Alexandra_W
Trådstartare
@Alexandra_W Vi har nog olika erfarenheter helt enkelt. Jag har mer erfarenhet som @TinyWiny har dessvärre.
Ja jag verkar sett idel solskensfall? För de har fått sin medicin och när man hittat rätt dos så har de mått bra och varit som vanliga hästar, kunnat gå på gräs osv. Enda som skiljt dem från en frisk häst har varit att de fått medicin och inte fått tävla. Dvs ganska långt från bilden ni beskriver.
Och de diagnosticerade IR jag mött har varit som min. Sjukligt lättfödda, inte ens med kontrollerad IR kunnat äta minsta gräs, fått ligga på minimiTS med allt vad det innebär och spontan fång trots korrekt kost osv. Så i den jmf kändes PPID som tusen gånger bättre (åtminstone på kort sikt, vet inte hur överlevnaden är på PPID - de hästar jag vet är som mest på sjätte året efter diagnos). Men med det ni berättar så tar jag tillbaka... Inget av det är ett dugg kul för varken häst eller människa men PPID verkar ändå värre.
Min IR låg på minimiTS, kunde inte äta gräs alls, krävde att fodret spreds jämnt över hela dygnet (dvs fodring var fjärde h dygnet runt. Maten uppäten på 20 min max..), extremt lågt socker och kolhydrater och trots detta samt motion kunde han säsongsbundet plötsligt variera i sin IR och bli sämre. Han fick som sagt smal och på rätt kost samt med motion ett svårt fånganfall mitt i vintern. Efter det fick han metaforminbehandling som han svarade bra på men alla restriktioner etc kvarstod. Men med metaforminbehandlingen fick han inget mer fång och depåerna försvann. (Innan var han smal men ändå depåer). Dock var medicineringen ett aber. 15 tabletter per gång, tre gånger per dygn, och stora tabletter. Fick krossa dem i mortel, slamma upp i spruta och ge i munnen under protest. De smakade tyvärr rejält äckligt, typ bittert och äckligt (jag provade lite på tungan själv). Kostade ca 600 kr per månad (400 kg häst).
Han gick på gräsfritt men med munkorg och fick silage. Hade munkorg mellan mars och november och ibland längre än så (grävde upp gräs under snön).
Nu togs han bort pga hälta, men annars så hade nog så länge den extremt strikta regimen + medicineringen hölls han fortsatt leva och må bra. Han gjorde iaf det de åren som var mellan där när metaformin sattes in och tills han togs bort. Men fångsten var ständigt närvarande och han hade ett par varningar. Räckte med han kom åt gräs under stängslet för att nacken skulle bli spänd.
Och de andra jag vet med IR (färre än de med PPID ironiskt nog) har varit ungefär lika. Dvs de med hanterad IR har aldrig kunnat gå på gräs utan levt sina liv i grushagar året runt, eller grus tills snön ligger och sen munkorg i stor hage. Har varit extremt lättfödda och legat på minimiTS (ibland för tjocka ändå) och extremt socker- och kolhydratfattig kost. Och de flesta har tyvärr ändå fått spontana fånganfall "utan yttre orsak".
Men svår PPID verkar lika jävligt eller värre än svår IR, och lindrig IR och lindrig PPID verkar lika förhållandevis hanterbara. Men långtidsöverlevnaden borde kanske vara bättre på IR?