Behöver hjälp med att reda ut min livssituation

[marengo]

Här kommer ett något flummigt inlägg. Jag flyttade till en ny stad för ca 2 månader sen för att börja plugga. Trivdes jättebra i min lägenhet, skolan var rolig, "klasskompisarna" verkade roliga. Efter två veckor blev jag även tillsammans med en kille från min hemstad, som ligger 3 timmar bort med tåg. Jag hade aldrig tänkt ha distansförhållande, men nu blev det så och jag är jätteglad över att jag har honom. Nu däremot, två månader senare, mår jag dåligt, och vet inte riktigt över vad. Jag vet att skolan är en stor faktor, är stressad konstant och känner att hur mycket jag än pluggar, så ligger jag efter - och jag har inte ens haft första tentan än. Jag får ångest (tror det är ångest?), gråter varje dag utan att kunna sätta fingret på varför jag gråter. Så länge jag är i skolan är det lugnt, men så fort jag kommer hem så mår jag dåligt. Jag är i min hemstad ca varannan helg, och där mår jag toppen. Får umgås med min pojkvän, familj och bästa vän, och det mår jag bra av. Där känner jag att jag är mig själv, och framför allt förstnämnde får mig att må extra bra. Men jag vet inte hur jag ska reda ut detta. Jag har kontaktat "studenthälsan", men kommer höra från dem tidigast nästa måndag. Bara receptionisten i telefonen sa till mig att de har högt tryck och att jag får skicka in formulär på deras hemsida så började jag gråta. Förstår inte varför? De konkreta känslor jag känner är stress, ensamhet, saknar min pojkvän, nedstämdhet över att jag inte är helt hundra fysiskt heller. Jag har börjat fundera på att hoppa av och flytta hem. Men jag känner inte att det är ett vettigt beslut. Detta är den utbildning jag vill gå, och den finns inte närmare hem. Dessutom vet jag inte vad jag ska göra annars. Det finns ingen annan utbildning jag vill gå. Jag vill plugga och sen jobba med det jag vill, inte behöva flytta hem och ta vilket jobb jag än får. Men hur gör man? Hur börjar man må bra igen? Hur lång tid låter man det gå innan man måste säga stopp? Är det värt att må dåligt för att kunna gå rätt utbildning?

 

[Javan]

Jag misstänker att du är nykär? Det är tungt att inte ses så ofta då och vara långt från varandra.

När jag gick andra året på universitetet träffade jag min man och jag har nog aldrig varit så nära att hoppa av. Det var som om allt annat bleknade (han gjorde lumpen så vi sågs som ni ungefär) och intresset för skolan var mer än svalt.

Försök bena i VAD du mår dåligt av då du trivdes från början?

Har du studieteknik?

Struktur på plugg?

Hoppa av känns som en skitdålig ide om det är ngt som du faktiskt vill plugga.

Kan du få hjälp via vårdcentralen ist?

 

[marengo]

Jag misstänker att du är nykär? Det är tungt att inte ses så ofta då och vara långt från varandra.

När jag gick andra året på universitetet träffade jag min man och jag har nog aldrig varit så nära att hoppa av. Det var som om allt annat bleknade (han gjorde lumpen så vi sågs som ni ungefär) och intresset för skolan var mer än svalt.

Försök bena i VAD du mår dåligt av då du trivdes från början?

Har du studieteknik?

Struktur på plugg?

Hoppa av känns som en skitdålig ide om det är ngt som du faktiskt vill plugga.

Kan du få hjälp via vårdcentralen ist?

Mjo, lite nykär är jag väl. Vi har träffats rätt länge, typ 1,5 år, men var först när jag flyttade som vi "kom på" att vi borde vara tillsammans, så det är inte lika nytt som det vore med en ny kille. Men visst, det är annorlunda nu och jag känner mig lite nykär och att det absolut är jobbigt att vara ifrån honom, så det har du nog rätt i. Dock kan jag inte säga att intresset för skolan har svalnat. Jag är fortfarande lika mån om att plugga, och lära känna mina nya kursare bättre. Alltså, intresset av att investera i mitt liv här har inte svalnat (förutom att jag för tillfället bara vill hoppa av och flytta hem).

Jag har försökt komma på vad som skiljer sig från när jag flyttade hit och nu, och det jag kommer på är att jag har pojkvän och att skolan har blivit tuffare. Folk säger ju att första terminen är extra tuff för att sålla bort studenter, och jag hoppas verkligen det är sant, så det lugnar ner sig efter denna terminen. För just nu känner jag mig helt överväldigad.

Min studieteknik tror jag inte det är något större fel på - det lär väl visa sig efter första tentan. Problemet när jag pluggar nu är att så fort jag fastnar, eller bara inser hur mycket jag har att göra på så lite tid, så blir jag superstressad. Börjar nästan gråta direkt.

Ja, att hoppa av känns som en dålig idé. Jag vill egentligen inte hoppa av alls, det känns bara så tufft nu. Med skolan, med pojkvännen, och med ångesten som jag inte vet vad den grundar sig i. När jag har ångest kan jag inte känna att det är pga att jag saknar min pojkvän, jag kan verkligen inte bena ut vad det är jag känner när jag får ångest, eller vad jag har ångest över. Jag vet inte ens om det är ångest, har aldrig känt såhär förut. Jag mår bara dåligt. Inte hela tiden, men när det väl kommer är det jättejobbigt och jag vill dra hem direkt. Sen är jag rädd att det inte ska gå över om det beror på stressen. Jag antar att om man mår dåligt för att man är stressad måste man ta det lugnt för att återställa sig, och det har jag inte tid med. Även om jag inte känner just nu att jag håller på att gå in i väggen, är detta kanske "rätt" väg för att hamna där?

Jag vet inte riktigt hur det här funkar. Jag skulle kunna vända mig till vårdcentralen, men kan tänka mig att det tar rätt lång tid tills man får träffa någon? Eller hur ser den processen ut? Men jag har ingen aning om hur länge man får vänta genom studiehälsan heller.

 

[liasa]

Jag har inga direkta råd om din situation, men jag går också på universitet och har problem med depressioner och ångest. Jag är rätt säker på att det finns en "studenthälsa" på varje högskola/universitet där man kan få samtal. Oftast får man ett par samtal och sedan guidar de en vidare om det behövs. Du kanske kan gå dit? Antingen för att få lite råd där, eller för att få hjälp vidare.

 

[marengo]

Jag har inga direkta råd om din situation, men jag går också på universitet och har problem med depressioner och ångest. Jag är rätt säker på att det finns en "studenthälsa" på varje högskola/universitet där man kan få samtal. Oftast får man ett par samtal och sedan guidar de en vidare om det behövs. Du kanske kan gå dit? Antingen för att få lite råd där, eller för att få hjälp vidare.

Jag har kontaktat studenthälsan, men de skulle höra av sig tidigast nästa måndag. Men jag antar att det knappast hade gått snabbare om jag hade gått via vårdcentralen. Har du fått hjälp via din studenthälsa? Vad tyckte du om det? Har du pratat med någon genom vårdcentralen också?

 

[liasa]

@marengo Jag gick till studenthälsan först och de var väldigt hjälpsamma Dröjde en vecka innan jag fick komma dit och prata med deras psykolog. Väldigt bra bemötande och väldigt engagerande. När jag berättade att jag har ångest för att ringa har de alltid ringt upp mig eller mejlat. Hos dem fick man iaf 2-3 utvärderande samtal med deras psykolog och sedan, beroende på hur svåra besvär man har, skickar de vidare en eller så får man gå några gånger till där. Vet inte om det funkar likadant överallt. De ville iaf skicka vidare mig, men sen blev det lite struligt och jag hade väldigt mkt ångest vid den här perioden. Det slutade med att det blev sommar och lagt på is lite grann. Nu har jag precis börjat gå hos en privat psykolog istället, som jag blivit rekommenderad av min svägerska, eftersom det känns bättre än dit studenthälsan ville skicka mig.

Studenthälsan har ju också diverse kurser, iaf här, om studieteknik, mindfulness osv.

Har inte gått till vårdcentral så vet inget om det.

 

[marengo]

@marengo Jag gick till studenthälsan först och de var väldigt hjälpsamma Dröjde en vecka innan jag fick komma dit och prata med deras psykolog. Väldigt bra bemötande och väldigt engagerande. När jag berättade att jag har ångest för att ringa har de alltid ringt upp mig eller mejlat. Hos dem fick man iaf 2-3 utvärderande samtal med deras psykolog och sedan, beroende på hur svåra besvär man har, skickar de vidare en eller så får man gå några gånger till där. Vet inte om det funkar likadant överallt. De ville iaf skicka vidare mig, men sen blev det lite struligt och jag hade väldigt mkt ångest vid den här perioden. Det slutade med att det blev sommar och lagt på is lite grann. Nu har jag precis börjat gå hos en privat psykolog istället, som jag blivit rekommenderad av min svägerska, eftersom det känns bättre än dit studenthälsan ville skicka mig.

Studenthälsan har ju också diverse kurser, iaf här, om studieteknik, mindfulness osv.

Har inte gått till vårdcentral så vet inget om det.

Vad skönt att höra att du blev nöjd. Jag har läst att min studenthälsa ordnar max 5 besök, förhoppningsvis ska det räcka.

 

[elisen]

Jag har gått via VC, och har även haft kompisar som gjort samma sak. Det jag upplevt är att det är väldigt olika beroende på vilken ort/VC. I mitt fall gick det superfort, fick tid en torsdag, sjuksköterskan bedömde att jag behövde träffa psykolog; hon skickade iväg en remiss, jag fick tid hos psykologen för första mötet redan på måndagen (dvs 1,5 arbetsdag senare).

En av mina kompisar som sökte på samma sätt hamnade dock lite mellan stolarna (trots betydligt värre mående än vad jag hade). När det hade gått 6 månader efter kompis möte och samtal på VC gav hen upp (och blev kallad till psykolog först dryga 1 år efter VC möte - om jag förstått det hela rätt).

Så, jag har som sagt väldigt olika erfarenheter. Men tänker som såhär: man kan ju ha turen att det går snabbt och smidigt, som i mitt fall, och att söka skadar ju inte! (I värsta fall kanske man får gå andra vägar om man märker att det drar ut på tiden).

 

[Emale]

Jag tänker på två saker som är viktiga för att jag ska må bra som student och som kan vara värt att fundera kring.

1) Studieteknik/miljö
I början kände jag mig deppig och ensam när jag pluggade till tentor. Det blev mycket, mycket lättare när jag började plugga tillsammans med vänner. Dels lär jag mig mer av det vilket bidragit till högre betyg och dels gör det att jag känner en gemenskap och därför är mycket gladare och mindre stressad än om jag pluggar själv. Vi diskuterar saker och förklarar för varandra. Ofta minns vi olika saker så när vi diskuterar och löser uppgifter tillsammans lär vi oss av varandra.

Studietekniken rent generellt har också förbättrats med åren och stressen kring kraven har minskat eftersom jag lärt mig mer om vad som förväntas av mig så jag pluggar effektivare och på rätt saker. I början pluggade jag på allt vilket inte är särskilt effektivt. Så ett tips kan vara att se över hur du pluggar och om det finns något du kan förbättra. Stressa inte upp dig om du fastnar. Alla fastnar, det är normalt. Hinner du inte läsa allt - bestäm vilka delar som är viktigast och ta en bit i taget. Vissa tentor hinner jag läsa all litteratur till, andra läser jag nästan inget utan går bara på föreläsningsanteckningar. Har du tillgång till extentor - lägg fokus där. De är guld.

2) Att koppla bort
I början hade jag lätt för att koppla bort studierna eftersom jag körde stenhårt på plugga i veckorna - ledig helg samt hade stallet där jag verkligen laddade batterierna. När jag drog ner på ridningen blev jag jättestressad även om jag hade mer tid att plugga. Det är viktigt att ha roligt emellanåt och inte ha alla måsten hängande över en hela tiden utan släppa skolan. Försök fundera över om det finns något kul du kan göra på kvällarna som får dig att slappna av och koppla bort skolan helt. Träna något kanske? Umgås med vänner?

Eftersom du verkligen vill gå utbildningen tycker jag inte du ska hoppa av. Jag har pluggat i snart 5 år och har haft två perioder då jag varit riktigt deppig, men det har alltid gått över och blivit kul igen. Försök att ge det åtminstone så pass lång tid så att du kan ta ett sabbatsår utan att bli av med din plats, tycker jag.

 

[bettysmatte]

Om det är pojkvännen du saknar, så kan han kanske komma och hälsa på dig varannan helg, dvs de helger du inte åker hem? Då har du ju något att se fram emot hela tiden, tänker jag.

Angående skolan så tänker jag att du kanske måste get det mer än 2 månader för att veta om det är rätt eller fel. Om det fortfarande är det som du sedan känner att du vill jobba med, så är det förhoppningsvis värt att försöka gå kvar.

 

[marengo]

Jag tänker på två saker som är viktiga för att jag ska må bra som student och som kan vara värt att fundera kring.

1) Studieteknik/miljö
I början kände jag mig deppig och ensam när jag pluggade till tentor. Det blev mycket, mycket lättare när jag började plugga tillsammans med vänner. Dels lär jag mig mer av det vilket bidragit till högre betyg och dels gör det att jag känner en gemenskap och därför är mycket gladare och mindre stressad än om jag pluggar själv. Vi diskuterar saker och förklarar för varandra. Ofta minns vi olika saker så när vi diskuterar och löser uppgifter tillsammans lär vi oss av varandra.

Studietekniken rent generellt har också förbättrats med åren och stressen kring kraven har minskat eftersom jag lärt mig mer om vad som förväntas av mig så jag pluggar effektivare och på rätt saker. I början pluggade jag på allt vilket inte är särskilt effektivt. Så ett tips kan vara att se över hur du pluggar och om det finns något du kan förbättra. Stressa inte upp dig om du fastnar. Alla fastnar, det är normalt. Hinner du inte läsa allt - bestäm vilka delar som är viktigast och ta en bit i taget. Vissa tentor hinner jag läsa all litteratur till, andra läser jag nästan inget utan går bara på föreläsningsanteckningar. Har du tillgång till extentor - lägg fokus där. De är guld.

2) Att koppla bort
I början hade jag lätt för att koppla bort studierna eftersom jag körde stenhårt på plugga i veckorna - ledig helg samt hade stallet där jag verkligen laddade batterierna. När jag drog ner på ridningen blev jag jättestressad även om jag hade mer tid att plugga. Det är viktigt att ha roligt emellanåt och inte ha alla måsten hängande över en hela tiden utan släppa skolan. Försök fundera över om det finns något kul du kan göra på kvällarna som får dig att slappna av och koppla bort skolan helt. Träna något kanske? Umgås med vänner?

Eftersom du verkligen vill gå utbildningen tycker jag inte du ska hoppa av. Jag har pluggat i snart 5 år och har haft två perioder då jag varit riktigt deppig, men det har alltid gått över och blivit kul igen. Försök att ge det åtminstone så pass lång tid så att du kan ta ett sabbatsår utan att bli av med din plats, tycker jag.

Tack för tipsen om studieteknik! Förstår vad du menar med att behöva koppla bort från skolan, men det har jag lite svårt med tyvärr. Går självklart utmärkt när jag är i min hemstad, men här är det svårt. Hela mitt liv är skolan och de vänner jag har därigenom. Jag har varit skadad i ett år, och kan därför varken rida, träna på gymmet eller springa, vilka brukade vara mina fritidssysslor förut. Tyvärr har jag inga vänner som bor nära mig (och inte har pojkvän som de umgås med mestadels), så att träffa någon en liten stund på vardagskvällarna blir svårt. På helgerna försöker jag dock träffa folk så mycket jag kan. Just helgerna är speciellt svåra annars. Men jag har hittat ett djurhem på gångavstånd från mig, och överväger om jag ska höra av mig till dem och fråga om man kan volontärarbeta på något sätt. Att bara komma dit och klappa katter vore guld för mig, haha. Men har aldrig varit på ett djurhem och vet inte hur det fungerar.

Nej, jag hoppas verkligen att jag inte behöver hoppa av, utan att jag mår bättre så småningom. Visst, det enda jag vill är att flytta tillbaka till min hemstad och vara med min pojkvän och familj, men jag känner att jag kommer ångra mig. Skola har alltid varit väldigt viktigt för mig, och att ge upp min utbildning och ta något jobb hemma som nöjer sig med gymnasiekompetens tror jag inte hade passat mig.

 

[marengo]

Om det är pojkvännen du saknar, så kan han kanske komma och hälsa på dig varannan helg, dvs de helger du inte åker hem? Då har du ju något att se fram emot hela tiden, tänker jag.

Angående skolan så tänker jag att du kanske måste get det mer än 2 månader för att veta om det är rätt eller fel. Om det fortfarande är det som du sedan känner att du vill jobba med, så är det förhoppningsvis värt att försöka gå kvar.

Jag har funderat lite, och kommit fram till (tror jag i alla fall) att det främst är stressen i skolan och att jag saknar min pojkvän som är problemet, men även att jag har varit skadad så länge. Min pojkvän skulle ha kommit hit i helgen, men fick igår reda på att han var tvungen att jobba. Bara det kändes jättejobbigt. Men jag försöker hela tiden tänka positivt - nu när han inte kommer kan jag lägga ner tid på att plugga och lära känna mina vänner bättre (har inte kommit varandra så nära ännu). Men det är svårt när inget lockar mer än att umgås med honom.

Jag hoppas bara att saknaden kommer lägga sig lite, och att man vänjer sig vid distans. Annars vet jag inte vad jag gör, jag har 5 år kvar på min utbildning och han har 4 år kvar på sin, och så länge båda pluggar finns det ingen chans att vi kan bo närmare varandra. Jag vet att det låter lite otroligt att vårt förhållande ska hålla tills dess, men för mig finns inget annat alternativ. Det är nog också det som gör mig extra nervös över att jag mår dåligt - jag är rädd att det ska vara på grund av mitt förhållande och att jag "måste" göra slut för att må bättre. Men så långt tror jag inte det behöver gå, jag har hopp om att jag kommer må bättre när jag väl får prata med någon.

Nu blev detta helt fel ämne, men är det någon här som har/har haft ett långvarigt distansförhållande och kan dela med sig av erfarenheter? Hade lugnat själen lite att höra från någon annan.

 

[Kilauea]

Nu blev detta helt fel ämne, men är det någon här som har/har haft ett långvarigt distansförhållande och kan dela med sig av erfarenheter? Hade lugnat själen lite att höra från någon annan.

Alltså, nu var vi ju redan sambos innan, men just nu kör vi halvt om halvt distans då sambon sen snart ett år jobbar i Norge, dvs typ 100 mil bort.
Det känns trist och jobbigt emellanåt, då vi (förutom hans lov) mest ses varannan helg.
Fritiden jag har försöker jag fylla med brödbak, gotta ner mig i nån bra bok eller tv-serie på kvällarna. När jag mår bättre ska jag även försöka yoga några gånger i veckan (finns mycket på youtube, i alla fall om man gått nån kurs innan).
Vi pratar även på skype, oftast varje kväll. Om inte annat sms dagtid (när bägge är på jobbet).
Finns det nåt intresse du har som du kan gå kurs i, för att koppla bort plugget? Fotokurs, yoga, mindfullness eller annat kanske.

 

[marengo]

Alltså, nu var vi ju redan sambos innan, men just nu kör vi halvt om halvt distans då sambon sen snart ett år jobbar i Norge, dvs typ 100 mil bort.
Det känns trist och jobbigt emellanåt, då vi (förutom hans lov) mest ses varannan helg.
Fritiden jag har försöker jag fylla med brödbak, gotta ner mig i nån bra bok eller tv-serie på kvällarna. När jag mår bättre ska jag även försöka yoga några gånger i veckan (finns mycket på youtube, i alla fall om man gått nån kurs innan).
Vi pratar även på skype, oftast varje kväll. Om inte annat sms dagtid (när bägge är på jobbet).
Finns det nåt intresse du har som du kan gå kurs i, för att koppla bort plugget? Fotokurs, yoga, mindfullness eller annat kanske.

Vet ni hur länge ni kommer ha distansförhållande? Jag har läst lite andra trådar om distansförhållande på buke och de flesta tycker att det är lättare om man vet att/när man kommer bo ihop. Jag vet ju när det blir i mitt fall, men det är väldigt långt dit... Att veta att vi kommer bo ihop om fem år känns snarare jobbigt än tröstande. Men som sagt, den biten löser sig nog så småningom. Vill man så kan man.

Jag har inget utöver skolan just nu, vilket jag ska försöka ändra på då jag känner att jag behöver något som jag bara gör för att det är roligt. Riktigt vad har jag inte kommit fram till än, då mina intressen alltid har varit fysiska. Men jag får klura vidare på det!

 

[skiesabove]

Vill bara flika in att det kan nog vara en dos hemlängtan/kulturchock med i leken också . Det är stort att flytta, mycket nytt som ska smältas, hitta sin plats, hitta sin nya rytm... Ge det några månader till och ge dig själv en break, försök hitta något sätt (gärna en träningsform) som får dig att slappna av några stunder varje vecka.

Det blir bättre . Eller så blir det inte det, men då har du åtminstone gett det ett gott försök.

 

[Kilauea]

För vår del så satsar vi på att jag flyttar dit nästa höst, +/- några månader då vi hoppas på en liten nästa år.
Detta för att jag själv saknar min sambo massvis. Så mitt exempel är nog inte så bra ändå