- Svar: 7
- Visningar: 1 426
Kan man sörja någon som fortfarande lever? Kan man sörja en relation man aldrig fick?
Varning för långt och deppigt inlägg. Jag är inne i en sån period nu igen, där jag funderar mycket över livet. Har en (nästan) ohälsosamt nära relation till båda mina päron, trots att vägen dit har varit kantad av allt möjligt. Men det är vad det är, vi är vad vi är och vi älskar och accepterar varandra som vi är.
Men jag har även två systrar. Många som känner mig, väl till och med, tänker inte ens på att dom finns. Jag är ett endabarn i deras ögon. Och det har gjort så fucking jävla ont i mig när folk har sagt i förbifarten "Ja just det ja, du har ju två halvsystrar men dom räknas typ inte".
För mig är familj viktigt. Men jag har växt upp med att träffa mina systrar kanske 2 gånger om året i perioder. Dom är för övrigt svintighta med varandra (det skiljer bara 2 år). När jag växte upp var dom minas idoler, nästan omänskligt vackra och underbara på alla sätt. Jag blev blyg av att vara i deras närhet. Jag ville krama dom men vågade nästan aldrig. Dom var så stora, nästan vuxna i mina ögon.
Sen gick åren och jag blev vuxen själv och tänkte kanske att när jag fick barn skulle relationen till systrarna ta naturlig fart. Dom har ju barn själva, barn jag knappt känner och dom är väl lika blyga för mig som jag för dom. Några är till och med vuxna själva nu och jag upplever att det är lite lättare med dom. Dom förstår kanske, ändå? Jag blev moster för första gången när jag var typ 12 år och jag var såklart jättestolt, men samtidigt kändes det så himla konstigt eftersom relationen till min syster då var i princip obefintlig. Jag kunde liksom aldrig glädjas fullt ut över någonting för det fanns alltid den stora tunga sorgen över att ingenting var som det borde vara.
Varför har det då blivit såhär? Det är en lång historia och jag vill inte outa någon mot sin vilja så jag går helst inte in på det närmare. Men jag har iaf växt upp med varannan vecka-boende hos min mamma och vår pappa medan mina systrar har träffat pappa väldigt sporadiskt genom åren. Detta gör att jag också känner någon slags märklig skuld, över min och pappas relation. Han är en av mina absolut bästa vänner och jag vet att han också är ledsen över hur det är. Han bär väl på sin egen sorg liksom.
Nu i dagarna fyllde ett utav mina syskonbarn 18 år. Wow. Alltså jag minns honom från min systers bröllop, jag minns hur yr och vild han var. Han kanske var typ 2 då? Dom har blivit så himla stora och jag har missat allt. Fy fan börjar nästan böla här på jobbet när jag tänker på hur ledsam detta är. Jag älskar mina systrar. Jag känner det dom få gånger vi ses, nån slags biologisk märklig samhörighet. Men ingenting kommer naturligt. Allting måste krystas fram och planeras i detalj. Jag kan aldrig bara ringa och fråga hur läget är. Jag kan liksom bara inte ta mig den rätten på något sätt?
Varning för långt och deppigt inlägg. Jag är inne i en sån period nu igen, där jag funderar mycket över livet. Har en (nästan) ohälsosamt nära relation till båda mina päron, trots att vägen dit har varit kantad av allt möjligt. Men det är vad det är, vi är vad vi är och vi älskar och accepterar varandra som vi är.
Men jag har även två systrar. Många som känner mig, väl till och med, tänker inte ens på att dom finns. Jag är ett endabarn i deras ögon. Och det har gjort så fucking jävla ont i mig när folk har sagt i förbifarten "Ja just det ja, du har ju två halvsystrar men dom räknas typ inte".
För mig är familj viktigt. Men jag har växt upp med att träffa mina systrar kanske 2 gånger om året i perioder. Dom är för övrigt svintighta med varandra (det skiljer bara 2 år). När jag växte upp var dom minas idoler, nästan omänskligt vackra och underbara på alla sätt. Jag blev blyg av att vara i deras närhet. Jag ville krama dom men vågade nästan aldrig. Dom var så stora, nästan vuxna i mina ögon.
Sen gick åren och jag blev vuxen själv och tänkte kanske att när jag fick barn skulle relationen till systrarna ta naturlig fart. Dom har ju barn själva, barn jag knappt känner och dom är väl lika blyga för mig som jag för dom. Några är till och med vuxna själva nu och jag upplever att det är lite lättare med dom. Dom förstår kanske, ändå? Jag blev moster för första gången när jag var typ 12 år och jag var såklart jättestolt, men samtidigt kändes det så himla konstigt eftersom relationen till min syster då var i princip obefintlig. Jag kunde liksom aldrig glädjas fullt ut över någonting för det fanns alltid den stora tunga sorgen över att ingenting var som det borde vara.
Varför har det då blivit såhär? Det är en lång historia och jag vill inte outa någon mot sin vilja så jag går helst inte in på det närmare. Men jag har iaf växt upp med varannan vecka-boende hos min mamma och vår pappa medan mina systrar har träffat pappa väldigt sporadiskt genom åren. Detta gör att jag också känner någon slags märklig skuld, över min och pappas relation. Han är en av mina absolut bästa vänner och jag vet att han också är ledsen över hur det är. Han bär väl på sin egen sorg liksom.
Nu i dagarna fyllde ett utav mina syskonbarn 18 år. Wow. Alltså jag minns honom från min systers bröllop, jag minns hur yr och vild han var. Han kanske var typ 2 då? Dom har blivit så himla stora och jag har missat allt. Fy fan börjar nästan böla här på jobbet när jag tänker på hur ledsam detta är. Jag älskar mina systrar. Jag känner det dom få gånger vi ses, nån slags biologisk märklig samhörighet. Men ingenting kommer naturligt. Allting måste krystas fram och planeras i detalj. Jag kan aldrig bara ringa och fråga hur läget är. Jag kan liksom bara inte ta mig den rätten på något sätt?