B
Blackbird
Vet inte om denna tråden ligger rätt men testar.
Jag fick idag efter en bra tid reda på dåliga nyheter om fd foderhäst.
Känner att jag behöver skriva av mig, jag har ingen som direkt vill lyssna på mig. Kanske är det någon som vill läsa.
Tänkte att jag tar allt kort från början.
För snart fem år sen fick jag min foderhäst, har haft honom som min egen och i stort sett aldrig hört något från ägarna. Jag mådde jättedåligt under den tiden och var både mobbad och väldigt ensam av mig. Därför bestämde jag mig för att skaffa mig en häst. Jag kämpade rätt mycket för att få igenom allt och tillslut gick det. Den 16 maj 2006 fick jag min kära häst. Ett varmblod född 93, världens snällaste. Mina föräldrar tyckte att om jag kan ha häst så får jag allt betala den själv, så större delen av barn senare studiebidrag gick till honom även en massa extra jobb. Jag tyckte alltid att det var bättre med häst. Vi gjorde så himla mycket roligt, vi var iväg på ridläger och mycket strandritter och så många goa dagar i stallet. Jag hade väldigt dåligt med kompisar och då gick all min lediga tid till just min häst. Jag tror jag förmännskligade honom lite. Om man kan säga så, jag såg honom verkligen som min bästa vän och inte bara en häst. Jag var även ganska överbeskyddande över honom. Det har väl kanske gått både upp och ner under dessa åren. Det var ju varken lätt att hitta tränare eller ngt sånt och det var mycket dåliga åsikter om min häst endast pga av rasen. Men det gjorde mig nästan bara ännu gladare att han var den rasen han var. Men så detta året blev jag utslängd hemifrån ngn dag efter min student, jag visste redan för länge sen att jag inte skulle kunna behålla honom efter studenten. Men jag bestämde mig för att försöka ändå, jag kunde ju lämna tillbaka honom om det skulle krisa sig. Tyvärr klarade jag bara ca 3 månader och blev tvungen att lämna tillbaka honom. Ägarna kom och hämtade honom lastade in honom, och kläckte ur sig tack för dessa åren och tänkte sedan åka, kändes som jag var tvungen att hejda dem lite i sista stund och frågade om man kanske kunde få hälsa på. Då säger de att han ska till andra sida av landet och att det inte kommer att gå. Frågar då ist om telefonnummer till nästa som ska ha honom och de säger att de 'nya' inte är så bra på att svara i telefon. Frågar då om mejl ist för det är ju inte så svårt men det verkar inte gå det heller. Men de lovar att jag får ringa dem så mkt jag vill. ngt jag har gjort ca varje dag sen han åkte bara det att de inte har svarat. Nu ca en månad senare, ser jag på nätet (stc trav hemsida) att det står död under födelse året. Fick en otrolig chock, den har fortfarande inte lagt sig, jag verkligen älskade denna hästen jag kan knappt fatta att det har hänt. Sammtidigt önskar man att de hade hört av sig och sagt ngt om det. Eller är det mycket begärt? Det kanske det är. Iaf jag behövde bara skriva av mig, är dålig på att både berätta och förklara men jag känner att det kanske finns ngn som orkar.
Tack för att du läste!
Jag fick idag efter en bra tid reda på dåliga nyheter om fd foderhäst.
Känner att jag behöver skriva av mig, jag har ingen som direkt vill lyssna på mig. Kanske är det någon som vill läsa.
Tänkte att jag tar allt kort från början.
För snart fem år sen fick jag min foderhäst, har haft honom som min egen och i stort sett aldrig hört något från ägarna. Jag mådde jättedåligt under den tiden och var både mobbad och väldigt ensam av mig. Därför bestämde jag mig för att skaffa mig en häst. Jag kämpade rätt mycket för att få igenom allt och tillslut gick det. Den 16 maj 2006 fick jag min kära häst. Ett varmblod född 93, världens snällaste. Mina föräldrar tyckte att om jag kan ha häst så får jag allt betala den själv, så större delen av barn senare studiebidrag gick till honom även en massa extra jobb. Jag tyckte alltid att det var bättre med häst. Vi gjorde så himla mycket roligt, vi var iväg på ridläger och mycket strandritter och så många goa dagar i stallet. Jag hade väldigt dåligt med kompisar och då gick all min lediga tid till just min häst. Jag tror jag förmännskligade honom lite. Om man kan säga så, jag såg honom verkligen som min bästa vän och inte bara en häst. Jag var även ganska överbeskyddande över honom. Det har väl kanske gått både upp och ner under dessa åren. Det var ju varken lätt att hitta tränare eller ngt sånt och det var mycket dåliga åsikter om min häst endast pga av rasen. Men det gjorde mig nästan bara ännu gladare att han var den rasen han var. Men så detta året blev jag utslängd hemifrån ngn dag efter min student, jag visste redan för länge sen att jag inte skulle kunna behålla honom efter studenten. Men jag bestämde mig för att försöka ändå, jag kunde ju lämna tillbaka honom om det skulle krisa sig. Tyvärr klarade jag bara ca 3 månader och blev tvungen att lämna tillbaka honom. Ägarna kom och hämtade honom lastade in honom, och kläckte ur sig tack för dessa åren och tänkte sedan åka, kändes som jag var tvungen att hejda dem lite i sista stund och frågade om man kanske kunde få hälsa på. Då säger de att han ska till andra sida av landet och att det inte kommer att gå. Frågar då ist om telefonnummer till nästa som ska ha honom och de säger att de 'nya' inte är så bra på att svara i telefon. Frågar då om mejl ist för det är ju inte så svårt men det verkar inte gå det heller. Men de lovar att jag får ringa dem så mkt jag vill. ngt jag har gjort ca varje dag sen han åkte bara det att de inte har svarat. Nu ca en månad senare, ser jag på nätet (stc trav hemsida) att det står död under födelse året. Fick en otrolig chock, den har fortfarande inte lagt sig, jag verkligen älskade denna hästen jag kan knappt fatta att det har hänt. Sammtidigt önskar man att de hade hört av sig och sagt ngt om det. Eller är det mycket begärt? Det kanske det är. Iaf jag behövde bara skriva av mig, är dålig på att både berätta och förklara men jag känner att det kanske finns ngn som orkar.
Tack för att du läste!
