Jag tänker att rent språkmässigt om jag var mitt bästa jag hela tiden skulle det inte vara mitt bästa jag, det skulle vara mitt genomsnittliga jag.
Det är så lätt (i vårt samhälle) att mäta "bästa jag" i form av mest prestation och då tror jag det är supersvårt att vara det hela tiden. Vi är inte gjorda för topprestation hela tiden (även om vår topp är medioker). Om vi kunde bara topprestera så skulle inte atleters träningsschema innehålla vila. Men att vara vårt bästa jag som i att hantera stunden och oss själva så schysst och realistiskt som möjligt.
Om det kräver all din ork att få iväg en jobbansökan och antingen få in ved eller fixa mat en dag, då kanske det är en bra nivå. Att vara sitt bästa jag den tiden och få ladda batterier, kattgosa, trädgårdsplanera, vegetera, gråta lite resten av tiden.
Jag har precis börjat jobba 2 h/dag (istället för 1). Klarar (typ) att hålla ihop mig den tiden men då krävs matlådor och resterande tid i sängen. Så jag tänker att två timmar om dagen behöver jag vara ett så bra jag som möjligt just då - att mitt bästa jag är olika olika dagar, timmar och minuter - och resten av tiden får jag ge till mig själv vad jag behöver för att få till de där två timmarna.
Det finns så mycket "ska" kring att klara sig själv. Det är också väldigt skönt, såklart! Men för mig är det viktigt att se skillnad på måsten som faktiskt är måsten och "måsten" som faktiskt kan stå tillbaka.
För mig hjälper det att inte ha annat än de rimliga måstena på att-göra-listan. Så om ved, mat, jobbsök är minimum så tycker jag du ska ha en klapp på axeln när det är klart. Även om det tagit hela dagen och även om du önskar att det inte vore så.