Bästa vs Värsta tiden i ditt liv

[escodobe]

Jag tyckte verkligen inte om att vara barn.
Sen drogs jag med en depression hela uppväxten till jag var några och tjugo när det blev väldigt illa.
Det var helt klart den värsta tiden i mitt liv.
Jag var låst i ett dysfunktionellt förhållande. Bodde i ett hus långt ut på landet. Utan körkort. Med ett jobb jag jag inte orkade med.
Nu i efterhand känns det helt otroligt att jag faktiskt tog mig ur det och överlevde utan att ta livet av mig. Så sjuk var jag.

Sen dess har det bara blivit bättre. Min bästa tid är nu jag har kunnat uppfylla en massa saker de senaste åren.

 

[starcraft]

Värsta perioderna i mitt liv var nog dels 2012 när 3 släktingar dog i loppet av 2 månader, varav en var min älskade mormor. 2015-16 var jobbiga med depression och struliga relationer. Jag vantrivdes oxå i skolan från klass 6-9 och kände aldrig att jag passade in på gymnasiet, så den tiden var jobbig, men den var också samtidigt som en av de bästa perioderna i mitt liv - nämligen ponnytiden! Kompisarna, träningar, tävlingar och hästarna var min räddning under tonåren. Åren mellan 20-ca 23 var helt underbara gällande socialt liv, vänner och festande och ganska beskymmerstlöst faktiskt.

Sen är jag väldigt nöjd med livet nu.

 

[cirkus]

Jag har haft perioder som varit tunga på ett sätt men samtidigt varit väldigt bra. Så det går inte att säga att något var bäst eller värst - det kan ha varit det på samma gång, men två mycket betydelsefulla perioder.

När jag var gravid med mina tvilingar och pappan valde att inte vilja ha en relation med mig längre, det var skitjobbigt på ett sätt och fantastiskt på ett annat sätt. Bekräftelsen och hjälpen från folk runtikring var helt monumental - likaså när barnen var nyfödda, mitt nätverk var helt makalöst, jag blir nästan tårögd av att tänka på hur det var. Än idag när jag pratar med folk från mitt gamla jobb så bryr de sig om tvillingarna (två numera vuxna personer på 27 år)och hyllar den tiden som fantastisk för de fick vara med på nära håll.

En annan både bra och dålig period var när jag fick en stroke, jag levde i en enorm stress sedan ett par år tillbaka - stressen av att vara dödshotad av en person (som sen också dömdes för detta) och att varje dag behöva se vederbörande som gjorde allt för att psyka mig ända tills jag försvann från hens radar genom att flytta. Stroken skrämde många men jag blev på något vis stark men också varse om livets skörhet och att jag måste varit född under en lycklig stjärna. Även då så visade mitt nätverk sitt rätta jag - vissa var helt otroliga, til exempel kompisen som kom hem till mig tre gånger i veckan och skjutsade mig till stallet och var med mig när jag red och när vi promenerade i skogen som var två faktorer som skyndade på mitt tillfrisknande - hon gjorde det för att hon kunde och ville, helt klart en nyckelfaktor för att jag skulle bli bra.

 

[mooi]

Värsta:
- I ohotad topp: ett förhållande som var lite av ett svart hål. Tog 2 år att komma loss och det är fortfarande jobbigt att tänka på den perioden, 10 år senare.
- perioden när jag inom loppet av 2 år fick ta bort två unga hästar som skadade sig illa.

Resten har varit bra, jag har haft ett väldigt bra liv - mycket roligt och fina människor runt mig. Ser fram emot fortsättningen liksom

 

[Lena Furberg]

Min barndom var sanslöst lycklig. Helt underbar. Jag bär med mig den fortfarande. Så det var definitivt en av mitt livs bästa tider.

Sen har jag haft några jobbiga perioder, då jag var ensam, förvirrad, grymt osäker, hade ätstörningar, alkoholism i föräldrahemmet som slog ner som en bomb och förstörde oändligt mycket, osv osv. Mellan 19 och 28 ungefär. Usch. Där fanns givetvis mycket glädje och lycka också, men den övergripande känslan var mörk och ensam.

Vid 30 ungefär förändrades massor även om jag hade låga perioder då med (några år som inneboende hos svärföräldrarna var ingen höjdare...) och när jag fick barn vid 43 skingrades många moln. För mig var det en gränslös lycka och är än idag. Det förändrade mig väldigt mycket, på ett positivt sätt.

Idag mår jag också väldigt bra :-) Jag har massor att göra som jag älskar, har upptäckt mycket nytt och roligt som jag inte hade som ung. Jag känner att jag mår bättre ju äldre jag blivit, vilket samtidigt är lite frustrerande, för jag har ju ett begränsat antal år på mig.....

 

[Raderad medlem 94602]

Värsta: Min mamma fick cancer och efter två år så gick hon bort, på julen. Två månader efteråt kröp det fram att min sambo sen 11 år och som jag har sonen med, hade varit otrogen i tre år.
Så mitt i boupptäckning mm så skulle jag också reda ut mitt eget liv. Stod där med hus, häst, dålig ekonomi. Exet löste ut mig ur huset-det sved att lämna ett hem man älskade. Hästen fick jag lämna bort och jag hamnade i en liten tvåa.
8 månader senare när jag precis börjat hitta balans i livet så blev alla på mitt jobb uppsagda och jag blev arbetslös.
I 4 år hankade jag mig fram på timmar med en ekonomi som låg precis på existensminimum. Jag satt i princip bara ensam hemma och åt det billigaste av det billigaste. Unnade mig exakt ingenting, för jag hade inte råd. Det var många sömnlösa nätter med grubblerier och oro över vardagen. Och sorg efter mamma som var min bästa vän. Under den här tiden hade min son det mycket svårt i skolan pga sin ADHD som han fick noll hjälp för av skola och BUP. Det gick så långt att han som 8-åring sa att han ville dö. Ett tag kändes det som jag bara satt av min tid på jorden och höll oss över ytan.

Bästa: Givetvis när jag fick min son. Men det var också underbart när jag träffade min nuvarande sambo Tillsammans har vi kunna bygga upp kennel, hus, resa, äta gott igen..ja de där sakerna som sätter guldkant på vardagen. Inga mer sömnlösa nätter. Han är ett otroligt stöd i allt. Flytten hit gjorde också att sonen kunde byta skola. Han har nu kommit ikapp de tre läsår han förlorade i sin gamla skola och ligger "normalt till" och han mår BRA!!!

 

[TheRedLightning]

Bästa tiden: NU, älskar mitt jobb och mitt liv som jag har just nu.

Sämsta tiden: Uppväxten med all mobbning och skit som var.... bläää

 

[Kattennizze]

Jag tyckte verkligen inte om att vara barn.
Sen drogs jag med en depression hela uppväxten till jag var några och tjugo när det blev väldigt illa.
Det var helt klart den värsta tiden i mitt liv.
Jag var låst i ett dysfunktionellt förhållande. Bodde i ett hus långt ut på landet. Utan körkort. Med ett jobb jag jag inte orkade med.
Nu i efterhand känns det helt otroligt att jag faktiskt tog mig ur det och överlevde utan att ta livet av mig. Så sjuk var jag.

Sen dess har det bara blivit bättre. Min bästa tid är nu jag har kunnat uppfylla en massa saker de senaste åren.

Ungefär som jag minus hus på landet i unga år. Det bästa i unga år var resorna och studierna utomlands. Den bästa tiden är nu, jag älskar att leva familjeliv med mina barn och partner. Det är så enormt tillfredställande.

 

[sassiball]

Värsta: Min mamma fick cancer och efter två år så gick hon bort, på julen. Två månader efteråt kröp det fram att min sambo sen 11 år och som jag har sonen med, hade varit otrogen i tre år.
Så mitt i boupptäckning mm så skulle jag också reda ut mitt eget liv. Stod där med hus, häst, dålig ekonomi. Exet löste ut mig ur huset-det sved att lämna ett hem man älskade. Hästen fick jag lämna bort och jag hamnade i en liten tvåa.
8 månader senare när jag precis börjat hitta balans i livet så blev alla på mitt jobb uppsagda och jag blev arbetslös.
I 4 år hankade jag mig fram på timmar med en ekonomi som låg precis på existensminimum. Jag satt i princip bara ensam hemma och åt det billigaste av det billigaste. Unnade mig exakt ingenting, för jag hade inte råd. Det var många sömnlösa nätter med grubblerier och oro över vardagen. Och sorg efter mamma som var min bästa vän. Under den här tiden hade min son det mycket svårt i skolan pga sin ADHD som han fick noll hjälp för av skola och BUP. Det gick så långt att han som 8-åring sa att han ville dö. Ett tag kändes det som jag bara satt av min tid på jorden och höll oss över ytan.

Bästa: Givetvis när jag fick min son. Men det var också underbart när jag träffade min nuvarande sambo Tillsammans har vi kunna bygga upp kennel, hus, resa, äta gott igen..ja de där sakerna som sätter guldkant på vardagen. Inga mer sömnlösa nätter. Han är ett otroligt stöd i allt. Flytten hit gjorde också att sonen kunde byta skola. Han har nu kommit ikapp de tre läsår han förlorade i sin gamla skola och ligger "normalt till" och han mår BRA!!!

Så jobbigt du har haft det. Och så skönt att det har vänt till något bra. Måste ju varit värsta chocken för dig där att slitas upp ifrån hemmet, lämna ifrån dig hästen osv.
Hur blev det med hästen sen?

 

[Sonic76]

Bästa tiden var mellan 16-24 hade hästarna hemma, pappa var frisk och jag bodd nära dem
Värsta tiden är sedan 2008 då pappa dog, efter det har det mesta varit skit och elände.
2008 pappa dog, jag separerade
2009 mobbad på utbildningen
2010 Arbetslös och sen fick jag iofs jobb
2011 dog storasyrran, mamma var dålig
2012 dog mamma
2013 sjukskriven
2014. Vårdnadstvist
2015 flytt med stress ff sjukskriven
2016- 2017 eländigt förhållande vårdnadstvist flytt och kaos
I korthet

Jag har ljuspunkter såklart även nu annars hade jag nog inte levt men så fort nåt händer kommer alla gamla känslor tillbaka. Skitjobbigt att behöva hantera både det nya och det gamla
Storasyrran dog ju i en bilolycka med allt kaos som var runt det. Sen vårdade vi mamma i hemmet tills jan 12 då hon avled

 

[escodobe]

Ungefär som jag minus hus på landet i unga år. Det bästa i unga år var resorna och studierna utomlands. Den bästa tiden är nu, jag älskar att leva familjeliv med mina barn och partner. Det är så enormt tillfredställande.

Det är nu jag gör resorna istället
Prickar av ett par av mina "bucket list" resmål om året och när hunden dör tänker jag backpacka ett tag. Även om jag hinner bli 45 innan dess

 

[Raderad medlem 94602]

Så jobbigt du har haft det. Och så skönt att det har vänt till något bra. Måste ju varit värsta chocken för dig där att slitas upp ifrån hemmet, lämna ifrån dig hästen osv.
Hur blev det med hästen sen?

Kelly var 19 då, kärnfrisk och välutbildad men ändå med ålder och humöret emot sig. Lyckades genom en annons här på Buke hitta en fodervärd som redan hade en pensionär som hen tog utmärkt hand om. Det var en del som kom och provred Kelly, en fick fläskläpp och en dansade hon runt för i stallgången så tjejen trodde hästen var skvatt knäpp.
Men när den här personen kom så stod hon och mös i stallgången. Ritten såg jättetrevlig ut så hon fick åka iväg på foder. Ca 6-7 månader senare insåg jag att jag skulle inte ha möjlighet att ta hem Kelly igen på länge och hon var gammal och hade det så himla bra, så jag gav henne till fodervärden.
Hon gick bort för två år sedan. Då 23 år gammal.
Jag var där ett halvår tidigare, dittjatad av sambon och sonen och red henne en sista gång. Har inte suttit på en häst sen dess. Har hundarna i stället

Sista turen

 

[hastflicka]

Precis som @Tora har jag ingen basta eller samsta period. Jag har haft ett mycket handelserikt liv med bade bra och mindre bra saker. Men som en optimist sa ser jag mer roligt an daligt ... och nar det varit daligt har jag lyckets hitta tillrackligt manga guldkanter for att inte kunna definiera det som en "dalig period".

Jag anser mig mycket lyckligt lottad, mina barn ar fantastiska, Maken stottar och later mig vara mig, och gora vad som gor mig glad, vanner och ovrig familj ar possitiv och stottande och jag har haft sa manga fantastiska upplevelser i livet att en livstid inte riktigt racker till.

 

[Blimblom]

Bästa: Nu! Är nöjd med det mesta i mitt liv Min sambo, och hus på landet som jag alltid drömt om. Men visst kan jag bli nostalgisk och "sakna" tiden när jag bodde i Malmö, hade så jävla roligt, var ute mycket på klubb (älskade inkonst haha) och sådär, pluggade och träffade nytt folk. Men hade aldrig velat ha tillbaka det livet nu, eller vad man ska säga.

Sämsta: Högstadiet när jag var utfryst. Var så ensam och mådde rätt dåligt.

 

[Lenis]

Sämsta:
-Stora delar av barndomen när jag levde i skräck. Barn ska inte behöva stå och välja mellan att ringa 90000 eller ej, för att man inte vet om det är illa nog, för vore det inte illa nog kommer man få ett helvete senare för att man ringde, för mamma tycker att man drar in folk och då får man stryk.. men ringer man inte kanske alla dör för det är det de skriker om på våningen under, att vi ska.. Och när polisen väl kommer ser ingen de små barnen som står hålögda, skräckslagna och hör allt och hoppas på att nu ska de få bli räddade men polisen bara går. För att leta efter styvfar. Pratar om var han har sina vapen och att han hotat att döda oss allihop. Igen. Vi hoppas att nu är helvetet slut för sånt här fixar polisen. Det gör de aldrig. Ingen frågar hur barnen har det trots att människor runt om anmäler. Till slut slutar storasyster hoppas och blir likgiltig. Jag är yngre och mer naiv och hoppas lite till. Gömmer mig i garaget när mamma hotar med att slå ihjäl mig. Ringer pappa som tror att jag överdriver och därmed inte kommer. Styvfar, som gjort delar av mitt liv till ett helvete, är den som just den dagen räddar mina djur för att mamma tänkt släppa ut dem i skogen. (Jag hade glömt posta ett brev, så kan man ju inte bete sig.)

-När jag fick cellförändringar som visade sig vara värre än så och jag fick genomgå cancerutredning med operationer och röntgen och en massa skit, hade fruktansvärd dödsångest.

-När pappa dog. Vi hade precis lyckats få till en fungerande relation, efter alla år, och så dog han knall fall, i förtid, och jag som drömt om att ha honom där på min examen fick begrava honom några månader innan. Och bara tre månader innan dess hade min älskade farfar gått bort, den snällaste människan i världen, och jag hade inte hunnit ikapp min sorg alls när pappa sedan försvann.

Bästa:
-När jag 16 år gammal bestämmer mig för att aldrig mer ta skit, ska jag dö ska jag dö skrikande och jag ska slåss. Sover med en kniv under madrassen. Packar två ica-kassar med kläder och drar när de försöker ge sig på mig nästa gång. Får annat självförtroende i skolan, blir lite poppis, går på roliga fester, har kompisar jag trivs med. Får en underbar pojkvän och vi är tillsammans i flera år.

-När jag fick min första egna lägenhet och kunde LÅSA. Bestämma vem som kom in, bara jag kunde bestämma det. Friheten. Tryggheten.

-Läkarexamen, så stolt över mig själv!

-När jag fick upp sonen på bröstet på uppvaket (akutsnitt så det dröjde timmar). Jag kan inte säga att jag var lycklig eller euforisk på något sätt, men det var som att hela mitt väsen programmerades om i den sekunden. Jag är tacksam att ha fått uppleva det och att ha fått honom, det trodde jag aldrig..

 

[bumpo]

Värsta: 25/12-14 - 5/2-16. 14 månader av psykisk och fysisk misshandel. En period som gett mig en väldigt annorlunda syn på mig själv och som ändrat mig på så många sätt. Men den har också visat att jag är jag oavsett vad universum kastar på mig.

Bäst: sommaren -14 när jag släppte alla krav på mig själv och faktiskt bara gjorde saker jag ville och nu när jag helt ärligt kan säga att trots att jag är sönderstressad och nojig över Kukaset och andra saker ändå står stadigt, är lycklig och känner mig tillfreds. Trots allt. Trots allt som INTE händer/faller på plats/går min väg.

 

[KarinStarfighter]

Sämsta:
-Stora delar av barndomen när jag levde i skräck. Barn ska inte behöva stå och välja mellan att ringa 90000 eller ej, för att man inte vet om det är illa nog, för vore det inte illa nog kommer man få ett helvete senare för att man ringde, för mamma tycker att man drar in folk och då får man stryk.. men ringer man inte kanske alla dör för det är det de skriker om på våningen under, att vi ska.. Och när polisen väl kommer ser ingen de små barnen som står hålögda, skräckslagna och hör allt och hoppas på att nu ska de få bli räddade men polisen bara går. För att leta efter styvfar. Pratar om var han har sina vapen och att han hotat att döda oss allihop. Igen. Vi hoppas att nu är helvetet slut för sånt här fixar polisen. Det gör de aldrig. Ingen frågar hur barnen har det trots att människor runt om anmäler. Till slut slutar storasyster hoppas och blir likgiltig. Jag är yngre och mer naiv och hoppas lite till. Gömmer mig i garaget när mamma hotar med att slå ihjäl mig. Ringer pappa som tror att jag överdriver och därmed inte kommer. Styvfar, som gjort delar av mitt liv till ett helvete, är den som just den dagen räddar mina djur för att mamma tänkt släppa ut dem i skogen. (Jag hade glömt posta ett brev, så kan man ju inte bete sig.)

-När jag fick cellförändringar som visade sig vara värre än så och jag fick genomgå cancerutredning med operationer och röntgen och en massa skit, hade fruktansvärd dödsångest.

-När pappa dog. Vi hade precis lyckats få till en fungerande relation, efter alla år, och så dog han knall fall, i förtid, och jag som drömt om att ha honom där på min examen fick begrava honom några månader innan. Och bara tre månader innan dess hade min älskade farfar gått bort, den snällaste människan i världen, och jag hade inte hunnit ikapp min sorg alls när pappa sedan försvann.

Bästa:
-När jag 16 år gammal bestämmer mig för att aldrig mer ta skit, ska jag dö ska jag dö skrikande och jag ska slåss. Sover med en kniv under madrassen. Packar två ica-kassar med kläder och drar när de försöker ge sig på mig nästa gång. Får annat självförtroende i skolan, blir lite poppis, går på roliga fester, har kompisar jag trivs med. Får en underbar pojkvän och vi är tillsammans i flera år.

-När jag fick min första egna lägenhet och kunde LÅSA. Bestämma vem som kom in, bara jag kunde bestämma det. Friheten. Tryggheten.

-Läkarexamen, så stolt över mig själv!

-När jag fick upp sonen på bröstet på uppvaket (akutsnitt så det dröjde timmar). Jag kan inte säga att jag var lycklig eller euforisk på något sätt, men det var som att hela mitt väsen programmerades om i den sekunden. Jag är tacksam att ha fått uppleva det och att ha fått honom, det trodde jag aldrig..

Men, alltså wow! Det måste krävas en stark person för att ta sig igenom en sån uppväxt.

 

[Ray]

Den bästa tiden- jag hoppas den kommer! Att den inte varit... Att den ligger framför mig!

 

[Lena Furberg]

Sämsta:
-Stora delar av barndomen när jag levde i skräck. Barn ska inte behöva stå och välja mellan att ringa 90000 eller ej, för att man inte vet om det är illa nog, för vore det inte illa nog kommer man få ett helvete senare för att man ringde, för mamma tycker att man drar in folk och då får man stryk.. men ringer man inte kanske alla dör för det är det de skriker om på våningen under, att vi ska.. Och när polisen väl kommer ser ingen de små barnen som står hålögda, skräckslagna och hör allt och hoppas på att nu ska de få bli räddade men polisen bara går. För att leta efter styvfar. Pratar om var han har sina vapen och att han hotat att döda oss allihop. Igen. Vi hoppas att nu är helvetet slut för sånt här fixar polisen. Det gör de aldrig. Ingen frågar hur barnen har det trots att människor runt om anmäler. Till slut slutar storasyster hoppas och blir likgiltig. Jag är yngre och mer naiv och hoppas lite till. Gömmer mig i garaget när mamma hotar med att slå ihjäl mig. Ringer pappa som tror att jag överdriver och därmed inte kommer. Styvfar, som gjort delar av mitt liv till ett helvete, är den som just den dagen räddar mina djur för att mamma tänkt släppa ut dem i skogen. (Jag hade glömt posta ett brev, så kan man ju inte bete sig.)

-När jag fick cellförändringar som visade sig vara värre än så och jag fick genomgå cancerutredning med operationer och röntgen och en massa skit, hade fruktansvärd dödsångest.

-När pappa dog. Vi hade precis lyckats få till en fungerande relation, efter alla år, och så dog han knall fall, i förtid, och jag som drömt om att ha honom där på min examen fick begrava honom några månader innan. Och bara tre månader innan dess hade min älskade farfar gått bort, den snällaste människan i världen, och jag hade inte hunnit ikapp min sorg alls när pappa sedan försvann.

Bästa:
-När jag 16 år gammal bestämmer mig för att aldrig mer ta skit, ska jag dö ska jag dö skrikande och jag ska slåss. Sover med en kniv under madrassen. Packar två ica-kassar med kläder och drar när de försöker ge sig på mig nästa gång. Får annat självförtroende i skolan, blir lite poppis, går på roliga fester, har kompisar jag trivs med. Får en underbar pojkvän och vi är tillsammans i flera år.

-När jag fick min första egna lägenhet och kunde LÅSA. Bestämma vem som kom in, bara jag kunde bestämma det. Friheten. Tryggheten.

-Läkarexamen, så stolt över mig själv!

-När jag fick upp sonen på bröstet på uppvaket (akutsnitt så det dröjde timmar). Jag kan inte säga att jag var lycklig eller euforisk på något sätt, men det var som att hela mitt väsen programmerades om i den sekunden. Jag är tacksam att ha fått uppleva det och att ha fått honom, det trodde jag aldrig..

Oj! Jag saknar ord....

 

[Red_Chili]

Värsta tiden: Allt fram tills jag blev ca 21-22 år gammal. Efter det kunde jag åtminstone försöka leva, inte bara överleva.

Därefter har allt blivit bättre och bättre totalt sett, även om livet alltid är som en hopplöst jobbig bergochdalbana för mig. Mina värsta dagar nu är ändå bättre än vad mina bästa dagar var för sisådär 5-10 år sedan och så hoppas jag att allt fortsätter utvecklas.

Trots att det här året varit hemskt jobbigt (med sjukdomar hos närstående, mest älskade hunden bröt knät, jobbet gick åt helvete och allt möjligt annat blivit helt fucked up) så känns det här ändå som mitt bästa år hittills, för det har samtidigt hänt så otroligt mycket bra på sätt som jag tidigare inte ens kunnat föreställa mig. Det är lite häftigt på något vis.