- Svar: 2
- Visningar: 1 216
Jag har under våren följt en webbkamera över ett havsörnsbo. Jag har aldrig tidigare känt någon lockelse av att följa såna webbkameror, även om jag vetat om att det har funnits, men det har bara aldrig blivit av. Nu blev jag tipsad av en vän och fick länken till just detta specifika havsörnsbo, och började titta.
Första gången jag gick in och tittade ruvade föräldrarna fortfarande på ägget. Jag såg den stora fågelkroppen som låg i boet, och jag såg dess andetag. Och där blev jag fast. Just andetagen berörde mig mer än jag var beredd på – att se den stora fågelkroppen höjas och sänkas i takt med andetagen gjorde att jag blev märkligt berörd. Alltså det är väl klart att jag har förstått att fåglar också andas, men på något sätt har det aldrig kommit mig så nära som det gjorde genom den kameran. Jag kunde andas i samma takt som en havsörn. Dela rytmen i dess andetag. Det var så häftigt, så gripande. Så där blev jag fast.
Jag var förstås tvungen att klicka in mig igen för att se om det var ett eller flera ägg som havsörnsparet ruvade på, jag var nyfiken på när det skulle kläckas, jag undrade hur de gjorde när de turades om att ruva och jag hade gärna fönstret uppe i bakgrunden på jobbdatorn eftersom jag fick ”skogsljud” som bakgrund då. Mysigt! Jag lärde mig se skillnad på de två föräldrarna och jag hörde hur de skrek till ibland. Jag fick se ägget förvandlas till en unge, jag fick se ungen bli matad av sina föräldrar och växa sig större och större, såg boet rasa sönder i en storm och såg hur det gick till när ungen ringmärktes och mamman på grund av intrånget i boet vägrade återvända på flera dagar. Såg ungens omisskännliga universella uttryck av lycka när mamman sent omsider vågade sig tillbaks till boet igen. Nu är ungen en stor grann havsörnshona, som fortfarande matas av sina föräldrar men som borde vara flygfärdig inom kort. Som tur var har jag även hittat ett nätforum som beskriver precis vad som händer med ungen och boet, så det jag själv missar att se kan jag läsa ikapp mig om.
Vad häftigt och berikande det har varit att få följa ett vilt djur så nära! En härlig upplevelse!
~~
Häromdagen skulle jag ut och laga några små skyltar vid entréerna till jobbets fastighet. Vid den första grinden drogs mina ögon till marken, och där såg jag en tappad kundvagnsplupp liggandes. Jag visste väl egentligen inte varför, men jag stoppade på mig den. Sen gick jag vidare till nästa grind, och där krånglade lagningen av skylten lite och jag kom fram till att jag behövde något smalt att pilla med för att få till det. Jag tittade mig omkring, men så kom jag plötsligt att tänka på kundvagnspluppen som jag nyligen hade hittat. Det visade sig att den var perfekt för ändamålet.
Ibland känns det som att jag går runt i ett dataspel. Att det är olika rum och olika världar, och ibland snubblar jag över olika föremål som jag plockar med mig utan att egentligen veta varför, men så visar det sig att de föremålen behövs i nästa rum jag kommer till...
Det är inte första gången det händer heller.
Tänk vad fascinerande det är att livet ger mig det jag behöver innan jag ens visste att jag behövde det!
~~
Sen kan jag inte låta bli att fascineras av människomöten! Jag är uppvuxen med ganska gammeldags strikta sociala umgängesmönster, lite i stil med ”man umgås bara med folk som det passar sig att man umgås med och de som man träffar på ett korrekt sätt, för man kan inte lita på vem som helst hur som helt eller släppa folk nära inpå sig förrän man känner dem väl!”.
Ett tankesätt som jag så småningom upptäckte är väldigt begränsande. Under min 12 år långa natt av depression när jag var ung så var jag nästintill socialt handikappad. Ibland vågade jag inte ens gå ut till affären för att jag fick panik över att behöva träffa andra människor. Jag fick försöka bygga upp min sociala förmåga lite som från grunden efter det. Klart att jag var osäker och att det var obehagligt. Jag tog hjälp av allt jag kunde komma på – från jobbarkompisar till bukefalos(/stallet.com).
Jag minns första buketräffen jag var på år 2000. Jag var så nervös så jag mådde illa innan jag skulle åka dit, för att inte prata om hur dåligt jag mådde när jag väl hade kommit fram till platsen och skulle leta upp och ta kontakt med eventuella bukefalister. – Kliva fram till okänt folk och säga hej, bara sådär!! Det var fruktansvärt! Jag stod och dividerade med mig själv en bra stund om jag inte bara skulle vända och åka hem igen. Jag kände igen några av nicken som skulle komma på träffen för att de ofta skrev i forumet, men jag hade aldrig träffat någon av dem förut. Tänk om de inte skulle gilla mig? Tänk om jag inte skulle gilla dem? Tänk om det skulle bli jobbigt och krystat och vi inte visste vad vi skulle prata om? Tänk om det skulle bli dålig stämning? Tänk om alla utom jag redan kände varandra på något konstigt sätt, och jag skulle hamna hopplöst utanför?
Det blev en trevlig träff, över förväntan, och jag hade riktigt roligt och blev glad. Och stolt – över att ha vågat och klarat det! Jag fortsatte att ”öva” genom att delta på fler buketräffar. Minns att jag reste till Skåne och skulle bli upplockad på flygplatsen av två för mig helt okända människor som jag aldrig tidigare träffat och som jag skulle bo hos. När jag åkte flög tanken genom mitt huvud: ”jag kan lika gärna komma hem i små delar i en sopsäck!”.... Men jösses så roligt jag hade! På flygplatsen var det värsta barnkalaset med ballonger och flaggor och grejer när jag kom ut från planet, vilket visade sig vara mitt värdpar som ville möta upp mig med stil... Sen åkte vi runt och klättrade i Kockumskranen och stal vägskyltar och tittade på dansande träd och besökte bönder och hade precis hur roligt som helst! Härligt att möta människor som var lika knäppa som jag!!
Nu senast så fick jag mig en minisemester i Vadstena, bara för att jag råkade komma i kontakt med några människor via en webkurs jag gick. Plötsligt så föll det sig så att jag blev inbjuden att resa med några tjejer som jag bara hade träffat enstaka gånger på en tur till Vadstena. Och OJ vad roligt, trevligt och energigivande det var! Att prata om djupa frågor och livet med människor jag i stort sett inte vet nånting alls om, mer än det jag ser framför mig. Vi är liksom bara där och närvarande precis som vi är – utan vår historia eller våra invanda roller och fack. En upplevelse som bara för några år sedan skulle ha stulit mer energi av mig än jag någonsin skulle ha kunnat uppbåda, var nu tvärtom energigivande och jag kände mig glad och ”påfylld” när jag åkte hem.
Det här handlar inte om att jag vill skryta över att jag är en sån fantastiskt populär person – jag är lite ledsen över att det blivit så känsligt att berätta om trevliga positiva sociala upplevelser man varit med om, utan att det hela tiden direkt måste tolkas som självgodhet och skryt. Min poäng är reflektionen över hur fascinerande det är att ha transformerats så mycket. Från att ha varit ett fullständigt osocialt vrak, till att ha våndats och tvingat mig till umgänge med en inre kramp över att aldrig vara bra eller rolig nog, till att visserligen uppskatta umgänge med andra men fullständigt dräneras på energi av det, till att nu bara känna mig glad och påfylld av det! Vilken resa.
Och det väcker även förvirring i mig. Jag som trodde att jag VAR introvert. Jag som trodde att det var en del av min medfödda personlighet. Vem ÄR jag egentligen, om det jag trodde var cementerat kan ändras på det här sättet?....
Och eftersom jag från min uppväxt har fått med mig ett mönster att se på andra människor med misstänksamhet, så är det så oerhört befriande att upptäcka en annan vinkel av världen! Att bara med full tillit möta okända medmänniskor och ha väldigt roligt tillsammans är enormt berikande, och jag böjer mitt huvud i allra största tacksamhet och ödmjukhet över att jag lyckades ta mig till den punkt i livet där jag får uppleva det!
Första gången jag gick in och tittade ruvade föräldrarna fortfarande på ägget. Jag såg den stora fågelkroppen som låg i boet, och jag såg dess andetag. Och där blev jag fast. Just andetagen berörde mig mer än jag var beredd på – att se den stora fågelkroppen höjas och sänkas i takt med andetagen gjorde att jag blev märkligt berörd. Alltså det är väl klart att jag har förstått att fåglar också andas, men på något sätt har det aldrig kommit mig så nära som det gjorde genom den kameran. Jag kunde andas i samma takt som en havsörn. Dela rytmen i dess andetag. Det var så häftigt, så gripande. Så där blev jag fast.
Jag var förstås tvungen att klicka in mig igen för att se om det var ett eller flera ägg som havsörnsparet ruvade på, jag var nyfiken på när det skulle kläckas, jag undrade hur de gjorde när de turades om att ruva och jag hade gärna fönstret uppe i bakgrunden på jobbdatorn eftersom jag fick ”skogsljud” som bakgrund då. Mysigt! Jag lärde mig se skillnad på de två föräldrarna och jag hörde hur de skrek till ibland. Jag fick se ägget förvandlas till en unge, jag fick se ungen bli matad av sina föräldrar och växa sig större och större, såg boet rasa sönder i en storm och såg hur det gick till när ungen ringmärktes och mamman på grund av intrånget i boet vägrade återvända på flera dagar. Såg ungens omisskännliga universella uttryck av lycka när mamman sent omsider vågade sig tillbaks till boet igen. Nu är ungen en stor grann havsörnshona, som fortfarande matas av sina föräldrar men som borde vara flygfärdig inom kort. Som tur var har jag även hittat ett nätforum som beskriver precis vad som händer med ungen och boet, så det jag själv missar att se kan jag läsa ikapp mig om.
Vad häftigt och berikande det har varit att få följa ett vilt djur så nära! En härlig upplevelse!
~~
Häromdagen skulle jag ut och laga några små skyltar vid entréerna till jobbets fastighet. Vid den första grinden drogs mina ögon till marken, och där såg jag en tappad kundvagnsplupp liggandes. Jag visste väl egentligen inte varför, men jag stoppade på mig den. Sen gick jag vidare till nästa grind, och där krånglade lagningen av skylten lite och jag kom fram till att jag behövde något smalt att pilla med för att få till det. Jag tittade mig omkring, men så kom jag plötsligt att tänka på kundvagnspluppen som jag nyligen hade hittat. Det visade sig att den var perfekt för ändamålet.
Ibland känns det som att jag går runt i ett dataspel. Att det är olika rum och olika världar, och ibland snubblar jag över olika föremål som jag plockar med mig utan att egentligen veta varför, men så visar det sig att de föremålen behövs i nästa rum jag kommer till...
Det är inte första gången det händer heller.
Tänk vad fascinerande det är att livet ger mig det jag behöver innan jag ens visste att jag behövde det!
~~
Sen kan jag inte låta bli att fascineras av människomöten! Jag är uppvuxen med ganska gammeldags strikta sociala umgängesmönster, lite i stil med ”man umgås bara med folk som det passar sig att man umgås med och de som man träffar på ett korrekt sätt, för man kan inte lita på vem som helst hur som helt eller släppa folk nära inpå sig förrän man känner dem väl!”.
Ett tankesätt som jag så småningom upptäckte är väldigt begränsande. Under min 12 år långa natt av depression när jag var ung så var jag nästintill socialt handikappad. Ibland vågade jag inte ens gå ut till affären för att jag fick panik över att behöva träffa andra människor. Jag fick försöka bygga upp min sociala förmåga lite som från grunden efter det. Klart att jag var osäker och att det var obehagligt. Jag tog hjälp av allt jag kunde komma på – från jobbarkompisar till bukefalos(/stallet.com).
Jag minns första buketräffen jag var på år 2000. Jag var så nervös så jag mådde illa innan jag skulle åka dit, för att inte prata om hur dåligt jag mådde när jag väl hade kommit fram till platsen och skulle leta upp och ta kontakt med eventuella bukefalister. – Kliva fram till okänt folk och säga hej, bara sådär!! Det var fruktansvärt! Jag stod och dividerade med mig själv en bra stund om jag inte bara skulle vända och åka hem igen. Jag kände igen några av nicken som skulle komma på träffen för att de ofta skrev i forumet, men jag hade aldrig träffat någon av dem förut. Tänk om de inte skulle gilla mig? Tänk om jag inte skulle gilla dem? Tänk om det skulle bli jobbigt och krystat och vi inte visste vad vi skulle prata om? Tänk om det skulle bli dålig stämning? Tänk om alla utom jag redan kände varandra på något konstigt sätt, och jag skulle hamna hopplöst utanför?
Det blev en trevlig träff, över förväntan, och jag hade riktigt roligt och blev glad. Och stolt – över att ha vågat och klarat det! Jag fortsatte att ”öva” genom att delta på fler buketräffar. Minns att jag reste till Skåne och skulle bli upplockad på flygplatsen av två för mig helt okända människor som jag aldrig tidigare träffat och som jag skulle bo hos. När jag åkte flög tanken genom mitt huvud: ”jag kan lika gärna komma hem i små delar i en sopsäck!”.... Men jösses så roligt jag hade! På flygplatsen var det värsta barnkalaset med ballonger och flaggor och grejer när jag kom ut från planet, vilket visade sig vara mitt värdpar som ville möta upp mig med stil...
Sen åkte vi runt och klättrade i Kockumskranen och stal vägskyltar och tittade på dansande träd och besökte bönder och hade precis hur roligt som helst! Härligt att möta människor som var lika knäppa som jag!! Nu senast så fick jag mig en minisemester i Vadstena, bara för att jag råkade komma i kontakt med några människor via en webkurs jag gick. Plötsligt så föll det sig så att jag blev inbjuden att resa med några tjejer som jag bara hade träffat enstaka gånger på en tur till Vadstena. Och OJ vad roligt, trevligt och energigivande det var! Att prata om djupa frågor och livet med människor jag i stort sett inte vet nånting alls om, mer än det jag ser framför mig. Vi är liksom bara där och närvarande precis som vi är – utan vår historia eller våra invanda roller och fack. En upplevelse som bara för några år sedan skulle ha stulit mer energi av mig än jag någonsin skulle ha kunnat uppbåda, var nu tvärtom energigivande och jag kände mig glad och ”påfylld” när jag åkte hem.
Det här handlar inte om att jag vill skryta över att jag är en sån fantastiskt populär person – jag är lite ledsen över att det blivit så känsligt att berätta om trevliga positiva sociala upplevelser man varit med om, utan att det hela tiden direkt måste tolkas som självgodhet och skryt. Min poäng är reflektionen över hur fascinerande det är att ha transformerats så mycket. Från att ha varit ett fullständigt osocialt vrak, till att ha våndats och tvingat mig till umgänge med en inre kramp över att aldrig vara bra eller rolig nog, till att visserligen uppskatta umgänge med andra men fullständigt dräneras på energi av det, till att nu bara känna mig glad och påfylld av det! Vilken resa.
Och det väcker även förvirring i mig. Jag som trodde att jag VAR introvert. Jag som trodde att det var en del av min medfödda personlighet. Vem ÄR jag egentligen, om det jag trodde var cementerat kan ändras på det här sättet?....
Och eftersom jag från min uppväxt har fått med mig ett mönster att se på andra människor med misstänksamhet, så är det så oerhört befriande att upptäcka en annan vinkel av världen! Att bara med full tillit möta okända medmänniskor och ha väldigt roligt tillsammans är enormt berikande, och jag böjer mitt huvud i allra största tacksamhet och ödmjukhet över att jag lyckades ta mig till den punkt i livet där jag får uppleva det!
