Oups, här kommer visst en spyboll... 
Sorry!
Min mobiltelefon börjar fucka upp. Den är bara runt ett år gammal. Appar hänger sig och buggar, och telefonen startar om sig lite då och då. Ibland typ fem gånger om dagen, och ibland mitt under samtal. Och ibland stänger den av sig istället för att starta om sig, vilket jag kanske märker först flera timmar senare. Nu är jag ingen extremanvändare av mobilen, så det som egentligen stör mig mest är avsaknaden av kvalitet.
Varför finns det så galet mycket dålig skit i samhället? Var finns känslan för kvalitet? Hur ska jag som konsument kunna hitta kvalitet? Om jag köper en mobiltelefon så vill jag att den ska hålla längre än ett år. När jag pratar i mobiltelefon så är det ofta dålig ljudkvalitet, eller att samtalen bryts titt som tätt. Det hände nästan aldrig på koppartrådens tid. Är mobiliteten verkligen värd att offra tillförlitligheten på? Jag köpte nya sockor, och de gick sönder på en gång. Tyget i sockorna var så dåligt att det gick sönder bara jag hade haft dom på mig någon eller några gånger. Varför tillverkas det ens sånt skit? De var inte särskilt billiga heller, så jag tyckte inte att jag kunde ha misstänkt det heller... Mina ridstövlar som jag kämpade så med att köpa (både att spara ihop pengar till och att hitta en modell som var tillräckligt långa för att passa mina långa ben) börjar redan gå sönder – efter 1½ års användning under ridskoleridning två gånger i veckan. Det är ju helt sjukt vilken urusel kvalitet. Ska jag betala många sköna tusenlappar för ett par ridstövlar som inte ens håller att rida två gånger i veckan med under 1½ år?? Skinnet är så tunt och behandlat att det är helt sprött.
Idag kom tydligen den påtvingade Instagramändringen till mig, så nu är inläggen i mitt Instagram i algoritmbaserad ordning istället för kronologisk. Och precis som i Facebookappen så finns det ingen möjlighet att själv välja vilken ordning jag vill ha. Jag som har gillat Instagram bättre än Facebook just därför. Jag vill nämligen ha kronologisk ordning. Jag vill kunna välja själv. Om flödet bara slumpas fram så blir jag helt ointresserad. Jag har för liten social-mediakrets för att det ska funka på ett vettigt sätt, och jag beter mig förmodligen inte heller som en standardanvändare, så algoritmen gör bara att det blir sämre. Går jag in på Facebook och klickar in mig på ett inlägg för att läsa mer, och sedan backar tillbaks till feeden så är ordningen helt ändrad, och de inlägg jag hade tänkt att läsa är försvunna och hittas icke mer. Det stör mig, och gör mig mindre intresserad av att titta överhuvudtaget. Å andra sidan buggar min Facebookapp så mycket nu att jag har gått över till att kolla genom mobilens webläsare istället, och där kan man ju åtminstone välja ordning själv, trevligt nog...
Sen jobbar jag fortfarande hårt med att acceptera att folk i allmänhet kör 10-30 km under hastighetsbegränsningarna på de vägar jag åker till jobbet. För mig som har bott närmare Sthlm förut och kuskat fram och tillbaks på Essingeleden varje dag så är detta ett väldigt fascinerande beteende. På Essingeleden körde de flesta 10-30 km för fort istället. Men på landet går ju allting mycket lugnare, så här kör folk väldigt långsamt helt enkelt. Man skiter i att det står 70 på skylten – om det känns skönare att åka i 45 och titta på fåglarna istället så gör man det. Några enstaka gånger har jag lyckats försätta mig själv i ett sinnestillstånd där jag har känt en fullständig acceptans och lugn inombords över detta faktum, men för det mesta så lider jag fortfarande av att jag vill komma fram så fort som möjligt till jobbet, och får svåra besvär av stress och aggression när jag tvingas puttra fram i 50 på en 70-väg. Har en del kvar att jobba på där...
Sen hade jag för mig att jag fick lära mig i trafikskolan att om jag inte har möjlighet att köra i mitt eget körfält utan av någon anledning måste nyttja mötande trafiks körfält, så måste jag lämna företräde för den mötande trafiken och vänta tills det blir fritt i det mötande körfältet innan jag kan börja åka i det. Men den regeln gäller inte heller på den vägen som jag åker till och från jobbet. Här är det självklart för folk att ”Om mitt körfält är upptaget eller om mitt fordon är för stort för att rymmas i körfältet, så kör jag självklart i mötandes körfält istället. De får väl flytta på sig om de inte vill bli påkörda.” Och påkörd vill man ju inte bli, så man stannar eller kör ner i diket hellre såklart. Det kallas trafikregler i praktiken det!
Jag har även köpt en ljudbok som jag hade hört gott om och var nyfiken på, men jag är jättebesviken! Jag tycker att den är rent skitdålig. Motsvarar verkligen inte alls mina förväntningar. Jag hade uppfattat att det skulle vara en bok i genren psykologi och personlig utveckling, men den handlar om några som berättar om hur de har kommunicerat med icke-fysiska väsen och vad dessa ”röster” säger. Till och med jag - som räknar mig själv som openminded och flumvänlig - tycker att nivån ligger på irriterande mumbo jumbo. Funderar nu på om jag verkligen ska fortsätta lyssna eller ej, men samtidigt är jag nästan lite för snål för att bara kasta bort den olyssnad.
Och så blir jag återigen orolig över all ilska som jag stöter på i bekantskapskretsen – ilska över hur samhället fungerar och frustration över att lagar och regler inte stämmer överens med folks känsla för rätt och fel. Det bubblar verkligen, och det känns som om det växer allt mer och blir värre och värre. Upplevelsen av det här fenomenet verkar kunna variera beroende på vad man har för människor runt omkring sig, men för min del så är det så många i min omgivning som är så hatiska att jag funderar på vad som kommer hända. För när känslan av att lagar och regler inte funkar ökar, och förtroendet för att samhället kan upprätthålla ordning minskar, så blir jag rädd för de konsekvenser det kan föra med sig. Samtidigt som jag håller med om att det är något som är allvarligt fel i många av de tillämpningar av lagar och regler som finns.
Ska mördare slippa undan straff, bara de skyller på varandra? Men vad är alternativet? Att oskyldiga människor fälls? Är det bättre eller sämre?
Ska en fastighetsägare verkligen kunna åtalas för misshandel, om fastighetsägaren för att skydda sitt hem installerar ett inbrottslarm som råkar skada en inbrottstjuv på något sätt? Men vad är alternativet? Att en brottsling inte har några rättigheter överhuvudtaget? Är det bättre eller sämre?
Ska man om man t.ex. blir utsatt för invasion av hotfulla vandaler på sina ägor behöva stå ut med det i tre dagar, och tvingas titta på när människor och djur blir hotade och egendom förstörd (- enligt artikel)?
Hur skulle man resonera om något av detta skulle drabba en själv?
Jag förstår de som blir förbannade. Men jag är samtidigt rädd för vad som kommer hända när ilskan har vuxit sig så stor att medborgargarden tar saken i egna händer... Jag hoppas att det sker en ändring av något slag som höjer det allmänna förtroendet för samhällsordningen, innan vi kommer dit!
Sorry!Min mobiltelefon börjar fucka upp. Den är bara runt ett år gammal. Appar hänger sig och buggar, och telefonen startar om sig lite då och då. Ibland typ fem gånger om dagen, och ibland mitt under samtal. Och ibland stänger den av sig istället för att starta om sig, vilket jag kanske märker först flera timmar senare. Nu är jag ingen extremanvändare av mobilen, så det som egentligen stör mig mest är avsaknaden av kvalitet.
Varför finns det så galet mycket dålig skit i samhället? Var finns känslan för kvalitet? Hur ska jag som konsument kunna hitta kvalitet? Om jag köper en mobiltelefon så vill jag att den ska hålla längre än ett år. När jag pratar i mobiltelefon så är det ofta dålig ljudkvalitet, eller att samtalen bryts titt som tätt. Det hände nästan aldrig på koppartrådens tid. Är mobiliteten verkligen värd att offra tillförlitligheten på? Jag köpte nya sockor, och de gick sönder på en gång. Tyget i sockorna var så dåligt att det gick sönder bara jag hade haft dom på mig någon eller några gånger. Varför tillverkas det ens sånt skit? De var inte särskilt billiga heller, så jag tyckte inte att jag kunde ha misstänkt det heller... Mina ridstövlar som jag kämpade så med att köpa (både att spara ihop pengar till och att hitta en modell som var tillräckligt långa för att passa mina långa ben) börjar redan gå sönder – efter 1½ års användning under ridskoleridning två gånger i veckan. Det är ju helt sjukt vilken urusel kvalitet. Ska jag betala många sköna tusenlappar för ett par ridstövlar som inte ens håller att rida två gånger i veckan med under 1½ år?? Skinnet är så tunt och behandlat att det är helt sprött.
Idag kom tydligen den påtvingade Instagramändringen till mig, så nu är inläggen i mitt Instagram i algoritmbaserad ordning istället för kronologisk. Och precis som i Facebookappen så finns det ingen möjlighet att själv välja vilken ordning jag vill ha. Jag som har gillat Instagram bättre än Facebook just därför. Jag vill nämligen ha kronologisk ordning. Jag vill kunna välja själv. Om flödet bara slumpas fram så blir jag helt ointresserad. Jag har för liten social-mediakrets för att det ska funka på ett vettigt sätt, och jag beter mig förmodligen inte heller som en standardanvändare, så algoritmen gör bara att det blir sämre. Går jag in på Facebook och klickar in mig på ett inlägg för att läsa mer, och sedan backar tillbaks till feeden så är ordningen helt ändrad, och de inlägg jag hade tänkt att läsa är försvunna och hittas icke mer. Det stör mig, och gör mig mindre intresserad av att titta överhuvudtaget. Å andra sidan buggar min Facebookapp så mycket nu att jag har gått över till att kolla genom mobilens webläsare istället, och där kan man ju åtminstone välja ordning själv, trevligt nog...
Sen jobbar jag fortfarande hårt med att acceptera att folk i allmänhet kör 10-30 km under hastighetsbegränsningarna på de vägar jag åker till jobbet. För mig som har bott närmare Sthlm förut och kuskat fram och tillbaks på Essingeleden varje dag så är detta ett väldigt fascinerande beteende. På Essingeleden körde de flesta 10-30 km för fort istället. Men på landet går ju allting mycket lugnare, så här kör folk väldigt långsamt helt enkelt. Man skiter i att det står 70 på skylten – om det känns skönare att åka i 45 och titta på fåglarna istället så gör man det. Några enstaka gånger har jag lyckats försätta mig själv i ett sinnestillstånd där jag har känt en fullständig acceptans och lugn inombords över detta faktum, men för det mesta så lider jag fortfarande av att jag vill komma fram så fort som möjligt till jobbet, och får svåra besvär av stress och aggression när jag tvingas puttra fram i 50 på en 70-väg. Har en del kvar att jobba på där...
Sen hade jag för mig att jag fick lära mig i trafikskolan att om jag inte har möjlighet att köra i mitt eget körfält utan av någon anledning måste nyttja mötande trafiks körfält, så måste jag lämna företräde för den mötande trafiken och vänta tills det blir fritt i det mötande körfältet innan jag kan börja åka i det. Men den regeln gäller inte heller på den vägen som jag åker till och från jobbet. Här är det självklart för folk att ”Om mitt körfält är upptaget eller om mitt fordon är för stort för att rymmas i körfältet, så kör jag självklart i mötandes körfält istället. De får väl flytta på sig om de inte vill bli påkörda.” Och påkörd vill man ju inte bli, så man stannar eller kör ner i diket hellre såklart. Det kallas trafikregler i praktiken det!
Jag har även köpt en ljudbok som jag hade hört gott om och var nyfiken på, men jag är jättebesviken! Jag tycker att den är rent skitdålig. Motsvarar verkligen inte alls mina förväntningar. Jag hade uppfattat att det skulle vara en bok i genren psykologi och personlig utveckling, men den handlar om några som berättar om hur de har kommunicerat med icke-fysiska väsen och vad dessa ”röster” säger. Till och med jag - som räknar mig själv som openminded och flumvänlig - tycker att nivån ligger på irriterande mumbo jumbo. Funderar nu på om jag verkligen ska fortsätta lyssna eller ej, men samtidigt är jag nästan lite för snål för att bara kasta bort den olyssnad.
Och så blir jag återigen orolig över all ilska som jag stöter på i bekantskapskretsen – ilska över hur samhället fungerar och frustration över att lagar och regler inte stämmer överens med folks känsla för rätt och fel. Det bubblar verkligen, och det känns som om det växer allt mer och blir värre och värre. Upplevelsen av det här fenomenet verkar kunna variera beroende på vad man har för människor runt omkring sig, men för min del så är det så många i min omgivning som är så hatiska att jag funderar på vad som kommer hända. För när känslan av att lagar och regler inte funkar ökar, och förtroendet för att samhället kan upprätthålla ordning minskar, så blir jag rädd för de konsekvenser det kan föra med sig. Samtidigt som jag håller med om att det är något som är allvarligt fel i många av de tillämpningar av lagar och regler som finns.
Ska mördare slippa undan straff, bara de skyller på varandra? Men vad är alternativet? Att oskyldiga människor fälls? Är det bättre eller sämre?
Ska en fastighetsägare verkligen kunna åtalas för misshandel, om fastighetsägaren för att skydda sitt hem installerar ett inbrottslarm som råkar skada en inbrottstjuv på något sätt? Men vad är alternativet? Att en brottsling inte har några rättigheter överhuvudtaget? Är det bättre eller sämre?
Ska man om man t.ex. blir utsatt för invasion av hotfulla vandaler på sina ägor behöva stå ut med det i tre dagar, och tvingas titta på när människor och djur blir hotade och egendom förstörd (- enligt artikel)?
Hur skulle man resonera om något av detta skulle drabba en själv?
Jag förstår de som blir förbannade. Men jag är samtidigt rädd för vad som kommer hända när ilskan har vuxit sig så stor att medborgargarden tar saken i egna händer... Jag hoppas att det sker en ändring av något slag som höjer det allmänna förtroendet för samhällsordningen, innan vi kommer dit!
