- Svar: 10
- Visningar: 1 426
Inser att detta nog passar bättre i dagboken. Jag har brutit kontakten med min mor, igen. Senast var för 1½ år sedan och då pratade vi inte under flera månader. Sen fick jag för mig att ringa ingen, jag kommer faktiskt inte ihåg varför och sedan dess har det varit som "vanligt". Vi pratade aldrig om det hela, ingenting blev löst.
Den gången var första gången jag gjorde slog i saken, men inte första gången tanken blev tänkt. Kommer ihåg många bussturer då jag suttit och försökt hitta orden till ett brev som förklarade hur mycket hon sårat mig under min uppväxt, hur hon fortfarande kan göra mig så otroligt illa. Under åren som gått har jag valt att berätta med ord istället.
Jag har inte barn men jag vill föreställa mig att en mamma skulle gå sönder av att höra hur stor skada hennes ord gjort hennes dotter. Jag har aldrig fått en ursäkt. Jag har blivit fått bekräftat att mina känslor är giltiga, något som betyder något. Jag har fått förklaringar, att det var för mitt eget bästa, bortförklaringar, att det bara var på skämt och att det är min egen skuld, jag då hur har jag betett mig mot henne.
Jag tänker inte påstå att jag är perfekt. Jag kan inte kommunicera med henne på ett vuxet sätt längre, de slutar bara med att jag skriker. Men hon hör ändå inte. Min bror säger att han förstår hur jag känner men att han ändå tror att vi kommer ångra oss och skulle må bättre av att ha kontakt. Jag undrar om ingen i den här familjen ser mig som en vuxen människa kapabel att fatta egna beslut.
Den gången var första gången jag gjorde slog i saken, men inte första gången tanken blev tänkt. Kommer ihåg många bussturer då jag suttit och försökt hitta orden till ett brev som förklarade hur mycket hon sårat mig under min uppväxt, hur hon fortfarande kan göra mig så otroligt illa. Under åren som gått har jag valt att berätta med ord istället.
Jag har inte barn men jag vill föreställa mig att en mamma skulle gå sönder av att höra hur stor skada hennes ord gjort hennes dotter. Jag har aldrig fått en ursäkt. Jag har blivit fått bekräftat att mina känslor är giltiga, något som betyder något. Jag har fått förklaringar, att det var för mitt eget bästa, bortförklaringar, att det bara var på skämt och att det är min egen skuld, jag då hur har jag betett mig mot henne.
Jag tänker inte påstå att jag är perfekt. Jag kan inte kommunicera med henne på ett vuxet sätt längre, de slutar bara med att jag skriker. Men hon hör ändå inte. Min bror säger att han förstår hur jag känner men att han ändå tror att vi kommer ångra oss och skulle må bättre av att ha kontakt. Jag undrar om ingen i den här familjen ser mig som en vuxen människa kapabel att fatta egna beslut.