Det känns som att jag är inne på själva upploppet av mitt råkat-engagera-mig-i-förmånga-aktiviteter-på-samma-gång – rejs. Jag har avslutat eller håller på att avsluta flera saker nu, och mars månads kalender ser ut som himmelriket så tom den är. MEN... Några saker till ska avslutas och avklaras. Dels så hade jag ett stort arrangemang i helgen som var som tog mycket energi, och dels har jag varit uppbokad varje kväll efter jobbet sista tiden. Det är lite kvar nu, bara lite till, sen är det mars och mycket lugnare och inte så många saker att tänka på längre.
Men det skiter min kropp i.
Den lever ju här och nu.
Och det som började med känslan av att det är för mycket, allt står mig upp i halsen, jag vill bara vila, jag känner mig stressad, allt är jobbigt, jag är grinig, osv - har nu gått in i fas 2.
Nu börjar glömskan slå till. Stora fragment ramlar bort. Som evenemanget jag skulle gå på häromdagen, som det visar sig att jag inte har haft en tanke på att ta med mig biljett till. Men hur ska jag komma in då hade jag tänkt mig? Och imorse när jag skulle åka till jobbet så var jag på väg att sätta mig i bilen och åka, när det var något som kändes konstigt. Jag funderade ett tag över vad det var som kändes konstigt, och tillslut kunde jag konstatera att jag bara bar på min handväska. Brukar jag inte bära på en sak till när jag sätter mig i bilen? Brukar jag inte ställa ifrån mig två saker på sätet? Jag funderade en stund till och plötsligt slog det mig att jag hade glömt ta med mig matlåda. Mitt jobb ligger in the middle of nowhere, verkligen utan nånting i närheten, och vill man äta lunch så är det matlåda som gäller (eller så får man sätta sig i bilen och åka 10 min in till närmsta stad för att köpa något, vilket blir lite tight eftersom lunchrasten bara är 30 min). Jag har haft med mig matlåda till jobbet varje dag i de 1½ år som jag har jobbat där nu, men imorse var det som bortblåst och raderat. Matlåda – vad är det?...
Och igår när jag skulle in till stan på en grej och kom på att jag glömt ta med mig det jag skulle, så satt jag på tunnelbanan när allting plötsligt började snurra, jag blev kokhet, häftigt illamående, det började sticka ovanpå skallen och jag trodde på allvar att jag skulle svimma. Världen känns långt borta och hjärnluddet börjar baka in allt i sina fluffiga trådar...
Min kropp säger stopp.
Jag har i alla fall tagit ut en semesterdag imorgon och ska tillåta mig själv att bara ligga och sova en hel dag.
My god det känns som himmelriket!....
Men det skiter min kropp i.
Den lever ju här och nu.
Och det som började med känslan av att det är för mycket, allt står mig upp i halsen, jag vill bara vila, jag känner mig stressad, allt är jobbigt, jag är grinig, osv - har nu gått in i fas 2.
Nu börjar glömskan slå till. Stora fragment ramlar bort. Som evenemanget jag skulle gå på häromdagen, som det visar sig att jag inte har haft en tanke på att ta med mig biljett till. Men hur ska jag komma in då hade jag tänkt mig? Och imorse när jag skulle åka till jobbet så var jag på väg att sätta mig i bilen och åka, när det var något som kändes konstigt. Jag funderade ett tag över vad det var som kändes konstigt, och tillslut kunde jag konstatera att jag bara bar på min handväska. Brukar jag inte bära på en sak till när jag sätter mig i bilen? Brukar jag inte ställa ifrån mig två saker på sätet? Jag funderade en stund till och plötsligt slog det mig att jag hade glömt ta med mig matlåda. Mitt jobb ligger in the middle of nowhere, verkligen utan nånting i närheten, och vill man äta lunch så är det matlåda som gäller (eller så får man sätta sig i bilen och åka 10 min in till närmsta stad för att köpa något, vilket blir lite tight eftersom lunchrasten bara är 30 min). Jag har haft med mig matlåda till jobbet varje dag i de 1½ år som jag har jobbat där nu, men imorse var det som bortblåst och raderat. Matlåda – vad är det?...
Och igår när jag skulle in till stan på en grej och kom på att jag glömt ta med mig det jag skulle, så satt jag på tunnelbanan när allting plötsligt började snurra, jag blev kokhet, häftigt illamående, det började sticka ovanpå skallen och jag trodde på allvar att jag skulle svimma. Världen känns långt borta och hjärnluddet börjar baka in allt i sina fluffiga trådar...
Min kropp säger stopp.
Jag har i alla fall tagit ut en semesterdag imorgon och ska tillåta mig själv att bara ligga och sova en hel dag.
My god det känns som himmelriket!....