Bitter.

Kollade upp en gammal bully på facebook nyss. Hon var den allra vidrigaste sortens människa, i full blomster under högstadiet. Slogs, mobbade och hade såklart hemska hemförhållanden. Blev senare LVU:ad.

Nu är hon tydligen någon slags behandlingassistent. Verkar (utifrån sett) ändå leva hyfsat städat och ordnat. Önskar att jag kunde känna nån slags "tur att det gick bra för henne ändå"-känsla, men den infinner sig verkligen inte. Jag är bitter.

Jag hade inte heller nån supertrygg uppväxt men jag kallade inte folk för fula, tjocka eller slog dom på käften för det. Jag tycker det säger något om människan som gör det, även om människan råkar vara 14 år gammal. Jag har svårt att förlåta sånt som har hänt, uppenbarligen.

Det gäller för övrigt inte bara henne, jag har en handfull personer som är på min "att aldrig förlåta"-lista. Jag var livrädd varje dag jag gick till skolan under 3 års tid och jag ville dö för att slippa stå ut mer. Antagligen var jag inte ens hårdast drabbad av dom här personerna men jag kanske är mest långsint. Antagligen.

 

[athena_arabians]

Jag har släppt mina plågoandar (de flesta hade bra hemförhållanden, de var bara vidriga). Visst att jag inte skulle söka upp dem för att umgås idag men mer än så känner jag inte. De har inte rätt att finnas i mitt huvud längre, det räckte med sju år av mobbing.

De allra flesta människor är inte monster, även om de var idioter som unga. Vuxna som mobbar är en annan femma.

 

[MayGrace]

Jag hatade skolan och drog mig för att gå dit varje dag pga av både fysisk och psykisk mobbning. De flesta av dessa människor som var sådana är idioter även idag. Jag ser de mer som idag att de lyckades inte knäcka mig, och idag lever jag ett liv som jag vill leva, jag har motbevisat dem hundra gånger om. Sen kommer jag alltid anse att det som de utsatte mig för ändå upp till gymnasiet från årskurs 2 aldrig kommer vara okej, och de var absolut inte okej att lärare och rektor blundade för vad som pågick och sopade under mattan för att slippa ta tag i de.

 

[miumiu]

Jag har släppt mina plågoandar (de flesta hade bra hemförhållanden, de var bara vidriga). Visst att jag inte skulle söka upp dem för att umgås idag men mer än så känner jag inte. De har inte rätt att finnas i mitt huvud längre, det räckte med sju år av mobbing.

De allra flesta människor är inte monster, även om de var idioter som unga. Vuxna som mobbar är en annan femma.

Beklagar verkligen att du haft det så, och så länge! Men grymt starkt av dig att du gått vidare. Jag har nog en del bearbetning kvar innan jag är där. Att just den här tjejen hade det tufft hemma är exempelvis en sån grej som min "vuxna hjärna" borde se som förmildrande omständighet, tycker jag rent rationellt. Men hjärnan är inte alltid rationell. Jag minns fortfarande en gång, långt senare, att jag hörde hennes röst inne på Åhléns. Hela kroppen liksom frös till is och jag ville ta till "flight mode". Det sitter så himla djupt i en, på nåt sätt.

 

[miumiu]

Jag hatade skolan och drog mig för att gå dit varje dag pga av både fysisk och psykisk mobbning. De flesta av dessa människor som var sådana är idioter även idag. Jag ser de mer som idag att de lyckades inte knäcka mig, och idag lever jag ett liv som jag vill leva, jag har motbevisat dem hundra gånger om. Sen kommer jag alltid anse att det som de utsatte mig för ändå upp till gymnasiet från årskurs 2 aldrig kommer vara okej, och de var absolut inte okej att lärare och rektor blundade för vad som pågick och sopade under mattan för att slippa ta tag i de.

Nej, alltså just att lärare och rektorer är för slappa för att ta tag i sånt här är nog det värsta. Egentligen är det väl mot dom man ska rikta sin ilska och frustration.

 

[Shaggy]

Jag har inte letat reda på några av mina mobbare men stött på 2 av dem. Den ena blev polis, den andra mötte jag med 2 små barn i dörren till en affär för ett antal år sedan. Där hade jag lust att fräsa något om att jag hoppades att h*n skulle fostra sina barn till bättre människor än sig själv men höll käften

 

[miumiu]

Jag har inte letat reda på några av mina mobbare men stött på 2 av dem. Den ena blev polis, den andra mötte jag med 2 små barn i dörren till en affär för ett antal år sedan. Där hade jag lust att fräsa något om att jag hoppades att h*n skulle fostra sina barn till bättre människor än sig själv men höll käften

Det är väl någonting sånt jag också känner att jag vill göra. Låta dom veta hur pissigt dom betett sig. För jag vet faktiskt inte om dom själva fattar? Vidden av sitt eget handlande.

 

[nightcrawler]

Man måste inte förlåta. En del saker går bara inte att förlåta. Jag kan aldrig förlåta människan som tog med sig virus till vårat stall i vintras som gjorde att jag fick ta bort min gamla häst. Hade hon åtminstone sagt att hon faktiskt inte visste att hennes häst hade varit sjuk istället för att fräsa och slå ifrån sig så hade jag inte avskytt henne lika mycket. Men som det är nu så önskar jag henne all skit hon kan få.

 

[TheRedLightning]

Jag var väldigt hårt mobbad när jag gick i skolan (från lågstadiet till gymnasiet), värst var det i mellanstadiet när en kille knuffar mig väldigt hårt in i skolans hårda betongvägg så jag tappar andan och i panik kippar efter andan gråtandes. Den känslan vill jag aldrig mer uppleva.
Under högstadiet ville jag ta mitt eget liv, stod flera gånger på perrongen och var på väg ut framför tågen som kom i full fart.

Jag kommer aldrig förlåta de som mobbade mig, det bästa var när vi hade en återträff 10 år efter att vi slutat högstadiet och jag får syn på den här killen som knuffat in mig i väggen. Han vågade inte ens se på mig eller prata med mig.
Jag fann det hela skrattretande och brydde mig inte så mycket om det, i mina ögon är och kommer alltid att vara en svag person medan jag blivit en stark person.

De som mobbade mig i skolåldern har ingen plats i mitt liv, de är inte ett piss värda i min värld och inte ens värda min tid eller energi. Så ser jag på det hela.

 

[athena_arabians]

Beklagar verkligen att du haft det så, och så länge! Men grymt starkt av dig att du gått vidare. Jag har nog en del bearbetning kvar innan jag är där. Att just den här tjejen hade det tufft hemma är exempelvis en sån grej som min "vuxna hjärna" borde se som förmildrande omständighet, tycker jag rent rationellt. Men hjärnan är inte alltid rationell. Jag minns fortfarande en gång, långt senare, att jag hörde hennes röst inne på Åhléns. Hela kroppen liksom frös till is och jag ville ta till "flight mode". Det sitter så himla djupt i en, på nåt sätt.

Starkt och starkt... man bara fortsätter eftersom man måste. Givetvis har det satt sina spår men jag har också lärt mig saker om mig själv. Som tex att jag går aldrig sönder helt. Jag har faktiskt legat på golvet och skrikgrinat och bett om att få gå sönder ordentligt så någon annan får ta hand om allting. Det har aldrig hänt, det finns en kärna av stål längst in som aldrig viker. Jag har varit med om rätt mycket och har jag inte gått sönder av det lär jag inte göra det.

Vissa ärr försvinner aldrig (ätstörningen tex... den är hanterbar men inte borta) och visst betalar jag sas till viss del fortfarande. För mig är det lite en fråga om val. Det är ytterst sällan man aldrig har några valmöjligheter. Jag har valt att inte låta dem bo hyresfritt i min hjärna och jag har valt att kanske inte direkt förlåta dem men inse att de är också människor med bra och dåliga sidor (jag är verkligen ingen perfekt människa!). Det finns som sagt få riktiga monster och ingen av mina plågoandar faller i den kategorin. De var unga med inte fullt utvecklad empati och i vissa fall föräldrar som inte uppfostrat dem rätt.

Min småskolelärare däremot... den kärringen kan brinna i helvetet för evigt (hon blev gravt dement på slutet... trots min dementa mamma kan jag säga att den kärringen förtjänade det och mer). Hennes syn på sina elever (jag lär inte ha varit den enda) var vidrig. Mina föräldrar hade en stor åldersskillnad och mamma kom utifrån till byn. Enligt säker källa hade min lärarinna sagt vid ett tillfälle att jag var ett barn som inte borde finnas. En sådan åsikt måste ha färgat henne i hur hon bemötte mig (även om hon aldrig var elak mot mig). Man säger bara inte så om en annan människa och i synnerhet inte om ett litet barn (jag gick i 2:an vid det tillfället). Som vuxen kan man inte skylla på oförstånd när man säger sådana saker.

 

[Vira]

Jag har också svårt att förlåta mina gamla plågoandar, och jag är inte heller särskilt intresserad av att göra det. Ett par av dem var genomvidriga människor som jag är rätt säker på skulle klassas som antisociala, och oavsett vad de har gjort därefter så skulle världen vara bättre utan dem.

En annan har jag dock fattat var en sorglig figur med mycket trassel i bakgrunden, och vad jag vet lever han nu ett rätt miserabelt liv. Honom kan jag tycka synd om nu och önska att hans liv ordnar upp sig, men han visade också lite schysstare tendenser mot slutet och gjorde någon gång en ansats att be om ursäkt.

Jag har svårt att se ett egenvärde i att förlåta. Om personerna har gjort sig förtjänta av det eller åtminstone bett om ursäkt och uppvisar ånger kanske man kan förlåta deras nuvarande jag, för att de har förändrats och själva fördömer sina tidigare handlingar. Men inte om de fortfarande tycker att de gjorde rätt eller att det inte var så farligt, och inte gör något för att ställa det tillrätta.

Däremot har jag släppt tanken på dem och gått vidare, och när jag någon sällsynt gång tänker på dem är det snarare med en känsla av att jag har tagit revansch. De mobbade mig för att jag var intelligent och pluggade mycket - det ledde mig till en bra utbildning och ett fantastiskt jobb, medan de misslyckades i skolan och är arbetslösa eller har slitsamma yrken med låg lön. De förstörde länge för mig att våga lita på och umgås med killar - nu är jag lyckligt gift medan de antingen är ensamma eller har stormiga förhållanden och har flera barn som de knappt träffar med olika kvinnor. En gång var det de som var coola och levde runt, nu är det jag som har övertaget medan deras flamma har brunnit ut.

 

[Halcyon]

Har några personer på min kommer aldrig förlåta lista med, ungefär 9års helvetes skolgång emellanåt hade jag kompis luta mig mot, kanske det som räddat mig.
Mesta dels psykisk mobbning, och lärare som sket i fullkomligt. "Det är bara igonera" "De Vill bara ha uppmärksamhet" allra värst när jag sa till en lärare när en av värsta plågoandarna va på mig, fick till svar "Hon är sån...." Behöver jag säga jag tappade förtroendet helt för den läraren?
Men något måste vakat över mig, för från det blå så var hon inte kvar på skolan, hon blitt religerad då betet sig allmänt svinigt och gissar på måste gjort nått mot en lärare eller annat dumt(annars sket den skolan i mobbning högtidligt).

Men som flesta här tänker jag inte på det och fått min revansch. Jobb och sambo, fullkomligt bra liv har till slut landat för mig. Men nog har jag funderat kolla upp vad plågoandarna gör idag.

 

[Amanda_F]

Jag tycker faktiskt inte att en måste förlåta. Det är helt ok att bara acceptera att vissa är dumma i huvudet och att de är det är faktiskt deras eget problem mest. En kan bara gå vidare i sitt liv och konstatera läget och acceptera det en inte kan göra ngt åt. Ett jaha räcker ganska långt.

jag blev rätt mkt mobbad i grundskolan och är lite förundrad över att folk inte märkte det, eller hur dåligt jag mådde. Dessutom vet jag att vissa av de killarna som var värst skäms lite över hur de var mot mig, men de säger inte förlåt ändå.

Men! Det är inget jag kan ändra eller styra. Jag kan bara agera på hur jag mår och på hur min situation är idag. Jag försöker vara snäll mot både mig själv och andra. Och det är minst sagt svårt ibland. Andra får sköta sig själva.