Sämsta:
-Stora delar av barndomen när jag levde i skräck. Barn ska inte behöva stå och välja mellan att ringa 90000 eller ej, för att man inte vet om det är illa nog, för vore det inte illa nog kommer man få ett helvete senare för att man ringde, för mamma tycker att man drar in folk och då får man stryk.. men ringer man inte kanske alla dör för det är det de skriker om på våningen under, att vi ska.. Och när polisen väl kommer ser ingen de små barnen som står hålögda, skräckslagna och hör allt och hoppas på att nu ska de få bli räddade men polisen bara går. För att leta efter styvfar. Pratar om var han har sina vapen och att han hotat att döda oss allihop. Igen. Vi hoppas att nu är helvetet slut för sånt här fixar polisen. Det gör de aldrig. Ingen frågar hur barnen har det trots att människor runt om anmäler. Till slut slutar storasyster hoppas och blir likgiltig. Jag är yngre och mer naiv och hoppas lite till. Gömmer mig i garaget när mamma hotar med att slå ihjäl mig. Ringer pappa som tror att jag överdriver och därmed inte kommer. Styvfar, som gjort delar av mitt liv till ett helvete, är den som just den dagen räddar mina djur för att mamma tänkt släppa ut dem i skogen. (Jag hade glömt posta ett brev, så kan man ju inte bete sig.)
-När jag fick cellförändringar som visade sig vara värre än så och jag fick genomgå cancerutredning med operationer och röntgen och en massa skit, hade fruktansvärd dödsångest.
-När pappa dog. Vi hade precis lyckats få till en fungerande relation, efter alla år, och så dog han knall fall, i förtid, och jag som drömt om att ha honom där på min examen fick begrava honom några månader innan. Och bara tre månader innan dess hade min älskade farfar gått bort, den snällaste människan i världen, och jag hade inte hunnit ikapp min sorg alls när pappa sedan försvann.
Bästa:
-När jag 16 år gammal bestämmer mig för att aldrig mer ta skit, ska jag dö ska jag dö skrikande och jag ska slåss. Sover med en kniv under madrassen. Packar två ica-kassar med kläder och drar när de försöker ge sig på mig nästa gång. Får annat självförtroende i skolan, blir lite poppis, går på roliga fester, har kompisar jag trivs med. Får en underbar pojkvän och vi är tillsammans i flera år.
-När jag fick min första egna lägenhet och kunde LÅSA. Bestämma vem som kom in, bara jag kunde bestämma det. Friheten. Tryggheten.
-Läkarexamen, så stolt över mig själv!
-När jag fick upp sonen på bröstet på uppvaket (akutsnitt så det dröjde timmar). Jag kan inte säga att jag var lycklig eller euforisk på något sätt, men det var som att hela mitt väsen programmerades om i den sekunden. Jag är tacksam att ha fått uppleva det och att ha fått honom, det trodde jag aldrig..
Fina lenis! Så outhärdligt sorglig barndom. Jag som var imponerad av dig redan innan. Men du är ju fantastisk. Var snäll mot dig och låt ingen köra med dig.
