Alltså. Seriöst. Jag har inte gjort annat än velat sluta med dansen, helt. Senaste...månaden?
Eller ok, innerst inne vet jag att det inte händer i första taget,
MEN...nu är jag så förbannat bitter på eländet!
Mina vänner från passet får övertala mig att komma.
I torsdags träffade jag tre av dem på Bodyattack, jag sa att jag tänkte nog inte gå p.g.a att det har gått så fruktansvärt jävla skitdåligt (i måndags stod jag mest vid väggen, var skitarg, hade panik och bara ville uuuuuuuuuut! Men det går inte, det vet jag) men de var så fina, de peppade, stöttade, tröstade...och en av dem sa "VI SES på lördag!"
Jahapp.
Förut har några sagt att "kommer inte du så går inte jag heller"
Men nu är det så jävla struligt så jag vet fan inte vart jag ska ta vägen!!
Vi började med ny release för...3 veckor sen.
Jag har fattat ingenting förrän igår då jag faktiskt bestämde mig för att jag jävlarimig skulle ha revansch, och tyfusan vilket stöd jag fick! Folk som kramade mig för att jag kom dit, folk som ställde sig omkring mig och blev lika glada som jag när de såg hur bra det gick, hur jävla bra det gick.
Jag förstår inte vad som hände.
Och då byttes ändå både en uppvärmningslåt och nedvarvningslåten i mitten (redan! De brukar inte börja byta förrän efter ca 2 månader...alldeles för tidigt ju men det var visst en av de andra deltagarna som ville det.
Kul för henne liksom, mindre kul för oss andra, men vad fan gör man??) till en release från 1800-talet (well...2012 för att vara exakt, men det kunde lika gärna ha varit 1800-talet, förutom att Justin Bieber var inte uppfunnen då så det hade inte funkat något vidare...sen fastnade den jävla låten på hjärnan och ba "if i was your boyfriend...lalala... " )
Och så efteråt ännu fler kramar, "high-fives" och glada vänner...och en instruktör som ba "???"
Men ja, så nu om bara några veckor (vilket blir ungefär 3-4 pass till med det här, känns ju ovärt att ens försöka lära sig då liksom...) byts det till 1800-tals releasen.
Enligt youtube verkar den bra, riktigt bra. Men jag kan ju inte!!!
Och jag vill inte (men alla vet att jag gör det ändå...sist jag missade ett jam-pass var när knät pajade för ett par månader sen och det slutade med att jag satt hemma och mådde piss, med 1 kg godis och en lyxshake från Max...)
Jag hade samma känsla för 2 v sen. men då blev kl. 08.33 = försent att avboka. Och jag vet att tjejen som jobbade i receptionen då hade tjatat ihjäl mig. "Du avbokade! Vad håller du på med??" De är fan på mig från alla håll...och det är ju förvisso roligt det med på sitt sätt.
Så det fanns ju ingen utväg.
Jag visste ju också att om jag väl kommit dit så går det antingen bra eller så går det åt helvete, men då är jag i alla fall DÄR. Och ut kommer jag inte.
Efter det passet pep jag iväg fort som fan, vilket jag aldrig gör annars. Då kom ett meddelande från tjejen i receptionen ba "Vart tog du vägen?? Kom tillbaka! Vi behöver prata!"
Sen blev jag kvar tills hon gick hem.
Och jag undrar om det egentligen faktiskt inte var efter det som det faktiskt gick åt helvete på riktigt...konstigt nog.
Å herregud, jag pallar inte. Jag pallar inte!
Hur jag än gör så blir det jobbigt. Lite som "pest eller kolera". Förutom att om jag stannar hemma missar jag ju en chans att faktiskt få umgås med folk Folk som jag tycker så otroligt mycket om.
Men jag vill inte sitta där och må dåligt heller.
För tre veckor sen, tror jag det var, efter passet satt jag och bara skakade av ren jävla ångest, så det var typ 4 pers omkring mig och försökte hjälpa..det gick sisådär. Men det är fantastiskt ändå att folk verkligen bryr sig om lilla mig.
Lilla gnälliga, envisa, hopplösa jag...
Aja, det ska faaan gå bra imorgon med, för om jag ska sluta så ska jag fanimej göra det med "flaggan i topp".
Och jag gör nog bäst i att inte andas ett enda ord till om att jag funderar på att ge upp...det blir liksom bara tjatigt och tråkigt.
Samtidigt är det ju det enda jag har nu, eller jag har ju lille Edwind här, men annars noll och ingentiiiing.
Så det är väl egentligen dumt att dumpa det enda jag har, det enda som (oftast) får mig att må bra, komma iväg och träffa folk.
I stället för att bara sitta hemma och vara sjukt jävla bitter.
Jag vet ju själv att jag kommer fortsätta, jag har försökt sluta lite halvhjärtat i 3,5 år nu.
Men äsch, idag ska jag försöka få till allt och ha roooligt på Bodyattack, och sen plåga mig igenom Cx...men innan det ska jag till mormor och mysa lite, min fina, tappra, älskade lilla mormor som kämpar på så bra
Det är ju lite det med, hon kämpar på, så varför i helvete ska jag klaga och ge upp??
Herregud. Livet på en pinne, säger jag bara.
Eller ok, innerst inne vet jag att det inte händer i första taget,
MEN...nu är jag så förbannat bitter på eländet!
Mina vänner från passet får övertala mig att komma.
I torsdags träffade jag tre av dem på Bodyattack, jag sa att jag tänkte nog inte gå p.g.a att det har gått så fruktansvärt jävla skitdåligt (i måndags stod jag mest vid väggen, var skitarg, hade panik och bara ville uuuuuuuuuut! Men det går inte, det vet jag) men de var så fina, de peppade, stöttade, tröstade...och en av dem sa "VI SES på lördag!"
Jahapp.
Förut har några sagt att "kommer inte du så går inte jag heller"
Men nu är det så jävla struligt så jag vet fan inte vart jag ska ta vägen!!
Vi började med ny release för...3 veckor sen.
Jag har fattat ingenting förrän igår då jag faktiskt bestämde mig för att jag jävlarimig skulle ha revansch, och tyfusan vilket stöd jag fick! Folk som kramade mig för att jag kom dit, folk som ställde sig omkring mig och blev lika glada som jag när de såg hur bra det gick, hur jävla bra det gick.
Jag förstår inte vad som hände.
Och då byttes ändå både en uppvärmningslåt och nedvarvningslåten i mitten (redan! De brukar inte börja byta förrän efter ca 2 månader...alldeles för tidigt ju
men det var visst en av de andra deltagarna som ville det. Kul för henne liksom, mindre kul för oss andra, men vad fan gör man??) till en release från 1800-talet (well...2012 för att vara exakt, men det kunde lika gärna ha varit 1800-talet, förutom att Justin Bieber var inte uppfunnen då så det hade inte funkat något vidare...sen fastnade den jävla låten på hjärnan och ba "if i was your boyfriend...lalala... "
)Och så efteråt ännu fler kramar, "high-fives" och glada vänner...och en instruktör som ba "???"
Men ja, så nu om bara några veckor (vilket blir ungefär 3-4 pass till med det här, känns ju ovärt att ens försöka lära sig då liksom...) byts det till 1800-tals releasen.
Enligt youtube verkar den bra, riktigt bra. Men jag kan ju inte!!!
Och jag vill inte (men alla vet att jag gör det ändå...sist jag missade ett jam-pass var när knät pajade för ett par månader sen och det slutade med att jag satt hemma och mådde piss, med 1 kg godis och en lyxshake från Max...)
Jag hade samma känsla för 2 v sen. men då blev kl. 08.33 = försent att avboka. Och jag vet att tjejen som jobbade i receptionen då hade tjatat ihjäl mig. "Du avbokade! Vad håller du på med??" De är fan på mig från alla håll...och det är ju förvisso roligt det med på sitt sätt.
Så det fanns ju ingen utväg.
Jag visste ju också att om jag väl kommit dit så går det antingen bra eller så går det åt helvete, men då är jag i alla fall DÄR. Och ut kommer jag inte.
Efter det passet pep jag iväg fort som fan, vilket jag aldrig gör annars. Då kom ett meddelande från tjejen i receptionen ba "Vart tog du vägen?? Kom tillbaka! Vi behöver prata!"
Sen blev jag kvar tills hon gick hem.
Och jag undrar om det egentligen faktiskt inte var efter det som det faktiskt gick åt helvete på riktigt...konstigt nog.
Å herregud, jag pallar inte. Jag pallar inte!
Hur jag än gör så blir det jobbigt. Lite som "pest eller kolera". Förutom att om jag stannar hemma missar jag ju en chans att faktiskt få umgås med folk Folk som jag tycker så otroligt mycket om.
Men jag vill inte sitta där och må dåligt heller.
För tre veckor sen, tror jag det var, efter passet satt jag och bara skakade av ren jävla ångest, så det var typ 4 pers omkring mig och försökte hjälpa..det gick sisådär. Men det är fantastiskt ändå att folk verkligen bryr sig om lilla mig.
Lilla gnälliga, envisa, hopplösa jag...
Aja, det ska faaan gå bra imorgon med, för om jag ska sluta så ska jag fanimej göra det med "flaggan i topp".
Och jag gör nog bäst i att inte andas ett enda ord till om att jag funderar på att ge upp...det blir liksom bara tjatigt och tråkigt.
Samtidigt är det ju det enda jag har nu, eller jag har ju lille Edwind här, men annars noll och ingentiiiing.
Så det är väl egentligen dumt att dumpa det enda jag har, det enda som (oftast) får mig att må bra, komma iväg och träffa folk.
I stället för att bara sitta hemma och vara sjukt jävla bitter.
Jag vet ju själv att jag kommer fortsätta, jag har försökt sluta lite halvhjärtat i 3,5 år nu.
Men äsch, idag ska jag försöka få till allt och ha roooligt på Bodyattack, och sen plåga mig igenom Cx...men innan det ska jag till mormor och mysa lite, min fina, tappra, älskade lilla mormor som kämpar på så bra
Det är ju lite det med, hon kämpar på, så varför i helvete ska jag klaga och ge upp??
Herregud. Livet på en pinne, säger jag bara.
