simba_112
Trådstartare
Hej på er!
Jag är inte så aktiv på det här forumet då jag varit hästlös i många år, men jag brukar tjuvkika lite på alla era fina hästar
Hur som haver så vill jag dela med mig av en riktig solskenshistoria, en återförening jag aldrig trodde jag skulle få uppleva...
När jag var tonåring red jag mycket, jag fick låna en islandshäst från en turridningsfirma när det inte var sommarsäsong = ca från sept - april/maj.
Sleipner hette han och blev min bästa vän. Tre vintersäsonger på rad fick han bo hos mig och vi lärde känna varandra utan och innan. Oj vilka äventyr vi upplevde ihop!
Vi ville köpa honom men priset ägaren satte var för högt för oss.
Den dagen jag för tredje gången lämnade tillbaka honom hade jag på känn att det var den sista.... Sleipner struntade fullständigt i resten av flocken när jag släppte ut honom, han bara vände och ville följa med mig tillbaka... Gissa om det sved i hjärtat...
När den sommarsäsongen var över fick jag veta att han var såld. Oj vad jag grät. Min fina lilla häst. Borta. För alltid. Eller?
Efter ett tag så lyckades jag komma i kontakt med den som köpt honom. Visade sig vara en jättetrevlig människa! Hon bjöd hem mig dit för en ridtur. Tror att detta måste ha varit 1-2år efter att han blivit såld..
Jag åkte dit och fick träffa min underbara vän igen! Han verkade ha hamnat i ett jättebra hem, så jag åkte nöjd därifrån med ett lugn i mig, han skulle få det bra.
Åren gick och jag tänkte på honom då och då.
Var han fortfarande kvar hos samma ägare?
De senaste åren gick tankarna mest runt om han över huvudtaget levde, för vid det här laget visste jag att han i så fall skulle vara ganska gammal..
Så en dag i våras fick jag ett samtal från min mamma. Hon hade blivit kontaktad av sin gamla barndomsvän som säger att hon tror att "våran" Sleipner går tillsammans med hennes häst!
Bara en liten stund senare får jag ett mms, med en bild på honom. Han var betydligt gråare än sist jag såg honom, men det fanns ingen tvekan. Det var HAN
Åh, vad glad jag blev!
Nästa gång jag åkte hem (bor på annan ort nu) så åkte vi och hälsade på honom.
När jag kliver in i hagen tittar han på mig. -" Lilla gubben", mumlar jag.. Han går raka vägen fram till mig, trycker in sitt huvud i min famn och bara står så, en lång stund
Tårar av glädje rann nerför mina kinder, jag tittar upp mot min mamma och viskar -"Jag tror han känner igen mig..". Mamma kunde inte heller hålla tillbaka tårarna
Efter så många år, ändå är jag helt övertygad om att även han mindes tiden vi hade ihop. Idag är han 24år gammal, grå i pälsen men ändå i god vigör för sin ålder.
Vi var ut på en ridtur och jag fick veta att han bara grisepassade.. Ingen trav, ingen tölt. Han som hade klockrena gångarter. Så tråkigt tänkte jag, längde tyglarna, lutade mig riktigt långt fram för att hjälpa honom ordentligt och drev på.... Han gick omedelbart över i sin rena trav mammas väninna som var med bara gapade... Det var första gången hon sett honom trava
Sleipner han frustade nöjt och travade glatt på.
Gammal kärlek rostar aldrig
Jag är inte så aktiv på det här forumet då jag varit hästlös i många år, men jag brukar tjuvkika lite på alla era fina hästar
Hur som haver så vill jag dela med mig av en riktig solskenshistoria, en återförening jag aldrig trodde jag skulle få uppleva...
När jag var tonåring red jag mycket, jag fick låna en islandshäst från en turridningsfirma när det inte var sommarsäsong = ca från sept - april/maj.
Sleipner hette han och blev min bästa vän. Tre vintersäsonger på rad fick han bo hos mig och vi lärde känna varandra utan och innan. Oj vilka äventyr vi upplevde ihop!
Vi ville köpa honom men priset ägaren satte var för högt för oss.
Den dagen jag för tredje gången lämnade tillbaka honom hade jag på känn att det var den sista.... Sleipner struntade fullständigt i resten av flocken när jag släppte ut honom, han bara vände och ville följa med mig tillbaka... Gissa om det sved i hjärtat...
När den sommarsäsongen var över fick jag veta att han var såld. Oj vad jag grät. Min fina lilla häst. Borta. För alltid. Eller?
Efter ett tag så lyckades jag komma i kontakt med den som köpt honom. Visade sig vara en jättetrevlig människa! Hon bjöd hem mig dit för en ridtur. Tror att detta måste ha varit 1-2år efter att han blivit såld..
Jag åkte dit och fick träffa min underbara vän igen! Han verkade ha hamnat i ett jättebra hem, så jag åkte nöjd därifrån med ett lugn i mig, han skulle få det bra.
Åren gick och jag tänkte på honom då och då.
Var han fortfarande kvar hos samma ägare?
De senaste åren gick tankarna mest runt om han över huvudtaget levde, för vid det här laget visste jag att han i så fall skulle vara ganska gammal..
Så en dag i våras fick jag ett samtal från min mamma. Hon hade blivit kontaktad av sin gamla barndomsvän som säger att hon tror att "våran" Sleipner går tillsammans med hennes häst!
Bara en liten stund senare får jag ett mms, med en bild på honom. Han var betydligt gråare än sist jag såg honom, men det fanns ingen tvekan. Det var HAN
Åh, vad glad jag blev!
Nästa gång jag åkte hem (bor på annan ort nu) så åkte vi och hälsade på honom.
När jag kliver in i hagen tittar han på mig. -" Lilla gubben", mumlar jag.. Han går raka vägen fram till mig, trycker in sitt huvud i min famn och bara står så, en lång stund
Tårar av glädje rann nerför mina kinder, jag tittar upp mot min mamma och viskar -"Jag tror han känner igen mig..". Mamma kunde inte heller hålla tillbaka tårarna
Efter så många år, ändå är jag helt övertygad om att även han mindes tiden vi hade ihop. Idag är han 24år gammal, grå i pälsen men ändå i god vigör för sin ålder.
Vi var ut på en ridtur och jag fick veta att han bara grisepassade.. Ingen trav, ingen tölt. Han som hade klockrena gångarter. Så tråkigt tänkte jag, längde tyglarna, lutade mig riktigt långt fram för att hjälpa honom ordentligt och drev på.... Han gick omedelbart över i sin rena trav
mammas väninna som var med bara gapade... Det var första gången hon sett honom trava Sleipner han frustade nöjt och travade glatt på.
Gammal kärlek rostar aldrig
Senast ändrad:
