Cassiopejansk problemlösning

Jag har försatt mig i min nuvarande livssituation för att jag vill öva och bli bättre på problemlösning. Och har man såna mål i livet så gör livet en verkligen inte besviken!...
Jag har funderat på vad man egentligen behöver för att bäst klara sig genom livets alla oväntade kriser, och kommit fram till att det absolut bästa man kan ha måste vara världens skarpaste problemlösningsförmåga - så att man är tränad på att hitta lösningar på vad som än må dyka upp. Bli sin egen MacGyver, helt enkelt!
Och vad ska man göra om man vill bli bra på nåt? Jo - öva.

Delvis därför har jag försatt mig själv i en situation där jag bor helt ensam långt ut på landet, i ett hus ingen har bott permanent i på över 60 år och med två gamla skruttiga bilar.
Kan man leva så?
Det tänkte jag att jag skulle ta reda på.
Och jag hade rätt. Trots att jag bara har bott här i ett halvår så har det redan dykt upp många tillfällen att få öva på problemlösningsförmågan. Här följer de senaste:

När det gäller bilar så har jag två gamla bilar för redundansens skull (en liten vardagsbil och en stor praktisk reservbil), och för att de var väldigt billiga. Plus att jag tidigare var gift med en man som kunde mecka bilar… Nu är jag inte gift längre, och har inte råd att skaffa nya bilar. Så då får jag väl försöka lära mig hur man åtgärdar problemen som dyker upp, eller hur?

Den stora reservbilen gick inte igenom besiktningen i somras. Några av felen kunde jag åtgärda själv, men svetsning av bärande balk har jag inte gått nån kurs i ännu så det vågade jag inte ge mig på… Jag tyckte dock att det var rätt svårt att hitta nåt ställe som kunde hjälpa mig och som kändes seriöst. Dagen innan tidsfristen för ombesiktning löpte ut så sladdade jag dock in på bilbesiktningen, och bilen gick som tur var igenom. Bara för att någon vecka senare helt plötsligt bara dö mitt på vägen mitt i ingenstans på väg till jobbet en morgon. Vad förvånad jag blev! Och tacksam för att jag fick upptäcka vad jag behövde finputsa på för att vara rätt förberedd på en sån situation! Övning ger som sagt färdighet.

Efter att storbilen hade stått en period till innan de nya problemen lyckades lösas, så satte jag mig glad i hågen i bilen för någon vecka sedan för att åka och hämta grejer. På väg hem så blir det plötsligt något jättemärkligt elfel. Hej och hå. Jag var kanske inte på helt rätt humör den dagen - inte sådär att jag kände “ÅH VAD ROLIGT ATT FÅ ÖVA LITE MER PÅ PROBLEMLÖSNING!” Så jag ställde ifrån mig bilen och tänkte att jag väntar med det problemet. Bara det att dagen efter så startar inte min lilla vardagsbil! Som har gått felfritt som en klocka i alla år. Den bara vägrar att starta. Men jag måste ju till jobbet, så jag får hoppa in i den stora reservbilen och hålla tummarna för att den funkar. Vilket den snällt nog gjorde!! (Halleluja!)

Men plötsligt står jag med en stor reservbil som har något diffust elfel/jordfel och kan sluta funka när som helst känns det som, och en liten vardagsbil som inte vill starta. Jag fick dock lite hjälp med felsökningen och efter några dagar så hoppade lillbilen igång en gång, men det är nåt som är knas med den och jag vet inte om den kommer att hoppa igång igen eller funka att köra med.

Nu vet jag inte hur jag ska göra. OM lillbilen startar skulle jag behöva provköra den en sväng för att se om den funkar - men om den inte funkar ordentligt så riskerar jag ju att bli stående nånstans! (jovisst - jag har assistansförsäkring, men det känns extremt bökigt…). I den förra delen av mitt liv när jag var en del av en tvåsamhet så var det inga problem - då var det ju bara att komma överens om att den andra delen av tvåsamheten satt beredd att komma och bogsera hem mig om jag tog en testsväng. Men nu har jag ingen sån person.

Jag funderar på om man nånstans ifrån kan hyra in en människa som kan sitta redo att komma och bogsera mig om jag skulle åka ut på en provsväng?.... Jag skulle verkligen behöva en sån konsult.

Jag måste klura ut hur jag ska göra, men just nu går det trögt. Och imorse när jag sätter på kökskranen så kommer det plötsligt ut gulbrunt järnvatten. Jag gissar på att vattenfiltret (järnfilter) har slutat att fungera eftersom jag har fått info om att vattnet från brunnen tydligen är väldigt järnrikt, men filterdisplayen lyser åtminstone som den ska. Nu har jag inte hunnit sätta mig in så mycket i vattenfiltret ännu (det stod redan i huset när jag köpte det), men problemlösningen känns inte solklar. Efter lite grävande i papper kan jag konstatera att filtermassan kan ha nått slutet av sin livslängd och bör bytas ut, men händer det verkligen bara sådär pang bom? Borde inte vattnet gradvis bli sämre och sämre, om det är filtermassan som blir mättad? Det gick verkligen pang bom, för när jag testade varmvattenkranen istället (dvs vatten från varmvattenberedaren) så var det vattnet fortfarande klart.
Hm…

Dessutom har jag tidigare låtit testa vattnet, och det är så hårt att det borde kunna stå av sig självt, så jag borde egentligen byta ut vattenfiltret till ett som även har avhärdning. Ska jag då passa på att göra det nu, när jag ändå måste göra nåt åt filtret? Eller ska jag bara byta filtermassa och ta problemet med avhärdningen senare? Jag måste ju ändå fixa avhärdningen, så det känns lite onödigt att lägga pengar på filtermassa om jag ändå behöver byta ut hela filtret… Eller kan man sätta in bara en avhärdning efter befintligt filter? Samtidigt vill jag ha igång filtret NU, för det är jobbigt att inte kunna använda vattnet…

Alltså - alla dessa frågor som vill ha svar!!! Jag vet - det är en del av problemlösningen, som jag ju ville öva på. Men… Jag orkar kanske inte öva varenda dag… För EN del av det hela är att lära sig bli bra på att lösa problem, men en annan del är också att lära sig skaffa rätt mental inställning och känslomässigt kunna hantera alla situationer. Visst - jag tycker att det är roligt att leka detektiv, sätta mig in i saker, lära mig nya grejer och lösa problem. Men… Jag är inte på topp varje dag. Jag har inte dådkraften att åstadkomma mirakel varje dag. Min hjärna är inte den skarpaste kniven i lådan precis varje dag. - Och det är ju helt naturligt - precis så som det är att vara människa. Och när jag var en del av en tvåsamhet så var det mycket enklare för då kunde man lösa problem tillsammans, och om den ena var låg så kunde den andra ta över och driva ett tag. Men nu måste jag hitta ett bra förhållningssätt till problemlösning på ensam hand, och kunna känna mig trygg i att det löser sig.

OK - jag behöver ha fungerande bilar när jag bor såhär. Och jag behöver verkligen ha sjysst vatten i mitt hem. Men just nu bara snurrar det i skallen på mig. Just nu orkar jag inte sätta mig och läsa in mig på hur vattenfiltrering funkar och vilka alternativ som finns, och jag har kört in i en återvändsgränd när det gäller idéer på hur jag löser bilproblemet. Men då tar jag till mitt livlineknep som jag brukar ta till när jag inte vet vad jag ska göra: Jag skiter bara i allt.

Jag vet nämligen att jag brukar återfå problemlösningsförmåga och dådkraft förr eller senare. Och när jag har sovit på saken i några nätter så kan det plötsligt bara dyka upp en solklar lösning i skallen på mig. Jag måste försöka lära mig att bara slappna av och ta det lite chill. För jag tror tamejfan att det är bästa vägen framåt för mig - att våga lita på att det löser sig förr eller senare...

 

[cassiopeja]

Jag har tidigare tyckt att problem känns jobbiga och helst velat undvika dem, kanske sådär som de flesta känner. Jag tänkte dock att om jag välkomnar problem i livet och ser dem som bra tillfällen för att få vässa sin problemlösningsförmåga så kanske de inte känns så jobbiga eller många? Att det liksom var jobbighetskänslan som gjorde dem stora och många?

Men sen jag bjöd in problem i mitt liv så har det varit som att bli överfallen av en stor flock helvilda labradorvalpar - "ÅÅÅH ÄNTLIGEN NÅGON SOM TYCKER OM OSS OCH VILL VARA MED OSS!!!!"

Idag på morgonen upptäcker jag att nåt utländskt företag har gjort upprepade dragningar på mitt jobb-kreditkort... Enligt jobbet så kommer alla inköp på kreditkortet som inte kan verifieras med ett kvitto att dras från min lön, och det har jag INTE råd med!!! Jahapp, bara att starta dagen med att nysta i felaktiga dragningar från nåt bluff-företag långtbortistan då!... Nåväl - det har jag åtminstone övat på några gånger förut så det börjar jag känna mig rätt bra på snart!...

 

[Fruentimber]

Angående gult vatten - kanske kommer det in ytvatten? Det gör det i vår brunn, speciellt när det är milt väder och vattenflödena drar igång ordentligt.

 

[cassiopeja]

Intressant! Jag har inte tänkt den tanken eftersom brunnen är så djup (120 m), men det stämmer ju definitivt med vädret. Ska kolla upp mer om det.

 

[Shaggy]

Intressant! Jag har inte tänkt den tanken eftersom brunnen är så djup (120 m), men det stämmer ju definitivt med vädret. Ska kolla upp mer om det.

Låter som en borrad brunn, den ska du inte få in ytvatten i. Jo man kan få det om man gör den konstruktion som mor och far har där man pumpar upp vatten till den grävda brunnen (fråga inte varför för jag har ingen aning) men så brukar man inte göra.

 

[Fruentimber]

Låter som en borrad brunn, den ska du inte få in ytvatten i. Jo man kan få det om man gör den konstruktion som mor och far har där man pumpar upp vatten till den grävda brunnen (fråga inte varför för jag har ingen aning) men så brukar man inte göra.

Vi har borrad brunn och får in ytvatten ändå.

 

[skiesabove]

Ang lillbilen, är det batteriet? Mina bästa bilvänner är en startbox och en batteriladdare från biltema.

Min bil har lite kass generator och vintertid kör jag inte nog långt och ofta för att batteriet ska hålla sig laddad. Men med min startbox och laddare kan jag alltid få igång den!

 

[Shaggy]

Vi har borrad brunn och får in ytvatten ändå.

Åh tusen. Borrad brunn rekommenderas ju just för att inte få in ytvatten. Blev verkligen förvånad över den informationen.

 

[cassiopeja]

Ang lillbilen, är det batteriet? Mina bästa bilvänner är en startbox och en batteriladdare från biltema.

Min bil har lite kass generator och vintertid kör jag inte nog långt och ofta för att batteriet ska hålla sig laddad. Men med min startbox och laddare kan jag alltid få igång den!

Jo jag har tänkt flera gånger att det vore väldigt smidigt att ha en startbox, men å andra sidan känns det overkill när jag har två bilar och startkablar. Det är ju som typ en startbox fast lite större och bökigare....
Men tyvärr är det inte så enkelt som batteriet. Jag hade älskat om det vore det, för då hade det varit så smidigt att bara köpa ett nytt!

 

[cassiopeja]

Åh tusen. Borrad brunn rekommenderas ju just för att inte få in ytvatten. Blev verkligen förvånad över den informationen.

Jag tror nog att det är svårare att få in ytvatten i en borrad brunn, men det går nog inte att helt skydda sig från det. Det är verkligen mycket vatten nu - jag bor på en kulle men har fått typ sjötomt för det är fullt med vatten nedanför kullen och alla åkrar omkring är mer eller mindre dränkta... Så det känns som att det inte är helt omöjligt att situationen kan ha påverkat vattnet i brunnen på nåt sätt...

 

[cassiopeja]

Efter att ha haft ordstäven "Bryt ihop och kom igen" och "Hur äter man en elefant? En tugga i taget!" ringandes i huvudet de senaste dagarna så kan jag konstatera att situationen åtminstone ändrat sig lite. Efter fyrtiosjutton dramaqueen-mail till företaget som debiterade mitt jobbkreditkort så slutade de tillslut med de upprepade dragningarna och skulle ta bort allt. Stora bilens elfel/jordfel har självmant satt sig på ett annat ställe som inte ger lika akut uttryck, så den får vara till senare. Lilla bilen gick igång tillslut, men lite osäkert att inte riktigt veta exakt vad felet var... Jag funderade på immobilizern och bytte batteri i bilnyckeln för det hade börjat bli dåligt, men det var det inte, och bilbatteriet var som sagt envist och levererade det det skulle. Det som verkar ha hänt var att bilen verkade ha blivit riktigt rejält jäkla SUR. Lite konstigt, det är ju ingen tvåtaktsgräsklippare direkt... Men efter byte av tändstift och en rejält plågad startmotor så hoppade den igång tillslut, och nu är den provkörd utan problem. Nån slags kallstartsstyrning som börjar ge upp kanske?... Den som lever får väl se.
Det som kvarstår är vattnet, men nu har jag plockat fram mina reservdunkar och har hämtat hem lite extra dricksvatten. Jag har läst in mig på vattenfiltret och backspolat manuellt, tänkte göra det ett par gånger till men det drar rätt mycket vatten så det får gå lite tid emellan. Blir det inte bättre av det så lutar det åt att jag låter göra ett nytt vattenprov och beställer ett helt nytt filter utifrån vad som hittas i analysen....

 

[cassiopeja]

Den här tråden dök plötsligt upp framför mina ögon, och jag log lite. Det har gått ett år sedan jag skrev om min längtan efter att lära mig att bli bra på att lösa problem, och jag kan nöjt konstatera att jag faktiskt känner mig lite bättre på den punkten.

Det är inte så att problemen har försvunnit - o nej! Det dyker ständigt upp nya.
Bara på de senaste veckorna så skulle jag åka till jobbet en morgon (var verkligen tvungen att ta mig in till stan eftersom jag skulle hämta upp min mamma på stationen efter jobbet). Gick ut på morgonen, och det var som att ställa mig i ett utblås av sprutbetong... Maken till kletigt och tungt helvete har jag sällan upplevt. Medans jag slet i 1½ timme för att försöka skotta mig fram till parkeringen och skotta fram bilarna så dels snöade det direkt igen bakom mig, dels hörde jag hur det bara smällde överallt runtomkring mig för att träd och grenar gick av på löpande band, och dels gick strömmen. När jag tillslut resignerade och insåg att jag förmodligen inte skulle kunna ta mig fram nånstans på vägarna som det var just då, så gav jag upp och gick in och satte mig i ett strömlöst hus.

Några timmar senare tog jag mig iväg men vågade inte ta lilla bilen i det krävande vädret, utan det kändes tryggare att ta den stora gamla (bakhjulsdrivna - häpp! ) - trots att den kan vara lite lynnig ibland. Det var knepigt på vägarna. När jag sedan kom hem igen hade över 10 träd eller grenar knäckts på min tomt. En stor ekgren hade fallit bara någon decimeter från mitt hus, och en hel tall hade knäckts av på mitten och krossat staketet. Vänligt nog hade den fallit precis vid sidan av parkering och utfart, så det var bara staketet som var förstört. "Ja ja", tänkte jag, och hämtade min bågsåg... Eftersom jag har en massa gris som bökar runt precis utanför staketet till min tomt så ville jag försöka laga staketet så snabbt som möjligt, åtminstone provisoriskt. Den 5-6 meter höga stammen som står kvar efter tallen funderar jag på att låta stå. Tänker på insekter och hackspettar...

Under julhelgen var jag lite nervös över en ansträngd och nedtyngd ekgren som hängde rakt över mitt hus. Det var som att sitta och vänta på att bli halshuggen. Fanns inte direkt nånting jag kunde göra åt det just där och då, men jag insåg att den måste bort snarast möjligt i alla fall.

Det har varit lite svårt att ta mig fram på vägarna i området under en period. Antingen har vägarna haft ett lager skridskois (av varianten där man krypkör rakt fram men bilen börjar kasa sidleds... ) eller så har vägarna varit hysteriskt tvättbrädeknöggliga på gränsen till okörbarhet.

Då mitt nyinstallerade avlopp ska slamsugas för första gången nu så behövde jag skaffa en egen sugslang. Först räknade jag fel och beställde en alldeles för kort, sen blev det problem med den andra leveransen så den kom inte förrän nyårsafton (och tömningen skulle ske i januari ) och för att toppa allt så fixade jag inte att montera slangen... Åtminstone inte på första försöket... Men det var bara att bryta ihop och komma igen. Tillslut lyckades jag.

När jag vaknade på natten och såg att temperaturen var nere på -24 grader började jag känna mig lätt obehaglig till mods. Gick upp för att kissa och insåg att jag inte hade något varmvatten. Just där och då var jag inte redo att ta tag i problemet utan gick och la mig igen, drog täcket över huvudet och grät i några timmar och kände mig sämst i hela världen. Nästa dag gick jag ut och felsökte och löste problemet.

När jag hade brottats med fallna träd, trilskande sugslangar och fruset vatten så satte jag mig i bilen och tyckte att det var så himla mörkt. Då har ena strålkastarlampan gått sönder. Mitt i vintern. Lampan som jag bytte för bara två månader sedan. Som jag innan dess bytte bara 6 månader tidigare. Som man måste ha en tvåårings handstorlek för att överhuvudtaget komma åt att kunna byta, kombinerat med vrålstarka fingrar utan smärtreceptorer...
Då stannade jag faktiskt på närmaste affär och köpte en påse chips som jag proppade i mig rakt av i bilen där och då!

Det är ju inte så att jag tycker att det är jätteroligt att lösa problem alla gånger. Men vad jag tycker mig märka är att problemen inte kostar mig lika mycket mentalt längre. Jag inser att en laidback "whatever/ja ja det löser sig nog"-attityd är rätt skön att ha. Och känslan efter att jag har löst problemen är... bättre än socker! Jag blir liksom lite förvånad varje gång. "Nämen, fixade jag det här - också!!" Och så känner jag mig nästan lite oövervinnerlig en stund.

Folk som hör talas om hur jag bor brukar bli förskräckta antingen över mörkret eller ensamheten. Eftersom jag inte är mörkrädd så är mörkret ingen grej för mig, och ensamheten - tja, jag försöker ju vänja mig och det går rätt hyfsat och är i det stora hela rätt skönt. Men det absolut värsta med att vara själv såhär tycker jag är att hamna i de här ynkliga värdelöshetslägena när jag inte klarar av att ta tag i nånting eller lösa några problem överhuvudtaget. När jag bara ligger och gråter och önskar livet ur mig för att jag känner mig så värdelös. De lägena inträffade aldrig på samma sätt när jag var en del av en tvåsamhet, för då fanns det alltid någon som kunde trösta, hjälpa, eller bara finnas där. Och då gick det över så snabbt. Nu är det upp till mig att själv ta mig ur de lägena, och det är tufft. Vad jag har konstaterat är att de går över förr eller senare. Och på något sätt - för varje motgång jag tar mig igenom och för varje problem jag löser så känns det faktiskt som att de ynkliga värdelöshetslägena blir allt kortare och kortare.