Sv: Enögd Loppa
Jag hade en ponny som innan vi köpte honom 96 hade haft en skada på ena ögats hornhinna. Tyvärr hade det inte läkt riktigt bra, och där fanns ett par ärr på hornhinnan kvar, vilket gjorde att han under de kommande 1½ åren fick ögoninflammationer några gånger (dels under sommaren - torrt, soligt, varmt och dammigt, och dels under vintern - snö och soliga dagar, mycket blänk), dock reagerade han väl på kortisondroppar de första gångerna. Vintern 97/98 fick han så en ögoninflammation igen som inte svarade på behandling. Efter en massa turer fram och tillbaka under flera månader så gav veterinären oss två alternativ - ta bort hästen eller operera bort ögat. Vi valde operation.
Hästen var 17 år då. Vad jag kommer ihåg läkte det superfint, han var kvar på sjukhuset i en vecka eller kanske två. När han väl kom hem var det ihopläkt fint - så här såg det ut då (1 eller 2 veckor efter operation);
http://home.swipnet.se/~w-55346/evelina/banditutanoga.jpg
Han fick smärtstillande ungefär 3 veckor efter operationen.
Vi tävlade till och med 4 veckor efter operationen (utom tävlan då på grund av karenstiden på medicinen) - och han tävlade helt avslappnat och världsvant, märktes ingenting att han saknade ett öga.
Det var som en sten föll från hans hjärta när ögat togs bort - låter knäppt men han blev bra mycket mer trygg och lugn. Ärren på hornhinnan eller de störningar han hade på hornhinnan, hade nog stört honom mer än vi fattat, innan.
Här är en bild några månader senare, då huden "fallit in" ännu lite mer. Det blir så när det inte finns något öga därunder som spänner ut huden
;
http://home.swipnet.se/~w-55346/evelina/banditutanoga.jpg
Han levde i 6 år till och var aldrig särskilt begränsad av att vara enögd. Han hoppades, reds ut i trafik, gick i flock med många andra hästar ute i hagen och så vidare. Han hade en fantastisk koll på allt som skedde på den sidan - något som fascinerade oss enormt. Sjätte sinne eller "aura" - men han läste till och med kroppsspråk även på den sidan.
Mycket häftigt till exempel vid hoppning och snäva omhoppningssvängar - ett par gånger hördes "ohhhhhh" på läktarna då publiken undrade om han överhuvudtaget hade SETT hindret innan han hoppade. Jag vet inte själv, men det kändes alltid tydligt hur snävt vi kunde svänga och uppenbarligen visste han alltid var hindren var ändå.
(mycket fascinerande)
Det enda som märktes tydligt var att han i hagen alltid var noga att hålla sej så att han såg de andra hästarna, dvs med sin högra sida mot dem. Dock blev han mer och mer slarvig med detta sina sista år, kanske på grund av att han blev ranghögre då och tyckte sej kunna bestämma mer över sina hagkompisar. (och lite senil-diva blev han också, han utgick från att alla skulle behandla honom med en larvig respekt)
Sista åren blev han dock ganska hemmabunden och tyckte det var uppenbart jobbigt att åka iväg till helt nya ställen på träning, därtill blev han mer avvaktande mot nya människor eller att andra människor än jag (matte) skulle hantera honom. Några gånger sista året så kunde inte mina föräldrar få fatt i honom i hagen på kvällen i mörkret - men bara han hörde min röst så kom han fram.
Eventuellt fick han lite gråstarr på sitt kvarvarande öga och det var därför han blev mer hemmabunden och avvaktande, eller så berodde det på åldern (han togs bort 23 år gammal).
Någon gång red vi in i ridhusväggarna också - att rida en halvblind häst ger lite nya perspektiv på det där med hörnpasseringar
(det är lätt att förlita sej på att hästen kommer svänga av sej själv när väggen närmar sej - ifall man är van att rida hästar som ser dvs)
Usch när jag skriver så känner jag ju hur mycket jag saknar den hästen...
Men jag skulle inte tveka att göra samma val igen - dvs bortopererat öga eller att ta bort hästen.