- Svar: 17
- Visningar: 1 478
Någonstans i huvudet hade jag redan några dagar innan vi åkte till Stockholm förstått att det inte skulle bli någon resa. Det var inte förens jag fick de två smsen om inställda flyg samma morgon som vi skulle åka jag verkligen förstod det. Men trots det ville jag ändå åka till Arlanda.
När min kusin släppte av oss och vi klev in var då jag verkligen förstod. Det var max 30 personer på Sveriges största flygplats. Där skakade jag på huvudet och sa till min man, vi ställer in. Sen började jag gråta i min mans famn.
Den här resan var så mycket mer än bara en resa. Den hade stor betydelse för min terapi. Att komma utanför min trygga zoon och växa ännu mer. Det jobbigaste var att packa in väskorna i bilen och åka tillbaka till min morbrors hus där vi bott under natten. Jag och min kusin pratade world of warcraft på vägen dit och sorgen att inte få åka glömdes bort.
När vi åkte tillbaka till Värmland en timme senare var jag helt tom. Vi sa inte mycket till varandra på säkert 20 mil. Jag var så besviken. Här har vi varit friska, dottern frisk som en nötkärna. Och så förstör något som vi absolut inte har någon kontroll över allting. Ett jäkla skit virus är vad det är. Drömmen var så otroligt nära men ändå så långt bort.
Jag är dock såklart lättad över att vi inte åkte. Min PTSD hade troligen inte blivit bättre av allt som nu pågår. Vi kanske inte hade kommit hem. Kanske hade vi kunnat bli smittade. Men det suger ändå. Jag har varit rätt så ledsen de senaste dagarna över allting.
Nu hoppas jag detta virus inte förstör det näst roligaste vi ska göra i juli. Se rammstein på Ullevi. Då blir jag nog halvt galen.
När min kusin släppte av oss och vi klev in var då jag verkligen förstod. Det var max 30 personer på Sveriges största flygplats. Där skakade jag på huvudet och sa till min man, vi ställer in. Sen började jag gråta i min mans famn.
Den här resan var så mycket mer än bara en resa. Den hade stor betydelse för min terapi. Att komma utanför min trygga zoon och växa ännu mer. Det jobbigaste var att packa in väskorna i bilen och åka tillbaka till min morbrors hus där vi bott under natten. Jag och min kusin pratade world of warcraft på vägen dit och sorgen att inte få åka glömdes bort.
När vi åkte tillbaka till Värmland en timme senare var jag helt tom. Vi sa inte mycket till varandra på säkert 20 mil. Jag var så besviken. Här har vi varit friska, dottern frisk som en nötkärna. Och så förstör något som vi absolut inte har någon kontroll över allting. Ett jäkla skit virus är vad det är. Drömmen var så otroligt nära men ändå så långt bort.
Jag är dock såklart lättad över att vi inte åkte. Min PTSD hade troligen inte blivit bättre av allt som nu pågår. Vi kanske inte hade kommit hem. Kanske hade vi kunnat bli smittade. Men det suger ändå. Jag har varit rätt så ledsen de senaste dagarna över allting.
Nu hoppas jag detta virus inte förstör det näst roligaste vi ska göra i juli. Se rammstein på Ullevi. Då blir jag nog halvt galen.