Jag har, inte ens 25 år fyllda, förstört mitt liv. Det finns inget annat sätt att uttrycka det på.
Jag har kämpat mot psykisk problematik i form av depression, ångest och anorexia i tio år och som en konsekvens av mitt tillstånd har jag aldrig arbetat en dag i mitt liv. Det är inte en ursäkt, men det är en förklaring. Idag lever jag på aktivitetsersättning och bostadstillägg medan jag mottar regelbunden behandling samt medicinering för att en dag förhoppningsvis kunna tillfriskna. Det går inte bra, men det går bättre än tidigare. I bakhuvudet undrar jag dock alltid om det verkligen är värt att fortsätta försöka då jag är rädd att jag åsamkat mig själv skada som inte går att reparera.
Först och främst har vi min ekonomi. Eller rättare sagt: Mina skulder. Eftersom jag under mina mörka stunder har agerat som en verklighetsfrånvänd idiot och saknat allt vad konsekvenstänk och ansvar heter har jag dragit på mig ett berg av krediter och delbetalningar. Den månatliga kostnaden för dessa uppgår till åtskilliga tusenlappar där nästan hälften utgörs av räntor, tillika en summa som inte ens täcks av de pengar som återstår när hyran är betald. Utan min mors hjälp skulle jag vara hos kronofogden och sitta på gatan sedan länge. Tyvärr har det dock bara skjutit upp det oundvikliga: Snart går hon i pension och när hon förlorar sin förmåga att bistå mig ekonomiskt förlorar jag min förmåga att betala mer än hälften av mina räkningar. När jag inte kan ta lån och inte har andra i min närhet som kan hjälpa mig innebär det att det bara finns ett möjligt slut: Jag hamnar hos kronofogden. Jag blir hemlös. Nästa vinter sover jag i trappuppgångar. Jag har mer än en gång tänkt på att prostituera mig, den enda lösningen på min ekonomiska obalans, men fegat ur varje gång. Kanske skulle det vara värt att utsätta sig för obehag när belöningen är att jag har en säng att sova i om ett år, men jag förmår mig inte.
Varför ens försöka?
Därefter har vi mig. Den jag är.
Jag avslutade mina gymnasiestudier innan de hunnit påbörjas. På gymnasiets tredje dag bröt jag ihop i en ångestattack i den fullsatta matsalen och blev därefter sängliggande i ett par veckor. Under de kommande åren gjorde jag minst fem misslyckade försök att återuppta studierna där jag provade en ny skola och ett antal olika upplägg på distans. Med facit i hand borde jag ha försökt bättre, men gjort är gjort.
Ponera nu att jag genom ett slag med ett trollspö skulle vara frisk och arbetsför imorgon.
Vilken arbetsgivare skulle komma på tanken att anställa mig, en vuxen människa som inte har en rad att skriva i ett CV? Jag saknar inte bara utbildning och arbetslivserfarenhet, men också kunskaper och förmågor. Med anledning av min ekonomiska katastrof har jag inte råd att studera och även om jag haft de bästa förutsättningarna och kunnat skaffa gymnasiekompetens på rekordfart för att omedelbart gå vidare till universitetet kvarstår frågan: Vem skulle överhuvudtaget kalla mig till intervju? Även om tjänsten inte skulle kräva erfarenhet kvarstår faktum: Jag har ett nästan tioårigt glapp i mitt liv som inte kan fyllas retroaktivt och jag har en bakgrund med svår psykisk problematik. Ingen skulle välja mig före en lika oerfaren, men frisk och nybakad 19-åring som just tagit studenten. Jag har inget som talar för mig.
Varför ens försöka?
Det känns smått löjligt att försöka formulera en seriös frågeställning efter den här utläggningen, men om någon nu orkat läsa hela vägen hit antar jag att jag vill höra era historier. Om ni bär på en av de solskenshistorier man annars endast läser i fanfictions.
Har ni vänt livet? Har ni återställt en raserad ekonomi? Har ni fått jobb trots ett tomt CV?
Hur?
Har ni tagit till okonventionella metoder? Var det med facit i hand värt det?
Var era ansträngningar i slutändan meningslösa?
Är det värt att ens försöka?
Jag har kämpat mot psykisk problematik i form av depression, ångest och anorexia i tio år och som en konsekvens av mitt tillstånd har jag aldrig arbetat en dag i mitt liv. Det är inte en ursäkt, men det är en förklaring. Idag lever jag på aktivitetsersättning och bostadstillägg medan jag mottar regelbunden behandling samt medicinering för att en dag förhoppningsvis kunna tillfriskna. Det går inte bra, men det går bättre än tidigare. I bakhuvudet undrar jag dock alltid om det verkligen är värt att fortsätta försöka då jag är rädd att jag åsamkat mig själv skada som inte går att reparera.
Först och främst har vi min ekonomi. Eller rättare sagt: Mina skulder. Eftersom jag under mina mörka stunder har agerat som en verklighetsfrånvänd idiot och saknat allt vad konsekvenstänk och ansvar heter har jag dragit på mig ett berg av krediter och delbetalningar. Den månatliga kostnaden för dessa uppgår till åtskilliga tusenlappar där nästan hälften utgörs av räntor, tillika en summa som inte ens täcks av de pengar som återstår när hyran är betald. Utan min mors hjälp skulle jag vara hos kronofogden och sitta på gatan sedan länge. Tyvärr har det dock bara skjutit upp det oundvikliga: Snart går hon i pension och när hon förlorar sin förmåga att bistå mig ekonomiskt förlorar jag min förmåga att betala mer än hälften av mina räkningar. När jag inte kan ta lån och inte har andra i min närhet som kan hjälpa mig innebär det att det bara finns ett möjligt slut: Jag hamnar hos kronofogden. Jag blir hemlös. Nästa vinter sover jag i trappuppgångar. Jag har mer än en gång tänkt på att prostituera mig, den enda lösningen på min ekonomiska obalans, men fegat ur varje gång. Kanske skulle det vara värt att utsätta sig för obehag när belöningen är att jag har en säng att sova i om ett år, men jag förmår mig inte.
Varför ens försöka?
Därefter har vi mig. Den jag är.
Jag avslutade mina gymnasiestudier innan de hunnit påbörjas. På gymnasiets tredje dag bröt jag ihop i en ångestattack i den fullsatta matsalen och blev därefter sängliggande i ett par veckor. Under de kommande åren gjorde jag minst fem misslyckade försök att återuppta studierna där jag provade en ny skola och ett antal olika upplägg på distans. Med facit i hand borde jag ha försökt bättre, men gjort är gjort.
Ponera nu att jag genom ett slag med ett trollspö skulle vara frisk och arbetsför imorgon.
Vilken arbetsgivare skulle komma på tanken att anställa mig, en vuxen människa som inte har en rad att skriva i ett CV? Jag saknar inte bara utbildning och arbetslivserfarenhet, men också kunskaper och förmågor. Med anledning av min ekonomiska katastrof har jag inte råd att studera och även om jag haft de bästa förutsättningarna och kunnat skaffa gymnasiekompetens på rekordfart för att omedelbart gå vidare till universitetet kvarstår frågan: Vem skulle överhuvudtaget kalla mig till intervju? Även om tjänsten inte skulle kräva erfarenhet kvarstår faktum: Jag har ett nästan tioårigt glapp i mitt liv som inte kan fyllas retroaktivt och jag har en bakgrund med svår psykisk problematik. Ingen skulle välja mig före en lika oerfaren, men frisk och nybakad 19-åring som just tagit studenten. Jag har inget som talar för mig.
Varför ens försöka?
Det känns smått löjligt att försöka formulera en seriös frågeställning efter den här utläggningen, men om någon nu orkat läsa hela vägen hit antar jag att jag vill höra era historier. Om ni bär på en av de solskenshistorier man annars endast läser i fanfictions.
Har ni vänt livet? Har ni återställt en raserad ekonomi? Har ni fått jobb trots ett tomt CV?
Hur?
Har ni tagit till okonventionella metoder? Var det med facit i hand värt det?
Var era ansträngningar i slutändan meningslösa?
Är det värt att ens försöka?
