- Svar: 6
- Visningar: 1 273
Den havsörnsunge som jag följt via webkamera flög iväg från sitt bo i fredags.
Efter att ha hållit sig på samma ställe i flera månader bestämde hon sig plötsligt för att nu fick det vara nog, och så kastade hon sig ut från trädgrenen och flög iväg.
SÅ häftigt!
Och jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som fick henne att stanna kvar i boet ända fram till nu, och vad det var som fick henne att nu kasta sig ut och ge sig av... Hur visste hon liksom att det var dags?
Styrs de möjligtvis också biokemiskt, som vi?... Så att hennes hormoner såg till att hon en dag bara kände att ”nä nu jävlar får det vara nog, nu kliar det för mycket i vingarna och nu är tålamodet slut – nu bara MÅSTE jag ge mig av och se nya horisonter!”
Jag har fortsatt att vara nyfiken på klimakteriet. Jag vet inte om jag varit ouppmärksam tidigare i livet, men inte sjutton kan jag minnas att jag har fått särskilt mycket information om vad klimakteriet innebär. Och då pratar vi om ett stadium i livet som de allra flesta kvinnor ska gå igenom, och som tre av fyra eller kanske till och med fyra av fem kvinnor upplever symptom av – och många kvinnor får dessutom så pass jobbiga symptom att de upplevs besvärande och kanske till och med sänkande för livskvaliteten.
Jag har inte tidigare begripit omfattningen eller innebörden av detta. Jag såg mig själv som en vuxen människa som styr över mitt eget liv, men det verkar jag ju kunna glömma... Någon sa att det är som att gå igenom puberteten igen, fast tvärtom. Dvs hormonsvängningar, humörsvängningar, missnöje, irritation, trötthet, längtan bort, och att inte riktigt begripa vem man är eller varför man reagerar som man gör... Tjoho! Fan vad skoj! (not!)
Inget att göra något åt, bara att åka med. Ingen tonåring lyckades ju någonsin med att säga ”nej det här med puberteten är inget för mig, jag tror jag hoppar över den”... Det lär funka likadant med klimakteriet.
Och jag har hört de som tipsar om att ”sitta still i båten” och inte ge sig på allt för stora och livsomvälvande förändringar under klimakteriet, eftersom det är en fas som kommer att gå över. Ja - man tycker att maken är en idiot och att hemmet känns instängt och gräset mycket grönare på andra sidan och man vill byta jobb och livsstil och allting på en gång, för man är bara så jävla arg och missnöjd och trött på sitt vanliga liv. Men tydligen kan det gå över, och i värsta fall har man dragit fram som en bulldozer och mejat sönder hela sitt liv, och kanske ångrar sig en smula efteråt... Fast det kan ju också tänkas att man verkligen behövde den drastiska förändringen för att ordna upp och trivas med sitt liv. Hur man nu ska kunna avgöra det när man är mitt inne i kaoset?...
När jag hörde det här så blev jag alldeles ställd. Jag – som ganska nyligen ruttnade på mitt förhållande under en period och tyckte att allt kändes bara förjävligt och tillfälligt flyttade ut till en egen stuga och kände att NU vill jag förändra mitt liv – kom igen bara! Jag – som dessutom på grund av andra symptom har börjat misstänka att jag kanske är på väg in i förklimakteriet. Är jag alltså bara en klimakteriekärring – en jävla schablon?! En förutsägbar patetisk medelålders tonåring, som omedvetet dansar som den värsta marionettdockan styrd av mina svallande hormoner?
Fast... Varför får jag upp den bilden? Vem har planterat den i mitt huvud? Varför ser jag inte mig själv som en gudinna, som nu kommer att träda in i ett stadium av ännu större visdom, kreativitet, beslutsamhet och självstyrande? Som inte kommer att acceptera något annat än det absolut bästa liv jag någonsin kan tänka mig!
Jag tänker återigen på havsörnsungen. Någonting fick henne att känna att hon nu måste lämna boet. Nu var det nog.
Och jag kan förstå den funktionen hos ungar som behöver lämna boet och hos tonåringar som går igenom puberteten, för då är det ju på sätt och vis snart dags. Men som medelålders kvinna? Varför ska jag vilja lämna boet nu? Varför börjar mina signalsubstanser säga åt mig att jag är missnöjd med min vardag? Varför får jag en stark och upprorisk längtan efter att möblera om mitt liv helt och hållet?...
Vad tänkte livet skulle vara poängen med det?
Efter att ha hållit sig på samma ställe i flera månader bestämde hon sig plötsligt för att nu fick det vara nog, och så kastade hon sig ut från trädgrenen och flög iväg.
SÅ häftigt!
Och jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som fick henne att stanna kvar i boet ända fram till nu, och vad det var som fick henne att nu kasta sig ut och ge sig av... Hur visste hon liksom att det var dags?
Styrs de möjligtvis också biokemiskt, som vi?... Så att hennes hormoner såg till att hon en dag bara kände att ”nä nu jävlar får det vara nog, nu kliar det för mycket i vingarna och nu är tålamodet slut – nu bara MÅSTE jag ge mig av och se nya horisonter!”
Jag har fortsatt att vara nyfiken på klimakteriet. Jag vet inte om jag varit ouppmärksam tidigare i livet, men inte sjutton kan jag minnas att jag har fått särskilt mycket information om vad klimakteriet innebär. Och då pratar vi om ett stadium i livet som de allra flesta kvinnor ska gå igenom, och som tre av fyra eller kanske till och med fyra av fem kvinnor upplever symptom av – och många kvinnor får dessutom så pass jobbiga symptom att de upplevs besvärande och kanske till och med sänkande för livskvaliteten.
Jag har inte tidigare begripit omfattningen eller innebörden av detta. Jag såg mig själv som en vuxen människa som styr över mitt eget liv, men det verkar jag ju kunna glömma... Någon sa att det är som att gå igenom puberteten igen, fast tvärtom. Dvs hormonsvängningar, humörsvängningar, missnöje, irritation, trötthet, längtan bort, och att inte riktigt begripa vem man är eller varför man reagerar som man gör... Tjoho! Fan vad skoj! (not!)
Inget att göra något åt, bara att åka med. Ingen tonåring lyckades ju någonsin med att säga ”nej det här med puberteten är inget för mig, jag tror jag hoppar över den”... Det lär funka likadant med klimakteriet.
Och jag har hört de som tipsar om att ”sitta still i båten” och inte ge sig på allt för stora och livsomvälvande förändringar under klimakteriet, eftersom det är en fas som kommer att gå över. Ja - man tycker att maken är en idiot och att hemmet känns instängt och gräset mycket grönare på andra sidan och man vill byta jobb och livsstil och allting på en gång, för man är bara så jävla arg och missnöjd och trött på sitt vanliga liv. Men tydligen kan det gå över, och i värsta fall har man dragit fram som en bulldozer och mejat sönder hela sitt liv, och kanske ångrar sig en smula efteråt... Fast det kan ju också tänkas att man verkligen behövde den drastiska förändringen för att ordna upp och trivas med sitt liv. Hur man nu ska kunna avgöra det när man är mitt inne i kaoset?...
När jag hörde det här så blev jag alldeles ställd. Jag – som ganska nyligen ruttnade på mitt förhållande under en period och tyckte att allt kändes bara förjävligt och tillfälligt flyttade ut till en egen stuga och kände att NU vill jag förändra mitt liv – kom igen bara! Jag – som dessutom på grund av andra symptom har börjat misstänka att jag kanske är på väg in i förklimakteriet. Är jag alltså bara en klimakteriekärring – en jävla schablon?! En förutsägbar patetisk medelålders tonåring, som omedvetet dansar som den värsta marionettdockan styrd av mina svallande hormoner?
Fast... Varför får jag upp den bilden? Vem har planterat den i mitt huvud? Varför ser jag inte mig själv som en gudinna, som nu kommer att träda in i ett stadium av ännu större visdom, kreativitet, beslutsamhet och självstyrande? Som inte kommer att acceptera något annat än det absolut bästa liv jag någonsin kan tänka mig!
Jag tänker återigen på havsörnsungen. Någonting fick henne att känna att hon nu måste lämna boet. Nu var det nog.
Och jag kan förstå den funktionen hos ungar som behöver lämna boet och hos tonåringar som går igenom puberteten, för då är det ju på sätt och vis snart dags. Men som medelålders kvinna? Varför ska jag vilja lämna boet nu? Varför börjar mina signalsubstanser säga åt mig att jag är missnöjd med min vardag? Varför får jag en stark och upprorisk längtan efter att möblera om mitt liv helt och hållet?...
Vad tänkte livet skulle vara poängen med det?