Att släppa kontrollen

Jag ligger vaken, alldeles för sent, med alldeles för mycket tankar som snurrar. Sådant där som jag tror att jag vill dela med mig av i en dagbokstråd, då det i alla fall för mig är något spännande och kanske lite knäppt, men samtidigt något som känns så rätt och enkelt när det väl har landat.

För några dagar sedan skrev jag lite om min plötsliga barnlängtan som oväntat dykt upp. Jag menade då, tvärsäkert, att något barn nu är i vilket fall som helst inte aktuellt.

Ja, det var så, det. Ärligt talat tror jag inte att jag trodde på mig själv då heller. Nu har jag, efter flera mycket givande och nyttiga samtal, landat i vad som är rätt för mig/oss. Vi överlämnar helt enkelt beslutet till Gud, eller ödet, eller högre makter, eller vad än man tror på. Slumpen, kanske?

Blir det ett barn, så blir det ett barn. Vi har kommit fram till att vi litar på att om det blir så, då är det meningen. På samma sätt litar vi på att om det inte blir något barn, så är det inte meningen och den här barnlängtan kanske står för något annat. Vad får tiden utvisa.

Något jag lärt mig de senaste åren är att även sådant som verkar lite knasigt, eller rent av helt knäppt, kan vara de bästa besluten. Min ponny var ett spontanköp, och jag kan inte ens föreställa mig hur livet skulle se ut nu, om jag inte råkat köpa just henne, just då! Hur allt liksom fallit på plats hela tiden. Vi snubblade över gården alldeles för tidigt, men här har vi verkligen hittat Hem. Min busiga lilla valp, helt fel tid på året och inte alls enligt min tänkta tidsplan, men helt rätt hund för mig!

Med så långa bra, rent av fantastiska, spontana beslut - varför skulle jag gå emot magkänslan som högt och tydligt förkunnar att den vill öppna möjligheten för ett till barn?

Blir det så blir det. Det som är meningen att hända, det kommer att hända. Och det känns oväntat tryggt och självklart!

 

[Fjordfrälst]

Trodde nog du var lite äldre än så men nä tydligen inte . Varför inte; min mellanmoster ville ha barn med sin nuvarande och mest rätta karl för henne och hon hann bli 43, är nu 45 och sedan i våras även mormor då hennes 20 åriga dotter. Min kusin, fick barn oplanerat . Skönt att ha landat hur ni tänker och känner kring det hela

 

[Raderad medlem 147980]

Trodde nog du var lite äldre än så men nä tydligen inte . Varför inte; min mellanmoster ville ha barn med sin nuvarande och mest rätta karl för henne och hon hann bli 43, är nu 45 och sedan i våras även mormor då hennes 20 åriga dotter. Min kusin, fick barn oplanerat . Skönt att ha landat hur ni tänker och känner kring det hela

Vi fick barn relativt unga, och blir det någon nu så blir vi relativt gamla föräldrar i stället Det är ju så väldigt individuellt, hur sent i livet man kan bli gravid. Med tanke på att min mens fortfarande nästan går att ställa klockan efter, hoppas jag ju på att jag ännu har tid på mig. Men det är ju svårt att verkligen veta utan att faktiskt kolla upp det (vilket inte är aktuellt för oss).

Jag tänker att det är på två sätt. Å ena sidan orkar man väl i regel mer som ung gravid, och kroppen är mindre sliten av livet. Å andra sidan känner jag min kropp så oerhört mycket bättre nu, än vad jag gjorde för 18-20 år sedan, så på det sättet tror jag att en graviditet nu skulle vara lättare. Att jag liksom har en bättre förmåga att lyssna på min kropps behov, och kanske inte skulle vara fullt lika orolig kring alla råd man får från olika håll.

 

[karamelldrottningen]

Om allt ska vara perfekt lär det inte bli många barn gjorda alls.
Perfekt ålder, inkomst, relation, psyke, boende osv osv.

 

[Fjordfrälst]

Om allt ska vara perfekt lär det inte bli många barn gjorda alls.
Perfekt ålder, inkomst, relation, psyke, boende osv osv.

Håller med! Visserligen finns bättre och sämre tillfällen men perfekta- sällan om inte aldrig.

 

[Fjordfrälst]

Vi fick barn relativt unga, och blir det någon nu så blir vi relativt gamla föräldrar i stället Det är ju så väldigt individuellt, hur sent i livet man kan bli gravid. Med tanke på att min mens fortfarande nästan går att ställa klockan efter, hoppas jag ju på att jag ännu har tid på mig. Men det är ju svårt att verkligen veta utan att faktiskt kolla upp det (vilket inte är aktuellt för oss).

Jag tänker att det är på två sätt. Å ena sidan orkar man väl i regel mer som ung gravid, och kroppen är mindre sliten av livet. Å andra sidan känner jag min kropp så oerhört mycket bättre nu, än vad jag gjorde för 18-20 år sedan, så på det sättet tror jag att en graviditet nu skulle vara lättare. Att jag liksom har en bättre förmåga att lyssna på min kropps behov, och kanske inte skulle vara fullt lika orolig kring alla råd man får från olika håll.

Förstår . Ja visst! Båda sidor av åldrarna har säkert både sina för- och nackdelar. . Min moster tyckte den senare graviditeten var lättare än den vid 24, trots att hon fick havandeskapsförgiftning som ju är vanligare efter 35, hon mådde bättre ändå och som du säger mera van och trygg i sig själv eftersom ju hon varit med längre än då. Ja visst är det olika, i vår släkt verkar vi ha sent klimakterie. Jobbade med en dam i hemtjänsten för ett gäng år sen som kom i klimakteriet redan vid 35, känns rätt läskigt faktiskt.

 

[Raderad medlem 147980]

Om allt ska vara perfekt lär det inte bli många barn gjorda alls.
Perfekt ålder, inkomst, relation, psyke, boende osv osv.

Så är det ju, det "perfekta" livet finns naturligtvis inte. Jag tror nog egentligen inte att sådana här beslut nödvändigtvis ska fattas logiskt, heller. Jag försökte med det, men det gick inte så bra Däremot känns det - för mig, det är naturligtvis inte det rätta för alla! - helt rätt att lämna över beslutet åt Gud/något högre och s. a. s. låta det som händer hända.

 

[Raderad medlem 147980]

Förstår . Ja visst! Båda sidor av åldrarna har säkert både sina för- och nackdelar. . Min moster tyckte den senare graviditeten var lättare än den vid 24, trots att hon fick havandeskapsförgiftning som ju är vanligare efter 35, hon mådde bättre ändå och som du säger mera van och trygg i sig själv eftersom ju hon varit med längre än då. Ja visst är det olika, i vår släkt verkar vi ha sent klimakterie. Jobbade med en dam i hemtjänsten för ett gäng år sen som kom i klimakteriet redan vid 35, känns rätt läskigt faktiskt.

Ja precis, det kan skilja så oerhört från kvinna till kvinna! Bakåt i min släkt fanns en kvinna med en hel hop barn. Jag minns inte på året hur gammal hon var när hon fick sin sista, men det var närmre 50 än 40, minns jag. Förmodligen var det väl lika ovanligt då som det är nu, men fantastiskt ändå hur det kan vara!

 

[Fjordfrälst]

Ja precis, det kan skilja så oerhört från kvinna till kvinna! Bakåt i min släkt fanns en kvinna med en hel hop barn. Jag minns inte på året hur gammal hon var när hon fick sin sista, men det var närmre 50 än 40, minns jag. Förmodligen var det väl lika ovanligt då som det är nu, men fantastiskt ändå hur det kan vara!

Absolut!

 

[Raderad medlem 147980]

Något som redan visat sig vara svårt är att vi ju enats om att inte verkligen gå in för att försöka, men att sluta undvika att bli gravida. D. v. s. bebisfabriken håller öppet under de (troligtvis) mest fertila dagarna, men vi tänker inte planera in det eller ta hjälp om det inte blir något.

Trots det har jag under dagen läst på lite, och ser att kvinnor över 35 rekommenderas kontakta vården om man försökt i 6 månader eller längre, kvinnor över 40 redan när man börjar försöka. Och så börjar jag fundera på mina chanser för att bli gravid "på egen hand" nu, jämfört med när jag varit det för länge sedan. Då gick det enkelt, men det betyder naturligtvis inte att det fortfarande är enkelt nu.

 

[Raderad medlem 147980]

Det har bara gått några dagar sedan mannen och jag bestämde oss för att sluta undvika graviditet, och låta det som händer hända. Vi vill inte schemalägga något "tillverkande", men det är klart att jag har lite koll på var i menscykeln vi befinner oss. Vad jag också inser är hur otroligt svårt det är att inte låta tankarna spinna i väg och börja drömma, hoppas och önska "för mycket"!

Jag är verkligen, genuint och ärligt, okej med om det inte blir något till barn. Jag litar på att det inte är meningen för mig/oss i sådant fall, och jag litar på att mitt liv kommer att ta en annan väg som är rätt. Men med det sagt - visst hoppas jag!

Nu när dottern är stor blir det allt tydligare för mig att jag trivs allra bäst med att vara mamma. Även om de tidigare graviditeterna var bitvis tuffa, så kändes det för mig som att jag var menad för att bli en mamma Det är naturligtvis inte så för alla, och jag menar verkligen inte att det är någon sorts "meningen med livet" för alla kvinnor. Absolut inte! Jag tror att vi alla är menade att hitta vår egen väg. Men min väg kändes så rätt när jag blev mamma.

Jag tror att det var en kombination av vår förlorade dotter, en tuff förlossning med andra dottern, och att livet hände, som gjorde att det inte blev några fler barn när dottern var liten. Livet hände, och åren gled förbi. När dottern blev större blev hon också sjuk, och det var ett antal tuffa år då tankar på fler barn helt enkelt inte fick plats. Nu har barntankarna börjat få plats igen - och de kom som ett brev på posten.

Men - nu är jag ju gammal - jag har passerat 40. Inte "gammal" på något sätt i det verkliga livet, och jag har faktiskt aldrig haft någon större åldersnoja. Men för att bli gravid är jag ju nästan lastgammal! Jag har regelbunden mens och inget som tyder på att jag inte skulle kunna bli gravid, men statistiken är ju tydlig för kvinnor efter 40. Det är inte särskilt vanligt, i synnerhet inte utan hjälp med att bli gravid. Det är också större risk för komplikationer under graviditeten, om den som bär barnet är äldre.

Därför känner jag mig redan - trots att det bara gått några dagar sedan vi alls "öppnade bebisfabriken" - stressad och som om jag har en stor klocka som tickar ovanför mitt huvud. Tänk om jag bara har en chans kvar? Eller - Gud förbjude - tänk om min sista chans var förra månaden?

Även om jag litar på Guds beslut, så hoppas jag innerligt att hen ska se till att jag blir gravid omgående, helst nyss Det gick lätt att bli gravid för 20 år sedan, men det säger ju inte så mycket om hur läget ser ut nu. Men jag kan ändå inte sluta att leka med tanken - tänk om vi får en 2025-bebis Jag har svårt att se något som skulle kunna göra mig lyckligare!

 

[Raderad medlem 147980]

Det är väldigt tidigt, jag vågar knappt se teststrecket (men andra jag visat det för ser det, så jag kanske borde försöka att lita på dem och testa igen om ett par dagar) och jag är mycket väl medveten om att så här tidigt, och i min ålder, kan det gå precis hur som helst.

Men ändå. Det ser ut som att vi kan bli gravida - som att jag har blivit det!

 

[Raderad medlem 147980]

I bland undrar jag om Gud/ödet/något större ser på oss människor lite grann som ett skämt?

Här har vi alltså undvikit att bli gravida i 18 år. Sedan bestämmer vi oss för att släppa på kontrollen och låta det som händer hända. Knappt hinner vi tänka det, så börjar ett nytt litet liv gro!

Det känns som att det där "något större" skrattade gott åt att vi trodde att vi bara "råkade" få ett sådant bebissug just nu, när hen egentligen redan hade en plan för oss

Och så gick det så snabbt att jag inte riktigt kan få in det. Jag pendlar mellan att inte tro på det, till att drabbas av overklighetskänslor, till att vara så oändligt tacksam och förväntansfull. Och så tillbaka till "Det måste vara något fel på testerna, det här kan ju inte stämma" igen.

Jag tror att min kropp tycker att hjärnan behöver lite hjälp att förstå att det är på riktigt, så i dag är det gravidsymptom som gäller Morgonillamående och vansinnigt ömma bröst, som ett kvitto på testresultaten. Jag försöker att inte hoppas för mycket - mycket kan som sagt hända så här tidigt. Men det är svårt att inte drömma sig bort, tänka hur det kommer kännas att känna de första rörelserna där inne, åter igen få inreda ett barnrum, att få fira nästa jul med en liten bebis, och att ännu en gång få göra den.fantastiska resan att få se vårt barn växa upp

 

[Raderad medlem 147980]

Jag skriver inte det här för att få det att verka som att mitt liv på något sätt är "perfekt", för så är det naturligtvis inte. Ingen människa är perfekt, och ingens liv är perfekt. Men med det sagt - jag är så oerhört tacksam för hur mitt liv ser ut nu!

Vi bor på vår gård. Vår drömgård, till och med, där vi som familj tillsammans kan bygga upp vår dröm. Dottern har sitt eget hus och kan välja själv om hon vill vara hos sig eller i vårt gemensamma hus. Vi får ha henne i närheten och spendera massor av tid tillsammans, något vi inte kunnat gjort på flera år då dottern inte kunnat bo hemma under lång tid. Nu kan hon det, och det går så mycket bättre än vi någonsin kunnat tro när allt var som svårast! Tänk om vi alla kunnat kika in i framtiden då, och sett hur bra det faktiskt skulle bli. Att stormen skulla lugna sig till slut, även om det kändes så hopplöst och omöjligt.

Och så har vi våra underbara ponnyer! Min som var ett impulsköp, dotterns som var ett genomtänkt och noga övervägt köp. Båda två känns som de är menade för oss. Kloka, stabila, genomsnälla ponnydamer som båda två är värda sin vikt i guld De är båda två sådana där hästar som man ska ha tur att få ha en, någon gång i livet. Vi har två!

Vi vågade bryta upp från vårt invanda liv, och flytta. Med det öppnade en mängd möjligheter upp sig - för mig i arbetet, för mannens karriär, för vår familj. Nu jobbar jag 50 % och mannen jobbar hemifrån flera dagar i veckan. Det, tillsammans med att hästarna nu står hemma, gör att vi får så otroligt mycket mer kvalitetstid tillsammans. Även om det varit svårt att bygga upp ett djupare socialt nätverk här, så är jag på det stora hela mycket mer till freds med livet här, än livet "förr".

Sedan ska vi inte glömma bort hundarna! Våra små "gubbar" som båda två älskar livet på landet. T tror att han är gårdens vakthund, trots att han är i särklass minst Men han stortrivs med att ligga och titta ut genom ett fönster, ha koll på vilka som rör sig på gården, och styra över sina "hundbröder". Vår fina gamling, som vi hoppas att vi får ha kvar i många år till S är sitt glada, lättsamma jag - hänger gärna med, men stannar lika gärna inne och myser. Han är verkligen "mellanbarnet", som kan ha en lugn eftermiddag i soffan med T, eller fullt ös ute på gården med retrievrarna, och alla tycker om honom. Och retrievrarna, ja. Jag som aldrig skulle ha en så stor, hårig, stökig och dreglig hund! Vad hände med det? Nu har vi inte "bara" dotterns stjärna, utan även min alldeles egna Lilla L

Och så det lilla Pyret som gror i min kropp Som vi alla redan längtar efter och önskar att allt går bra med, så att vi får träffas framåt hösten. Jag var lite orolig för vad dottern skulle tycka om att få ett litet syskon i hennes ålder -helt onödigt! Hon ser fram emot det hur mycket som helst, och drömmer redan om att köpa och utbilda en liten söt ponny till lillasyster eller lillebror

Jag är ju väldigt bra på att hela tiden kasta mig in i nästa projekt, göra nästa stora grej, hela tiden leva i framtiden. Något jag måste bli bättre på är att stanna upp i nuet, njuta och faktiskt ta in allt jag har just här och nu. Att allt det här som finns kring mig, är sådant jag knappt vågade drömma om under några tuffa år i sena tonåren. Då kunde jag väl aldrig tro att det livet jag fantiserade om då, faktiskt skulle bli verklighet en dag! Nu är jag här, och då är det faktiskt vansinne att inte stanna upp och ta in det lite oftare.

 

[Raderad medlem 147980]

Vilken enorm känsla det är att få vara mamma!

Dottern och jag har haft ett djupt och känslosamt samtal i kväll. Vi har pratat om Maja, storasyster som aldrig fick en chans att leva utanför min kropp. Och så har vi pratat om lilla Pyret, som är precis i startgroparna på sitt liv där inne. Och så det uppenbara: min underbara, levande, kloka och empatiska dotter Tänk att hon började som ett litet Pyre en gång i tiden, hon också!

Det mesta av vårt samtal är allt för privat för att skriva om här, men jag vill få dela med mig av storheten att alla vi människor börjat som små pyren en gång i tiden, och det alldeles fantastiska att jag just nu har ett sådant litet pyre inuti min kropp, samtidigt som jag sitter och har ett så fint samtal med mitt stora Pyre Att jag får ta del av hennes tankar, hennes sätt att se på saker, och hennes kärlek till sina syskon - både det i himlen, och det som ännu bara är som ett litet, litet frö

 

[Raderad medlem 147980]

Jag kan inte minnas att det gick så här långsamt sist jag var gravid

Kanske är det för att vi var yngre då, jag jobbade heltid, träffade vänner mest hela tiden, och hade fullt schema mest hela tiden. Kanske är det för att jag hunnit glömma en del under de år som gått sedan sist. Kanske är det för att jag med åldern och livets erfarenheter blivit mer oroligt lagd, och tänker på allt som kan gå fel.

Det är ju fortfarande väldigt tidigt i graviditeten. Nnaturligtvis hoppas, längtar, önskar och ber vi för att få träffa Pyret till hösten Men samtidigt försöker jag att komma i håg att det finns en relativt stor risk att det inte går vägen. Jag funderar på om det är värt att göra ett privat ultraljud runt vecka 7-8, för att förhoppningsvis få se Pyrets hjärtslag och stilla min oro. Jag ska fundera lite mer på det.

Något annat som slog mig är att om allt går bra med Pyret, så har jag egentligen en konsert inplanerad bara några veckor innan hen ska födas. Tror vi att Pyret kommer att gilla Ed Sheeran lika mycket som mamma och storasyster? Eller tänk om Pyret tycker att just den dagen vore en toppendag att göra entré i världen? Någon konsert för mig lär det inte bli (om allt går bra med det här Pyret), men jag ser gärna att hen stannar där inne när mannen är i Stockholm på konsert med dottern Så, en liten önskan till mitt lilla Pyre: Vänligen stanna där du är allra minst tills pappa och storasyster är hemma från storstaden