- Svar: 10
- Visningar: 979
Jag ligger vaken, alldeles för sent, med alldeles för mycket tankar som snurrar. Sådant där som jag tror att jag vill dela med mig av i en dagbokstråd, då det i alla fall för mig är något spännande och kanske lite knäppt, men samtidigt något som känns så rätt och enkelt när det väl har landat.
För några dagar sedan skrev jag lite om min plötsliga barnlängtan som oväntat dykt upp. Jag menade då, tvärsäkert, att något barn nu är i vilket fall som helst inte aktuellt.
Ja, det var så, det. Ärligt talat tror jag inte att jag trodde på mig själv då heller. Nu har jag, efter flera mycket givande och nyttiga samtal, landat i vad som är rätt för mig/oss. Vi överlämnar helt enkelt beslutet till Gud, eller ödet, eller högre makter, eller vad än man tror på. Slumpen, kanske?
Blir det ett barn, så blir det ett barn. Vi har kommit fram till att vi litar på att om det blir så, då är det meningen. På samma sätt litar vi på att om det inte blir något barn, så är det inte meningen och den här barnlängtan kanske står för något annat. Vad får tiden utvisa.
Något jag lärt mig de senaste åren är att även sådant som verkar lite knasigt, eller rent av helt knäppt, kan vara de bästa besluten. Min ponny var ett spontanköp, och jag kan inte ens föreställa mig hur livet skulle se ut nu, om jag inte råkat köpa just henne, just då! Hur allt liksom fallit på plats hela tiden. Vi snubblade över gården alldeles för tidigt, men här har vi verkligen hittat Hem. Min busiga lilla valp, helt fel tid på året och inte alls enligt min tänkta tidsplan, men helt rätt hund för mig!
Med så långa bra, rent av fantastiska, spontana beslut - varför skulle jag gå emot magkänslan som högt och tydligt förkunnar att den vill öppna möjligheten för ett till barn?
Blir det så blir det. Det som är meningen att hända, det kommer att hända. Och det känns oväntat tryggt och självklart!
För några dagar sedan skrev jag lite om min plötsliga barnlängtan som oväntat dykt upp. Jag menade då, tvärsäkert, att något barn nu är i vilket fall som helst inte aktuellt.
Ja, det var så, det. Ärligt talat tror jag inte att jag trodde på mig själv då heller. Nu har jag, efter flera mycket givande och nyttiga samtal, landat i vad som är rätt för mig/oss. Vi överlämnar helt enkelt beslutet till Gud, eller ödet, eller högre makter, eller vad än man tror på. Slumpen, kanske?
Blir det ett barn, så blir det ett barn. Vi har kommit fram till att vi litar på att om det blir så, då är det meningen. På samma sätt litar vi på att om det inte blir något barn, så är det inte meningen och den här barnlängtan kanske står för något annat. Vad får tiden utvisa.
Något jag lärt mig de senaste åren är att även sådant som verkar lite knasigt, eller rent av helt knäppt, kan vara de bästa besluten. Min ponny var ett spontanköp, och jag kan inte ens föreställa mig hur livet skulle se ut nu, om jag inte råkat köpa just henne, just då! Hur allt liksom fallit på plats hela tiden. Vi snubblade över gården alldeles för tidigt, men här har vi verkligen hittat Hem. Min busiga lilla valp, helt fel tid på året och inte alls enligt min tänkta tidsplan, men helt rätt hund för mig!
Med så långa bra, rent av fantastiska, spontana beslut - varför skulle jag gå emot magkänslan som högt och tydligt förkunnar att den vill öppna möjligheten för ett till barn?
Blir det så blir det. Det som är meningen att hända, det kommer att hända. Och det känns oväntat tryggt och självklart!
. Varför inte; min mellanmoster ville ha barn med sin nuvarande och mest rätta karl för henne och hon hann bli 43, är nu 45 och sedan i våras även mormor då hennes 20 åriga dotter. Min kusin, fick barn oplanerat 
Det är ju så väldigt individuellt, hur sent i livet man kan bli gravid. Med tanke på att min mens fortfarande nästan går att ställa klockan efter, hoppas jag ju på att jag ännu har tid på mig. Men det är ju svårt att verkligen veta utan att faktiskt kolla upp det (vilket inte är aktuellt för oss).
. Ja visst! Båda sidor av åldrarna har säkert både sina för- och nackdelar. 
. Min moster tyckte den senare graviditeten var lättare än den vid 24, trots att hon fick havandeskapsförgiftning som ju är vanligare efter 35, hon mådde bättre ändå och som du säger mera van och trygg i sig själv eftersom ju hon varit med längre än då. Ja visst är det olika, i vår släkt verkar vi ha sent klimakterie. Jobbade med en dam i hemtjänsten för ett gäng år sen som kom i klimakteriet redan vid 35, känns rätt läskigt faktiskt.
