad hund från Turkiet.

Förlåt lång tråd men är så fruktansvärt ledsen så hör gärna om någon av er har liknande erfarenheter att dela.

 

[Caoimhe]

Jag beklagar din sorg. Det är fullt förståeligt att du är chockad och ledsen, men jag tycker inte att du för en sekund ska ha dåligt samvete. Av din beskrivning låter det som att det var dags för Pedro att somna. Han var gammal och du har den senaste tiden noterat hur han har börjat tackla av. Du gjorde det osjälviska beslutet att låta honom somna in när det var dags. Det tycker jag är beundransvärt.

Tänk vilket långt och fint liv han har haft med dig!

 

[cirkus]

Så ledsamt när de gamla inte är friska längre. Du kommer sörja och vara ledsen, men har inte dåligt samvete - du gjorde helt rätt. Han har haft ett underbart långt liv med dig och fått bästa möjliga omvårdnad.

 

[Eloise]

Det absolut svåraste med att vara djurägare är att vara en ansvarsfull sådan och sätta stopp när det är dags. Jag tycker det låter som du varit en exemplarisk djurägare, ur djurets perspektiv.
Tycker däremot inte det låter som om du hann med själv i beslutet, och det gör så ont att förlora en fyrbent familjemedlem.

Tillåt dig att vara ledsen, men tvivla inte en sekund till över att du tog rätt beslut för Pedros skull

 

[daphna]

Vilka otroligt fina svar ni givit , tack så jättemycket

 

[mackan]

@daphna håller med övriga . Du gjorde rätt. En så gammal katt som blev akut sjuk. Ang sköldkörtel problem vilket det precis som du är inne på troligen var, så på en så gammal katt finns ändå inget annat i slutänden att den behöver få somna in, vilket du såg till att den fick när den blev så dålig . Släpp tankarna på att du kunde gjort mer och glädjs åt de fina åren du gett din katt, som du lät få slippa lida när den blev för sjuk . Kram på dig !

 

[Sel]

Jag kan bara instämma. Det låter som att du gjorde precis det du kunde och skulle för Pedro.
Det är svårt att se dem bli gamla och man vill gärna bortförklara tecknen, vill så gärna ha dem kvar lite längre hela tiden och se om man inte kan laga dem och fixa dem i all oändlighet... men det går ju inte.
Jag önskar att jag kan vara lika ärlg och beslutsam när det är dags för min tant.

Jag beklagar verkligen förlusten.

 

[vallhund]

 

[SkorpSmulan]

Du tog beslutet så snabbt för att det var det rätta att göra.
Din instinkt visste vad du behövde göra.

Beklagar sorgen

 

[MJLee]

Det som är så förbannat jobbigt är att katter är så bra på att dölja smärta att när det går så långt att de inte kan det längre då är läget akut och man måste ta ett chockartat beslut direkt och därför tror jag många kattägda reagerar så kraftigt. Ingen tid att vänja sig eller säga farväl.

Jag upplevde lite samma chock. Åkte in med en katt som gått ner i vikt och var lite trött och inte sig själv. Åkte hem utan katt. De tog alla möjliga prover på henne men långt skriden cancer som spritt sig till levern. Om Pedro var så sjuk och gammal då tog du rätt beslut och besparade honom mer lidande vilket är det finaste man kan ge sin katt.

 

[mackan]

@MJLee fast din katt mådde rätt sisådär länge med tratt och kliande och håglöshet osv . Det är så lätt att bli hemmablind!

 

[MJLee]

@MJLee fast din katt mådde rätt sisådär länge med tratt och kliande och håglöshet osv . Det är så lätt att bli hemmablind!

Hon mådde inte toppen nej, men enligt vet var det foderallergi som behandlades med hypoallergent foder inte aggressiv cancer. Det var de sista två, tre veckorna hon började bli mer hängig och hon var ändå relativt ok enligt mig (och då vet alla att jag är ungefär världens mest nojiga och curliga personen någonsin när det gäller mina katter). Men ja, sista veckan så matvägrade hon, därav först vet och sedan direkt djursjukhus. Men då var hon dödssjuk och måste haft fruktansvärda smärtor en lång tid innan.

 

[Mia_R]

Hon mådde inte toppen nej, men enligt vet var det foderallergi som behandlades med hypoallergent foder inte aggressiv cancer. Det var de sista två, tre veckorna hon började bli mer hängig och hon var ändå relativt ok enligt mig (och då vet alla att jag är ungefär världens mest nojiga och curliga personen någonsin när det gäller mina katter). Men ja, sista veckan så matvägrade hon, därav först vet och sedan direkt djursjukhus. Men då var hon dödssjuk och måste haft fruktansvärda smärtor en lång tid innan.

Om det är till någon tröst så har jag hört att levercancer inte gör ont även om cancern i sig påverkar orken.

 

[daphna]

Det är precis som ni säger, otroligt att katter är så bra att dölja smärta och ja exakt så känns det - jag hann inte med. Det var en otrolig traumatisk och chockartad upplevelse och jag har aldrig känt sån sorg och saknad förr. Och då har jag ändå förlorat båda mina föräldrar och älskade syster i cancer.
Jag var tillbaka till veterinären igår som lät Pedro somna in. Var där för att vaccinera min hund och passade då på att prata om Pedro och hur jag tvekar över mitt beslut. Han sa att han hade undersökt honom, att han alltid gör det och försöker känna in hur han gjort om det varit hans katt. Tycker han inte det är dags, så säger han det. I Pedros fall sa han att han sett i hans ögon och blick att han redan var på väg bort. Eftersom jag grät så otroligt mycket och var i ett slags chocktillstånd så kan det mycket väl vara så att jag missat en del av vad veterinären gjorde. I vilket fall som helst var det som ett ton av skuldkänslor försvann när han berättade hur han upplevt Pedro, såsom det ni skriver också hjälper mig mycket. Det tar inte bort sorgen och saknaden, men det hjälper mig att sluta lägga skuld på mig själv och ger plats att minnas alla underbara år vi fick tillsammans - Pedro jag. Pedro var så full av visdom och kärlek. När han var yngre och stor och ja lite överviktig så kallade vi honom för little Buddha

 

[Kilauea]

Beklagar sorgen

 

[Sel]