- Svar: 44
- Visningar: 10 503
Jag måste skriva av mig lite, och kanske kunna få lite goda råd. Varning för långt och troligtvis rörigt inlägg.
Det har varit jävligt mycket det senaste året. Dels som flera vet en gastric bypass (känns som att den kommer fram hela tiden, jävla tjat tjat tjat, sorry), ska inte gå in på det mer än så utan bara konstatera att det såklart varit omständigt.
I augusti förra året upptäcktes vägglöss i min lägenhet. Jag flydde hem till morsan där jag spenderade 5 månader på hennes soffa. Det var dels stress över lössen, varenda dag var jag tvungen att gå hem och ta hand om katterna som jag inte kunnat ta med mig, och således krångla dagligen för att inte riskera spridning samtidigt som jag hade sämsta samvetet ever över att de satt hemma själva så pass lång tid. Då och då (vid saneringar, besök av lushund osv) var jag tvungen att ta ut katterna därifrån och det var en lång procedur av att tvätta kläder, torktumla kläder, skrubba kattbur, bada katter, stänga in de i buren, ta en dusch, och sen ut ur lägenheten. Varenda. Jävla. Gång.
Tredje saneringen var ren lycka så sett, för då fick jag inte vara hemma på en vecka. Katterna fick inte vara hos mamma så de fick vara hos min mormor den veckan. Katterna fick mer uppmärksamhet och jag slapp gå hem. Rena semestern!
Tredje saneringen var det ja. Flyttade hem efter första, blev biten i soffan. Flyttade hem efter andra, låg vaken när jag kände en lusjävel krypa på halsen. Fångade fanskapet som givetvis blev mos. Mos fyllt med blod. Vid tredje försöket var det panikläge, satt bara och grät. Ringde den ansvarige på hyresbolaget som kom med lushund två dagar senare. Inga löss hittade. Så jag flyttade hem igen. En natt blev jag hemma. Låg bara och huttrade i en griskall lägenhet. Tillbaka till mammas soffa i väntan på att hyresvärden skulle fixa värmen. Long story short, värmen fixades efter 2 månader, efter påtryckningar från hyresgästföreningen. Så det blev två månader till hos mamma.
7 månader totalt. Hos min mamma. En människa som jag har en väldigt infekterad relation till sen innan. Jag har ända sen jag var barn fått höra precis vad hon tycker om mig. Att jag är fet, ful, äcklig, värdelös, inte gör nånting rätt. Nu är vi två vuxna människor, men inte ens nu kunde jag slippa en repris. Konstanta gliringar om hur ovälkommen jag var, vilken börda jag var, hon tom påstod på fullt allvar att hon fått magkatarr av att ha mig boende där (hon hade, som hon alltid gör, ätit mat hon inte tål). Samtidigt är det inte bara det utan jag bodde alltså på soffan i vardagsrummet. Det var noll privatliv, noll chans att dra sig undan. Från en egen lägenhet sen drygt 10 år tillbaka till det. Hos en människa som inte bara kan vara rent elak, utan som vid gott humör kan vara riktigt jävla påfrestande. Inte så att hon är elak utan bara jävligt jobbig och på hela tiden. I SJU. Jävla. Månader. Hade jag tur så kunde jag åka iväg och sitta och huttra i bilen några timmar mitt i vintern bara för att få vara ifred. Oftast fanns dock inte soppa till det.
Och det stannar såklart inte där, nehejdå! Jag träffade en snubbe i augusti. Vi hade haft kontakt till och från några år, men inte träffats innan. Lite kortfattat blev han en fwb, en bra sådan i min bok, som det var en ren fröjd att åka till mitt i den där jävla smeten. Det var överlag så enkelt, det är sällan jag träffat någon som jag är så avslappnad med. Men jag fick känslor för honom och de var inte besvarade, så jag fick bryta.
Nånstans mitt i smeten, innan uppbrottet, så konstaterade jag att jag mår fan bara sämre och sämre, så jag sökte hjälp. Har blivit bollad mellan samtalsmottagningen och psyk ett antal vändor, men de har under tiden iaf kunnat konstatera att jag har en depression. Mer specifikt har boendesituationen gett en stressreaktion och jag har som resultat av det fått en lindrig depressiv episod. Nåt sånt. Nu senast har man iaf konstaterat att jag ska vara kvar på psyk, så jag ska få en tid hos kurator i höst för bedömning av behov eller nåt åt det hållet. Jag har erbjudits medicin sålänge men tackat nej.
Samtidigt kan jag väl konstatera att depressioner förmodligen är något jag dragits med typ hela livet - jag vill inte självdiagnosticera så jag säger förmodligen, jag fick aldrig hjälp när jag var yngre och har således inga diagnoser på området. Jag har alltid mått mer eller mindre dåligt, har en del självskadebeteende i bakgrunden och har dragits med min beskärda del av självmordstankar. Självmordstankar är inget jag dras med nu på det viset, konstaterar mest att det rent praktiskt vore en möjlig utväg. En del av mig önskar nästan att jag ville dö, för det känns som att det vore så mycket enklare. Kruxet är att jag vill leva, men jag har liksom ingen livsglädje, och när jag väl är glad över nånting så är det snart bortblåst till förmån för mer deppande.
En faktor som alltid återkommer i det hela är ensamhet. Jag är så förbannat jävla ensam. Jag var alltid den där reservkompisen i skolåldern och i vuxen ålder är vänner... Ptja, vad är det liksom? Aspergerdiagnosen gör väl sitt till där, jag kan inte riktigt med de sociala koderna. Jag tycker mig ändå klara det hyfsat idag men det står paria i pannan på mig verkar det som. Inte ens bland andra aspergare funkar det. Har gått i aspergergrupper och det slutar mest med att de andra bildar vänskapsband medan jag mest lyssnar på vad de hittat på ihop sen sist. Jag måste ju vara helt utomordentligt hopplös som inte ens passar in bland mina likar liksom. Och förhållanden, det har jag aldrig haft. Jag är nästan 33 år gammal och jag har aldrig varit omtyckt på det sättet. Har aldrig känt mig älskad, alls. Jag vill inget hellre än att hitta rätt så sett och det tar knäcken på mig att jag helt enkelt inte är åtråvärd på det viset.
Har en nära vän som jag enbart har skype-kontakt med (långt avstånd) men det är alltmer sällan jag ser honom online och i takt med att jag deppar mer blir det allt mindre att prata om när han väl är inne. Han har sagt för åratal sen att han undviker folk med depressioner och jag vill inte skrämma bort honom liksom. Ändå verkar det vara precis det jag gjort.
Och ja... Den där snubben jag föll för. Jag kom över honom till slut. Och nu i fredags kontaktade jag honom, i hopp om att kunna ses på vänskaplig basis. Han sa nej, ville inte riskera att såra mig igen. Så här sitter jag. Lika ensam som alltid, med svart på vitt att jag inte ens kunde behålla den vänskapen, och vill helst gräva ner mig.
Det känns så jävla hopplöst allting. Stod idag och bakade kokostoscakaka och glömde förvärma ugnsformen så den blev skit. Stod i stort sett och bölade över det. Pratade med en ny kk kring en detalj, fick intrycket att jag förstört allting som tog upp det, har förbrukat en halv toarulle åt snorgråt typ. Jag är så jävla överkänslig hela tiden, det räcker med att tappa en sked på golvet så är allting bara skit och jag står fan inte ut längre. Ska hela livet vara såhär? Hur fan står man ut? Hur fan orkar man? Hur fan kommer man ur det?
Det har varit jävligt mycket det senaste året. Dels som flera vet en gastric bypass (känns som att den kommer fram hela tiden, jävla tjat tjat tjat, sorry), ska inte gå in på det mer än så utan bara konstatera att det såklart varit omständigt.
I augusti förra året upptäcktes vägglöss i min lägenhet. Jag flydde hem till morsan där jag spenderade 5 månader på hennes soffa. Det var dels stress över lössen, varenda dag var jag tvungen att gå hem och ta hand om katterna som jag inte kunnat ta med mig, och således krångla dagligen för att inte riskera spridning samtidigt som jag hade sämsta samvetet ever över att de satt hemma själva så pass lång tid. Då och då (vid saneringar, besök av lushund osv) var jag tvungen att ta ut katterna därifrån och det var en lång procedur av att tvätta kläder, torktumla kläder, skrubba kattbur, bada katter, stänga in de i buren, ta en dusch, och sen ut ur lägenheten. Varenda. Jävla. Gång.
Tredje saneringen var ren lycka så sett, för då fick jag inte vara hemma på en vecka. Katterna fick inte vara hos mamma så de fick vara hos min mormor den veckan. Katterna fick mer uppmärksamhet och jag slapp gå hem. Rena semestern!
Tredje saneringen var det ja. Flyttade hem efter första, blev biten i soffan. Flyttade hem efter andra, låg vaken när jag kände en lusjävel krypa på halsen. Fångade fanskapet som givetvis blev mos. Mos fyllt med blod. Vid tredje försöket var det panikläge, satt bara och grät. Ringde den ansvarige på hyresbolaget som kom med lushund två dagar senare. Inga löss hittade. Så jag flyttade hem igen. En natt blev jag hemma. Låg bara och huttrade i en griskall lägenhet. Tillbaka till mammas soffa i väntan på att hyresvärden skulle fixa värmen. Long story short, värmen fixades efter 2 månader, efter påtryckningar från hyresgästföreningen. Så det blev två månader till hos mamma.
7 månader totalt. Hos min mamma. En människa som jag har en väldigt infekterad relation till sen innan. Jag har ända sen jag var barn fått höra precis vad hon tycker om mig. Att jag är fet, ful, äcklig, värdelös, inte gör nånting rätt. Nu är vi två vuxna människor, men inte ens nu kunde jag slippa en repris. Konstanta gliringar om hur ovälkommen jag var, vilken börda jag var, hon tom påstod på fullt allvar att hon fått magkatarr av att ha mig boende där (hon hade, som hon alltid gör, ätit mat hon inte tål). Samtidigt är det inte bara det utan jag bodde alltså på soffan i vardagsrummet. Det var noll privatliv, noll chans att dra sig undan. Från en egen lägenhet sen drygt 10 år tillbaka till det. Hos en människa som inte bara kan vara rent elak, utan som vid gott humör kan vara riktigt jävla påfrestande. Inte så att hon är elak utan bara jävligt jobbig och på hela tiden. I SJU. Jävla. Månader. Hade jag tur så kunde jag åka iväg och sitta och huttra i bilen några timmar mitt i vintern bara för att få vara ifred. Oftast fanns dock inte soppa till det.
Och det stannar såklart inte där, nehejdå! Jag träffade en snubbe i augusti. Vi hade haft kontakt till och från några år, men inte träffats innan. Lite kortfattat blev han en fwb, en bra sådan i min bok, som det var en ren fröjd att åka till mitt i den där jävla smeten. Det var överlag så enkelt, det är sällan jag träffat någon som jag är så avslappnad med. Men jag fick känslor för honom och de var inte besvarade, så jag fick bryta.
Nånstans mitt i smeten, innan uppbrottet, så konstaterade jag att jag mår fan bara sämre och sämre, så jag sökte hjälp. Har blivit bollad mellan samtalsmottagningen och psyk ett antal vändor, men de har under tiden iaf kunnat konstatera att jag har en depression. Mer specifikt har boendesituationen gett en stressreaktion och jag har som resultat av det fått en lindrig depressiv episod. Nåt sånt. Nu senast har man iaf konstaterat att jag ska vara kvar på psyk, så jag ska få en tid hos kurator i höst för bedömning av behov eller nåt åt det hållet. Jag har erbjudits medicin sålänge men tackat nej.
Samtidigt kan jag väl konstatera att depressioner förmodligen är något jag dragits med typ hela livet - jag vill inte självdiagnosticera så jag säger förmodligen, jag fick aldrig hjälp när jag var yngre och har således inga diagnoser på området. Jag har alltid mått mer eller mindre dåligt, har en del självskadebeteende i bakgrunden och har dragits med min beskärda del av självmordstankar. Självmordstankar är inget jag dras med nu på det viset, konstaterar mest att det rent praktiskt vore en möjlig utväg. En del av mig önskar nästan att jag ville dö, för det känns som att det vore så mycket enklare. Kruxet är att jag vill leva, men jag har liksom ingen livsglädje, och när jag väl är glad över nånting så är det snart bortblåst till förmån för mer deppande.
En faktor som alltid återkommer i det hela är ensamhet. Jag är så förbannat jävla ensam. Jag var alltid den där reservkompisen i skolåldern och i vuxen ålder är vänner... Ptja, vad är det liksom? Aspergerdiagnosen gör väl sitt till där, jag kan inte riktigt med de sociala koderna. Jag tycker mig ändå klara det hyfsat idag men det står paria i pannan på mig verkar det som. Inte ens bland andra aspergare funkar det. Har gått i aspergergrupper och det slutar mest med att de andra bildar vänskapsband medan jag mest lyssnar på vad de hittat på ihop sen sist. Jag måste ju vara helt utomordentligt hopplös som inte ens passar in bland mina likar liksom. Och förhållanden, det har jag aldrig haft. Jag är nästan 33 år gammal och jag har aldrig varit omtyckt på det sättet. Har aldrig känt mig älskad, alls. Jag vill inget hellre än att hitta rätt så sett och det tar knäcken på mig att jag helt enkelt inte är åtråvärd på det viset.
Har en nära vän som jag enbart har skype-kontakt med (långt avstånd) men det är alltmer sällan jag ser honom online och i takt med att jag deppar mer blir det allt mindre att prata om när han väl är inne. Han har sagt för åratal sen att han undviker folk med depressioner och jag vill inte skrämma bort honom liksom. Ändå verkar det vara precis det jag gjort.
Och ja... Den där snubben jag föll för. Jag kom över honom till slut. Och nu i fredags kontaktade jag honom, i hopp om att kunna ses på vänskaplig basis. Han sa nej, ville inte riskera att såra mig igen. Så här sitter jag. Lika ensam som alltid, med svart på vitt att jag inte ens kunde behålla den vänskapen, och vill helst gräva ner mig.
Det känns så jävla hopplöst allting. Stod idag och bakade kokostoscakaka och glömde förvärma ugnsformen så den blev skit. Stod i stort sett och bölade över det. Pratade med en ny kk kring en detalj, fick intrycket att jag förstört allting som tog upp det, har förbrukat en halv toarulle åt snorgråt typ. Jag är så jävla överkänslig hela tiden, det räcker med att tappa en sked på golvet så är allting bara skit och jag står fan inte ut längre. Ska hela livet vara såhär? Hur fan står man ut? Hur fan orkar man? Hur fan kommer man ur det?
