Praeterea
Trådstartare
Vi skulle ju inte glida isär, växa ifrån varandra och gå skilda vägar. Och nu står jag här, ensam och vilsen och vet inte hur jag ska hantera situationen.
Jag saknar min bästa vän, min trygghet, min stabila punkt i livet, min på samma gång olika och lika själsfrände, jag saknar de små meddelandena om vardagens händelser och betraktelser.
Jag sörjer den framtid vi aldrig kommer få och de drömmar som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Jag saknar gemenskapen och vet inte hur jag ska hantera att han inte längre ska vara del av mitt liv.
Hur gör jag nu?
Hur gör jag för att ta mig för något när jag helst av allt bara vill ligga i sängen och titta upp i taket?
Hur gör jag för att få något gjort på jobbet när jag bara vill låsa in mig på toaletten och gråta en stund?
Hur gör jag när allt bara känns alldeles tomt och inte ens sorgen och ledsamheten finns där?
Hur gör jag när fredagen kommer och jag inte kan åka till det jag brukade kalla mitt hem?
Hur kan livet fortsätta som vanligt när allt inte alls är som vanligt? Varför måste livet fortsätta, och stora delar av det är precis som vanligt, fast allt det viktiga inte alls är som vanligt?
Hur gör jag för att bevara de många fina och underbara delarna av de här åren? Hur undviker jag att inte slå sönder och svärta ner minnena med min sorg?
Hur gör jag för att inte bli bitter över att det blev såhär som det inte skulle bli och att vi inte kommer att få det liv vi ville ha?
När slutar det hugga i hjärtat varje gång jag ser en bil, hör ett ord, ser ett namn som påminner om vi och oss och honom?
Hur gör jag för att sluta hoppas att det är han varje gång det plingar till i telefonen?
När slutar jag tänka att det är med honom jag vill dela allt som händer, mina känslor - även nu min sorg? Hur blir jag tröstad när den som tröstar bäst inte längre är en del av mitt liv?
Hur mycket får jag gråta bara för att det känns bra att gråta, fast jag egentligen inte vet anledningen till det?
Kommer jag på riktigt kunna tro igen att allt det bästa inte hänt än?
Jag saknar min bästa vän, min trygghet, min stabila punkt i livet, min på samma gång olika och lika själsfrände, jag saknar de små meddelandena om vardagens händelser och betraktelser.
Jag sörjer den framtid vi aldrig kommer få och de drömmar som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Jag saknar gemenskapen och vet inte hur jag ska hantera att han inte längre ska vara del av mitt liv.
Hur gör jag nu?
Hur gör jag för att ta mig för något när jag helst av allt bara vill ligga i sängen och titta upp i taket?
Hur gör jag för att få något gjort på jobbet när jag bara vill låsa in mig på toaletten och gråta en stund?
Hur gör jag när allt bara känns alldeles tomt och inte ens sorgen och ledsamheten finns där?
Hur gör jag när fredagen kommer och jag inte kan åka till det jag brukade kalla mitt hem?
Hur kan livet fortsätta som vanligt när allt inte alls är som vanligt? Varför måste livet fortsätta, och stora delar av det är precis som vanligt, fast allt det viktiga inte alls är som vanligt?
Hur gör jag för att bevara de många fina och underbara delarna av de här åren? Hur undviker jag att inte slå sönder och svärta ner minnena med min sorg?
Hur gör jag för att inte bli bitter över att det blev såhär som det inte skulle bli och att vi inte kommer att få det liv vi ville ha?
När slutar det hugga i hjärtat varje gång jag ser en bil, hör ett ord, ser ett namn som påminner om vi och oss och honom?
Hur gör jag för att sluta hoppas att det är han varje gång det plingar till i telefonen?
När slutar jag tänka att det är med honom jag vill dela allt som händer, mina känslor - även nu min sorg? Hur blir jag tröstad när den som tröstar bäst inte längre är en del av mitt liv?
Hur mycket får jag gråta bara för att det känns bra att gråta, fast jag egentligen inte vet anledningen till det?
Kommer jag på riktigt kunna tro igen att allt det bästa inte hänt än?