pinky
Trådstartare
Femårstrots har man ju hört talas om, men jag har istället problem med att min femåring blivit superfjantig och riktigt tittig.
Nästan allt längs våra vanliga vägar är superfarligt, katter på åkrarna, fåglar i buskarna, hästbajs på vägen, hinder på ridbanan etc, etc.
Jag börjar nästan tappa tålamodet och blir arg på henne när hon hoppar till eller vägrar gå för minsta lilla, jag får ju nästan nervösa besvär själv på kuppen.
Det har ju inte direkt blivit bättre sedan det blev kallt och fröken fick en extra energikick heller.
Min stallkamrat har tidigare berättat att hans häst när den var fem blev livrädd när han tappade grimskaftet en gång när de var ute och gick. Rädd för att bli övergiven alltså, och nästan ville bli buren av husse...
Jaja, bra och söt historia med lätt överdrift, tänkte jag då, men nu vete tusan om det inte var helt sant!
Är det normalt att femåringar beter sig såhär, eller är det bara en allmän fas hon går igenom, som kanske hade kommit när som helst i livet?
Hur tacklar man det bäst? Genom förståelse eller genom att övertala?
Normalt sett är hon en tuff häst som man kan få morra lite på, men det kanske inte är rätt taktik i det här läget? Går det över av sig självt, tro?
Nästan allt längs våra vanliga vägar är superfarligt, katter på åkrarna, fåglar i buskarna, hästbajs på vägen, hinder på ridbanan etc, etc.
Jag börjar nästan tappa tålamodet och blir arg på henne när hon hoppar till eller vägrar gå för minsta lilla, jag får ju nästan nervösa besvär själv på kuppen.
Det har ju inte direkt blivit bättre sedan det blev kallt och fröken fick en extra energikick heller.
Min stallkamrat har tidigare berättat att hans häst när den var fem blev livrädd när han tappade grimskaftet en gång när de var ute och gick. Rädd för att bli övergiven alltså, och nästan ville bli buren av husse...
Jaja, bra och söt historia med lätt överdrift, tänkte jag då, men nu vete tusan om det inte var helt sant!
Är det normalt att femåringar beter sig såhär, eller är det bara en allmän fas hon går igenom, som kanske hade kommit när som helst i livet?
Hur tacklar man det bäst? Genom förståelse eller genom att övertala?
Normalt sett är hon en tuff häst som man kan få morra lite på, men det kanske inte är rätt taktik i det här läget? Går det över av sig självt, tro?