Efter förra ridlektionen som inte gick så bra och lämnade en lite tråkig känsla efter sig, så var jag såklart tvungen att köpa en lektion till för att hoppas på att få lite bättre känsla. Jag var faktiskt inte alls taggad på att åka iväg till ridskolan. Jag fattar inte varför det känns så! I de allra flesta fall så är det ju ändå trevligt att vara där - utöver hästarna får jag träffa trevliga människor och får motion och får komma iväg och se lite andra miljöer och ha det mysigt... Men just innan jag ska åka iväg så känner jag mig så fruktansvärt omotiverad och olustig så det nästan är en ren plåga att tvinga iväg mig. Varför är det så? Jag gillar inte riktigt det, för det får mig att misstänka att det är ”latmasken” i mig som talar, och jag hatar latmasken och har alltid i hela mitt liv kämpat för att slå den hårt i huvudet och hålla den på plats! 
Men det tankesättet är ju kanske inte helt kompatibelt med min nya livsapproach att lyssna på mina känslor och agera med självmedkänsla... Men nånting är det ju som är knasigt när jag VILL rida lektion, men jag vill absolut inte åka iväg hemifrån... (kanske är det förresten mörkret och kylan som gör att det känns lite motigt nu när jag tänker efter)
I alla fall så kom jag iväg till stallet till slut, bara för att upptäcka att jag stod uppskriven på en av de allra sista hästar jag hade kunnat önska mig! Faktiskt så flög en snabb tanke om att vända och åka hem genom skallen... Jag har aldrig nån gång trivts med eller fått till det på Eros. Han är stor, tung, lång, seg, motvillig och småsur. Nästan helt i andra änden på skalan över ”min typ” av häst... Känns helt meningslöst att sitta på honom, för det ger varken honom eller mig något. De första gångerna jag red honom försökte jag ta i och jobba med att sätta honom i arbete, men då blev han bara sur och gick emot och började kicka. Sen gav jag upp och red honom på halvlång tygel ett par gånger, för att bara försöka få honom att rulla på framåt utan att bli sur. Den här gången var dock förutsättningarna optimala – han hade gått en hopplektion precis innan, och tjejen som red honom hade lyckats få igång honom ganska bra över hindren. Dvs han hade lite rörelseenergi och värme i kroppen.
Och jag satt mest och var enormt förvånad lektionen igenom! Jag har redan kommit fram till att jag inte tänker ”ta i” eller ”gå på” Eros, även om han är seg och motvillig, för jag vill inte ha nåt bråk. En tjej som brukar rida honom mycket säger att man behöver gå på honom och ta honom förbi den där sura motståndsgränsen för att han ska komma igång och börja arbeta. Att han surar för att han har kommit på att han slipper undan arbete då. Men alltså jag rider inte för att bråka – jag är bara inte sån. Då skiter jag hellre i det. I alla fall så körde jag min mjuka lättsamma linje, med lätt hand och små skänkeltryck och mest bara säte. Tänkte att han får väl vara lång och gå fult då. Men den här gången så hade jag en häst under mig som faktiskt lyssnade, kom igång, gjorde det jag bad om, och kors i taket om inte den där toklånga jättetunga halsen faktiskt komprimerades en aning så att jag fick en någorlunda kompakt häst med lätt sug in i min hand!!!
I slutet av lektionen hade hästen så pass mycket energi i sig och var så framme i min hand att jag kunde göra en samlad och fin galoppfattning, och det har jag ALDRIG tidigare lyckats med på honom!! Han brukar ha så låg energi och vara så lång att jag får fulsjasa in honom i galoppen, även om han faktiskt är ganska bussig ändå och fattar galopp när jag ber om det, men vackert eller samlat brukar det inte vara. Jag var så enormt förvånad så det kändes faktiskt riktigt roligt!! Nej han är inte min typ, men kors i taket – när planeterna står i rätt linje och alla förutsättningar är optimala så kunde det faktiskt vara roligt att rida honom, och det hade jag ALDRIG trott! Så, stort tack för den upplevelsen! Undrens tid är uppenbarligen inte förbi!
Men det tankesättet är ju kanske inte helt kompatibelt med min nya livsapproach att lyssna på mina känslor och agera med självmedkänsla... Men nånting är det ju som är knasigt när jag VILL rida lektion, men jag vill absolut inte åka iväg hemifrån... (kanske är det förresten mörkret och kylan som gör att det känns lite motigt nu när jag tänker efter)I alla fall så kom jag iväg till stallet till slut, bara för att upptäcka att jag stod uppskriven på en av de allra sista hästar jag hade kunnat önska mig!
Faktiskt så flög en snabb tanke om att vända och åka hem genom skallen... Jag har aldrig nån gång trivts med eller fått till det på Eros. Han är stor, tung, lång, seg, motvillig och småsur. Nästan helt i andra änden på skalan över ”min typ” av häst... Känns helt meningslöst att sitta på honom, för det ger varken honom eller mig något. De första gångerna jag red honom försökte jag ta i och jobba med att sätta honom i arbete, men då blev han bara sur och gick emot och började kicka. Sen gav jag upp och red honom på halvlång tygel ett par gånger, för att bara försöka få honom att rulla på framåt utan att bli sur. Den här gången var dock förutsättningarna optimala – han hade gått en hopplektion precis innan, och tjejen som red honom hade lyckats få igång honom ganska bra över hindren. Dvs han hade lite rörelseenergi och värme i kroppen.Och jag satt mest och var enormt förvånad lektionen igenom! Jag har redan kommit fram till att jag inte tänker ”ta i” eller ”gå på” Eros, även om han är seg och motvillig, för jag vill inte ha nåt bråk. En tjej som brukar rida honom mycket säger att man behöver gå på honom och ta honom förbi den där sura motståndsgränsen för att han ska komma igång och börja arbeta. Att han surar för att han har kommit på att han slipper undan arbete då. Men alltså jag rider inte för att bråka – jag är bara inte sån. Då skiter jag hellre i det. I alla fall så körde jag min mjuka lättsamma linje, med lätt hand och små skänkeltryck och mest bara säte. Tänkte att han får väl vara lång och gå fult då. Men den här gången så hade jag en häst under mig som faktiskt lyssnade, kom igång, gjorde det jag bad om, och kors i taket om inte den där toklånga jättetunga halsen faktiskt komprimerades en aning så att jag fick en någorlunda kompakt häst med lätt sug in i min hand!!!
I slutet av lektionen hade hästen så pass mycket energi i sig och var så framme i min hand att jag kunde göra en samlad och fin galoppfattning, och det har jag ALDRIG tidigare lyckats med på honom!! Han brukar ha så låg energi och vara så lång att jag får fulsjasa in honom i galoppen, även om han faktiskt är ganska bussig ändå och fattar galopp när jag ber om det, men vackert eller samlat brukar det inte vara. Jag var så enormt förvånad så det kändes faktiskt riktigt roligt!! Nej han är inte min typ, men kors i taket – när planeterna står i rätt linje och alla förutsättningar är optimala så kunde det faktiskt vara roligt att rida honom, och det hade jag ALDRIG trott! Så, stort tack för den upplevelsen!
Undrens tid är uppenbarligen inte förbi! 
