Att sakna det som kunde blivit (våld i hemmet)

Jätte konstig rubrik jag vet.

För någon vecka sedan sa jag upp kontakten med min storebror efter ett jätte bråk via telefon. Jag skulle egentligen bara ringa och stötta honom för att han mådde dåligt men det slutade med att jag stod i våran källare och skrek på honom eftersom jag inte ville skrämma barnen.

För att göra historien kort har min bror missbrukat droger sen han var ung tonåring. Han var också flitig med att blanda alkohol och droger och åtminstone ett par gånger om året slog det runt och han blev våldsam och polis behövde tillkallas. Att varje helg vara rädd för hur kvällen skulle sluta förstörde mig totalt. Jag var så arg på honom i så många år (jag är det fortfarande ibland men det blir lättare)
När han sista gången försökte ha ihjäl våran mamma fick hon nog och slängde ut honom.

För nåt år sedan hälsade han på hos oss. Allt gick faktiskt jätte bra och jag kände bara att yes, jag kanske fått tillbaka min bror. Jag hade fel. Han festade bort jobbet och pengarna, hamnade fel igen och förlorade allt. Och där är vi typ nu. Min bror skyller allt på mamma och hatar henne för att hon slängde ut honom och inte hjälpte honom. Mamma har försökt hjälpa honom men han har alltid börjat om på ny dålig bana igen. För mig har han berättat att droger vill han inte sluta med då dör han hellre och hur vidrigt det än låter så kommer jag nog dra en suck av lättnad när han är borta. Drogerna kommer troligen bli hans död.

Jag önskar så att vi kunde ha fått fortsätta umgås. Att när vi träffades för nåt år sedan var början på nåt nytt och bra. Jag saknar honom och den han var när han var nykter. Att hans liv blev som det blev var delvis orättvist och delvis resultat av val han gjorde som ung. Jag kommer alltid sörja att det blev som det blev.

 

[et_flickan]

Dessutom har jag börjat få ångest efter vårat bråk och väldigt dåligt samvete. Jag sa saker till honom som han inte behövde veta, som säkert gjorde väldigt väldigt ont för en redan väldigt trasig själ att höra men som kanske kunde få honom att tänka till. Sanningen gör ont och jag har alltid varit alldeles för rädd för honom för att våga berätta vad jag tycker och känner.

 

[Palermo]

Får ni i familjen hjälp? Det finns sådan hjälp att få. Missbruk blir ju väldigt lätt hela familjens sjukdom, men ni som är drabbade av din brors missbruk kan ju söka och ta emot hjälp även om han inte gör det.

 

[corzette]

Dessutom har jag börjat få ångest efter vårat bråk och väldigt dåligt samvete. Jag sa saker till honom som han inte behövde veta, som säkert gjorde väldigt väldigt ont för en redan väldigt trasig själ att höra men som kanske kunde få honom att tänka till. Sanningen gör ont och jag har alltid varit alldeles för rädd för honom för att våga berätta vad jag tycker och känner.

Men NEJ du ska inte skämmas och ha ångest för att du berättar "obekväma sanningar" till en "orolig/missbrukande själ" varför ska de INTE få reda på hur deras missbruk ställer till det för andra ?
Varför är det "locket på" ?

Min pappa var alkoholist, han kunde komma både full eller förjävligt bakis på tävlingar, jag skämdes arslet av mej. Tills jag började berätta för min omgivning att han var alkoholist. Det var inet JAG som skulle behöva skämmas över min far, han fick stå för sitt egna val. Vill man inte ha missbruksproblem FINNS hjälp att tillgå, min pappa VILLE dricka. Ja men då fick han också stå för det när folk undrade. Jag tänker inte skämmas å min pappas vägnar när jag inte har nån inverkan på att han drack eller inte. Och att det ligger psykisk ohälsa bakom missbruk är ingen hemlighet, men återigen vill man inte ha hjälp KAN MAN INTE hjälpa en person. Tyvärr... Nu är min pappa död sen 1,5 år och det var en plötslig död utan nån som helst lidande, och döda lider inte (hoppas jag )

 

[et_flickan]

Ska försöka fatta mig kort.

Både jag och min mamma har gått i terapi pga brorsan. Innan vi träffades för cirka tre år sedan hade han varit förbjuden att närma sig oss. Sedan 2008 har vi träffats på begravningar bland annat.

Han bor tack och lov cirka 150 mil från oss och har gjort så sen 2005. Våran pappa förbarmade sig över honom och tog med honom till Norge där han fick jobb.

Varför jag aldrig sagt något till honom innan är troligen för att jag tyckte synd om honom och ursäktat honom. Han blev påkörd som barn och fick hjärnskador. Han vistades lång tid på sjukhus. Efter den blev han aldrig mer sig själv, fick sluta med hans stora intressen pga balansen försvann och han fick absolut inte slå i huvudet igen. Bara den biten i sig är ett trauma. Jag har bland annat inte en aning om vart jag var under tiden han låg på sjukhus. Den tiden är helt borta. Min mamma vet inte heller och pappa brydde sig troligen inte, han var väl och fiskade på nåt ställe eller sålde droger och tjänade pengar någonstans

Jag har också alltid varit väldigt rädd för min bror trots avståndet mellan oss. Hade aldrig vågat säga vad jag tyckte om jag inte visste att han är väldigt isolerad där han är utan körkort, bil och pengar. Han kan vara en väldigt farlig person. Inte bara en person med missbruk utan en som kan vara kapabel till att faktiskt ha ihjäl folk.

 

[nightcrawler]

Ska försöka fatta mig kort.

Både jag och min mamma har gått i terapi pga brorsan. Innan vi träffades för cirka tre år sedan hade han varit förbjuden att närma sig oss. Sedan 2008 har vi träffats på begravningar bland annat.

Han bor tack och lov cirka 150 mil från oss och har gjort så sen 2005. Våran pappa förbarmade sig över honom och tog med honom till Norge där han fick jobb.

Varför jag aldrig sagt något till honom innan är troligen för att jag tyckte synd om honom och ursäktat honom. Han blev påkörd som barn och fick hjärnskador. Han vistades lång tid på sjukhus. Efter den blev han aldrig mer sig själv, fick sluta med hans stora intressen pga balansen försvann och han fick absolut inte slå i huvudet igen. Bara den biten i sig är ett trauma. Jag har bland annat inte en aning om vart jag var under tiden han låg på sjukhus. Den tiden är helt borta. Min mamma vet inte heller och pappa brydde sig troligen inte, han var väl och fiskade på nåt ställe eller sålde droger och tjänade pengar någonstans

Jag har också alltid varit väldigt rädd för min bror trots avståndet mellan oss. Hade aldrig vågat säga vad jag tyckte om jag inte visste att han är väldigt isolerad där han är utan körkort, bil och pengar. Han kan vara en väldigt farlig person. Inte bara en person med missbruk utan en som kan vara kapabel till att faktiskt ha ihjäl folk.

Jag hade nog reagerat och känt precis som du. Men oavsett så måste du ju tänka på dig själv. På Din egen och din familjs säkerhet. Du har inget att skämmas för. Du har all rätt att sörja

 

[et_flickan]

Jag hade nog reagerat och känt precis som du. Men oavsett så måste du ju tänka på dig själv. På Din egen och din familjs säkerhet. Du har inget att skämmas för. Du har all rätt att sörja

Skäms gör jag inte. Jag slutade med det för länge sedan. Brorsan är aldrig mer välkommen i närheten av oss. Han fick en chans och förstörde den.

Jag var faktiskt väldigt nära att ring norsk polis och ångrar lite att jag inte gjorde det efter vårat jätte bråk. Jag visste att han var drogpåverkad då han precis tänt en joint plus att han hade andra droger hemma. Kanske hade det kunnat hjälpa honom, eller så hade det inte.