Att lära sig medkänsla

När jag jobbade med att stärka min självmedkänsla så var det vissa saker som fick mig att titta tillbaks på min barndom. Annars har jag alltid varit väldigt anti mot det här med att gå tillbaks och nysta i barndomen – jag lever ju HÄR och NU, och det är väl bättre att jag koncentrerar mig på vad jag kan förändra och hur jag kan förändra det än att hålla på och älta i det förgångna...

Att man kan göra övningar i självmedkänsla kom som en överraskning för mig. Jag har nämligen levt i tron att förmågan att känna medkänsla är en egenskap som man föds med eller ej, inte att det är en färdighet man skulle kunna träna upp. Och jag har alltid levt i en sorgsen tro att jag saknar den egenskapen, på grund av att jag har känt mig obekväm i situationer där man ska stötta andra i en svår stund. Om en människa har behövt tröst har jag alltid varit den första att dra mig undan. Inte för att jag inte har velat hjälpa till, utan för att jag inte har kunnat eller vetat hur jag ska hantera situationen, och bara känt mig klumpig och som att jag förvärrar saken. Innerst inne har jag alltid velat väldigt väl, men jag har haft svårt att uttrycka det så att andra förstår, och jag har varit rädd att ”göra fel” så att jag sårar andra. Men döm om min förvåning när jag efter att ha läst en hel del om självmedkänsla och gått flera kurser i det, faktiskt känner mig mycket mer bekväm i min medkänsla! Det var som en saknad pusselbit föll på plats. Jag ÄR en medkännande person, men har aldrig riktigt förstått hur jag ska uttrycka det, och det var en befrielse när jag lärde mig det!

Och när jag i samband med det tittade tillbaks på min barndom så fick jag en stark känsla av förståelse för varför jag hamnat där jag är i mina föreställningar...

Jag brukar tänka på min nuvarande man som den som lärde mig omtänksamhet. Han är väldigt bra på att tänka på mig i sina handlingar. T ex som när han ska åka till jobbet på vintermorgnarna och åker innan mig så skrapar/sopar han min bil också, inte bara sin egen. Såna saker. ”Bry-sig-om-handlingar”. En förmåga jag definitivt inte hade när vi blev ihop... Det kunde t ex hända att vi lagade middag tillsammans, men sen dukade jag bara fram till mig, och när han undrade varför jag inte passat på att ta fram en tallrik till honom också så såg jag bara ut som ett frågetecken. ”Jaha, du skulle visst också äta – tänkte inte på det”... Jag kunde verkligen inget om ”vardagsomtänksamhet”, för jag fick inte med mig något sånt beteende från när jag växte upp och hade inte tänkt i de banorna.

Jag är övertygad om att mina föräldrar ville väl, men de var inte så bra på att visa omtanke, glädje och medkänsla på ett sätt som jag förstod. Jag upplevde inte riktigt att VI som familj alltid var viktiga för varandra. Jag minns att jag tyckte det var jobbigt när jag lekte med kompisar som liten att alla tvunget måste hem och äta middag kl 17. Det var liksom standard på nåt sätt i de flesta familjer att äta middag tillsammans. Men inte hemma hos oss, så jag förstod aldrig grejen utan tyckte bara att det var onödigt att behöva avbryta leken. Det jag minns från vår familj var att man tog sig en macka eller nåt ur kylskåpet när man var hungrig. Middag åt vi bara om alla råkade vara hemma samtidigt. Det var ingen prio att äta tillsammans.

Min pappa var väldigt sträng. Det fanns regler att följa, och följdes inte reglerna fick det konsekvenser. Några exempel: Vi hade ingen diskmaskin utan ett rullande diskschema. Jag har alltid hatat att handdiska, och när jag blev lite äldre barn försökte jag strunta i att diska när det blev min tur. Med följden att den smutsiga disken plötsligt stod i min säng istället. En annan regel var att det skulle vara tyst i huset kl 21. Jag älskade musik och bodde i stort sett i mina hörlurar, men ibland spelade jag även musik på min stereoanläggning i mitt rum. En kväll missade jag att klockan hade passerat 21-slaget, och plötsligt när jag satt och lyssnade på musik så blev allt bara tyst och becksvart. Då hade min pappa stängt av huvudströmbrytaren till vårt hus. Det var bara att vackert krypa till sängs... Eller som den gången jag hade överskridit tidsgränsen för hur länge jag fick duscha. Jag hade precis schamponerat in håret och skulle skölja ur det, när det bara sa slurk i duschmunstycket och vattnet tog slut. Då hade min pappa stängt av huvudkranen för inkommande vatten. Den gången fick jag vackert snurra in mig i en handduk och smyga ner och snällt försöka förhandla mig till två minuter till, för att åtminstone skölja ur håret.

Visst hände det att jag försökte ifrågasätta reglerna – VARFÖR han måste sätta upp så hårda regler. Svaret jag fick var att eftersom han ägde huset så var det också han som bestämde reglerna. ”Din vilja står i björkskogen och växer - du kan komma igen när du äger en egen bostad”. Det var alltid det som gällde. Den som betalar är den som bestämmer. Ibland var jag så arg och frustrerad (särskilt kring 13-14-års ålder ) att jag skrek att jag minsann skulle flytta hemifrån. Min pappa bara skrattade och sa ”Gör det du! Lycka till att hitta någon som vill hyra ut en bostad till en 14-åring utan inkomst... Du skulle inte klara en dag!”.

Vi åkte mycket bil i min barndom. När jag var riktigt liten kunde det hända att jag blev kissnödig under resan, men när jag försökte säga nånting om det så hann jag knappt öppna munnen innan mina föräldrar sa åt mig att vara tyst och inte avbryta dem. Så jag lärde mig att hålla mig istället, vilket faktiskt gick bra som tur var – jag blev en riktig mästare på att hålla mig länge. Min pappa skulle alltid lyssna på sin musik i bilen – vilket inte alls sammanföll med min musiksmak, faktiskt helt tvärtom. När jag blev lite äldre och frågade om vi inte kunde lyssna på NÅNTING annat NÅNGÅNG så fick jag till svar att eftersom han ägde bilen var det han som bestämde över den, och alltså även över vilken musik som spelades. Och jag minns också att min pappa alltid sa nej om jag frågade om något, t ex om jag fick gå på bio. Min mamma däremot sa ofta ja, men hon hade inga pengar för de satt min pappa på, så det spelade ingen roll för då kunde jag ju ändå inte få några pengar till biobiljett...

Det gällde att bli lite smart. När min pappa en gång tyckte att jag spelade musik för högt så kom han och skulle bära bort min stereoanläggning från mitt rum. Jag blev förtvivlad och sa att ”så kan du inte göra – den är ju MIN!”. ”Har du något kvitto på den?” fick jag till svar. Och det hade jag ju inte, så jag kunde inte hindra honom. Men jävlar vad duktig jag blev på att spara kvitton och underlag/bevis i fortsättningen! Och när jag blev äldre och började jobba men fortfarande bodde hemma så var det jag som åkte och handlade mat, och jag fick betala min egen mat. Samtidigt köpte jag mat som min pappa skulle ha, och därför satt jag efter varje storhandling och delade upp posterna på kvittot i tre kolumner: ”min mat”, ”pappas mat” och ”delad mat”, och sedan gjorde vi upp om betalningen. Men ibland åt min pappa upp ”min mat” som jag hade betalat. När jag protesterade så sa han bara att han hade varit hungrig och det hade stått i kylen. Inte fick jag kompensation för det han hade ätit upp heller. Då började jag iaktta vilken mat han tyckte om och inte tyckte om, och sedan försökte jag bara köpa hem mat till mig som jag märkte att han inte tyckte om, för då fick jag ha den ifred!

Jag vet att några kompisar tyckte att min familjs system kring pengar var konstigt. Men själv visste jag ju inget annat, så jag förstod inte vad det var som var konstigt. Direkt när jag började jobba på sommarloven så fick jag alltid betala ca 30% av min inkomst till min pappa i hyra, för att han tyckte att jag skulle lära mig vad det kostar att ha en bostad. Och när jag hade tagit körkort så fick jag hyra en av hans bilar. Jag har för mig att jag betalade 18 kr milen i hyra (och det här är snart 30 år sen...). Han hade utgått från konsumentverkets beräkning av vad just den bilen kostade per mil, men sen hade han faktiskt dragit av värdeminskningen och sa att jag fick det som familjerabatt. Men jag minns att jag hade bilkostnader på 2000-2500 kr i månaden när jag var runt 20 och fortfarande bodde hemma. Min pappa hade också räknat ut vad det hade kostat honom att föda upp mig med mat, kläder, husrum, mm, och han påstod att jag var skyldig honom en miljon för det. (han har inte fått de pengarna än – en av mina tidigare pojkvänner sa att jag ju alltid kunde kontra med att säga att jag minsann aldrig hade bett om att bli född, och den tyckte jag var bra)

(forts nedan...)

 

[cassiopeja]

(forts fr ovan)
Det fanns väldigt många regler att hålla sig till. Nånting som var absolut totalförbjudet för mig var att ha en pojkvän eller prova på att dricka alkohol. Det var visserligen ändå inte aktuellt under större delen av min ungdom, eftersom jag mådde så psykiskt dåligt och inte umgicks i såna kretsar. Men nu när jag är äldre och hör om folks upplevelser av ”tonårsförälskelser” – egna eller sina barns – så inser jag att det kanske inte är så vanligt att leva under ett ”kärleksförbud”. Skulle jag ha kommit hem och berättat att jag gillade någon kille lite extra så skulle det ha blivit ett ramaskri, och jag kan tänka mig att jag förmodligen skulle ha fått utegångsförbud eller fått byta skola... Fast som sagt, det var ju ingen risk att det skulle inträffa, för i skolan var jag mobbad och ansågs som äcklig, och hade det kommit fram där att jag gillade någon så skulle det ha varit den största förolämpningen som en kille hade kunnat få, och då hade jag med all säkerhet blivit ”straffad” där också.

Jag vågade aldrig berätta för mina föräldrar om jag tyckte att nånting var jobbigt. Min pappas motto var ”Har du själv försatt dig i en situation får du också själv lösa den!” och min mamma fick såna känslosvallande utbrott som jag tyckte var obekväma. Som när jag var liten och blev ivägskickad på flera sommarläger där jag bara satt ensam och mådde dåligt och längtade hem. När mina föräldrar väl skulle komma och hämta mig ansträngde jag mig till mitt yttersta för att försöka spela upp en fasad av att det hade varit bra. Och när jag blev mobbad i skolan så var det inte heller nånting som jag vågade prata särskilt mycket om med mina föräldrar. Istället försökte jag att på egen hand hitta lösningar... Jag minns att jag ofta kände mig väldigt ensam och väldigt rädd, men inte hade någon att vända mig till utan fick försöka klara allt på egen hand och försöka låtsas att allting var bra. Det var så inihelvete jobbigt, och jag är fortfarande oerhört glad för varje dag som tar mig ytterligare lite längre bort ifrån min ungdomstid. Men som sagt så är jag övertygad om att mina föräldrar gjorde sitt bästa. Jag tror att min pappa ville väl, för i grund och botten är han oerhört snäll, men han upprepade bara de handlingsmönster han själv fått lära sig som barn.

När jag tänker tillbaks på hur det var så känner jag att det kanske inte var så konstigt att jag inte hade förstått eller lärt mig hur man uttrycker medkänsla. Även om jag i grund och botten bara vill väl och känner väldigt mycket kärlek till livet och mina medmänniskor, så behövde jag lära mig verktygen för hur man gör för att uttrycka det... Och det har verkligen känts som en befrielse. Den lilla barn-cassiopeja som bor i mig ropar ”äntligen!”, och jublar av glädje över att få lite tröst och bli accepterad och respekterad!...

 

[Lillgrådis]

Du har gjort ett fantastiskt arbete som kunnat ta dig till den punkten där du är, utan att fastna i det dåliga eller hata din pappa. Utan till och med kunna se ett perspektiv av att han velat väl, trots att det är saker som sätter spår för livet att bete sig som han gjort.

Det är också intressant hur eller varför man kan lära sig att uttrycka medkänsla. Har din tidigare brist på att uttrycka medkänsla orsakat konflikter med andra innan du kommit dit? Eller vad fick dig att hitta vägarna för att bli bättre på det?

Jag har nämligen en bekant som jag hamnar i olösliga konflikter med beroende på att hen aldrig verkar bry sig om eller visa något intresse för andras känslor eller tankar. I alla fall inte mina, men jag anar att det är så generellt i det fallet.

Först efter mycket lång tid har jag insett att det verkar vara oviktigt eller omöjligt för den personen att se poängen med att bry sig om andras känslor utifrån en ren och skär omtanke, utan bara när det påverkar hens eget liv på något konkret och direkt sätt. Det är som att det är helt irrelevant annars och även om det finns någon förklaring till det, så kan jag liksom inte hantera ett sådant synsätt utan det framstår bara som likgiltighet och allmänt ointresse. Och då skär det sig också fullständigt.

 

[cassiopeja]

Det är också intressant hur eller varför man kan lära sig att uttrycka medkänsla. Har din tidigare brist på att uttrycka medkänsla orsakat konflikter med andra innan du kommit dit? Eller vad fick dig att hitta vägarna för att bli bättre på det?

I mitt fall så har jag känt att min välvilja ofta har missförståtts, eller kanske snarare inte gått fram. Jag har också tidigare fått höra att jag har uppfattats som kall och hård. Och det har inte alls stämt överens med hur jag har känt mig inombords. Jag har förstått att det har funnits en diskrepans mellan det jag känner inombords och skulle vilja förmedla, och det folk faktiskt har uppfattat av mig. Som att jag inte har haft språket för att kunna kommunicera min intention eller mina känslor.

Men den som jag har betett mig minst medkännande mot är nog trots allt ändå mig själv, och det blev fruktansvärt jobbigt i längden. Jag insåg också att för en person som mig med stressproblematik/stressöverkänslighet, så är en hård inre självkritiker något som kan göra att stressen aldrig släpper och att man aldrig får någon riktig återhämtning. När jag läste om självmedkänsla kändes det bara så välbehövligt för mig, och det var därför jag beslutade mig för att fördjupa mig i det.

Det som var lite jobbigt var i början av självmedkänslekurserna när det pratades om att man skulle behandla sig själv i svåra situationer så som man behandlar en nära vän som har det jobbigt, men där tog det fullständigt stopp för mig. Jag har ju aldrig kunnat bemöta någon som har det jobbigt, eftersom jag inte haft den minsta aning om hur jag skulle göra utan bara känt mig klumpig och obekväm. Jag insåg att den liknelsen inte funkade för mig, så jag fick backa ännu mer och försöka lära mig från början om hur man överhuvudtaget visar medkänsla.

Hos mig har det alltid funnits en god intention och en välvilja inombords, men jag tänker att det nog finns många varianter och säkert även människor som INTE har den grundvälviljan. Jag är också övertygad om att det finns många personer som inte alls har uppfattat mina goda intentioner utan bara tyckt att jag har varit en iskall knäppskalle. Jag har själv haft väldigt svårt för att förstå och kommunicera med människor som är väldigt känslosamma och känslostyrda, men tycker att jag definitivt börjar bli bättre på det.

 

[macbeth]

Känner igen mig både i det du beskriver om stränga föräldrar och hårda regler och det där med att uppfattas som kall och avståndstagande fast jag eg känner massor inom mig... Du är i alla fall inte ensam.
Härligt att du har hittat vägar att hantera det! Skall också kolla upp det där med självmedkänsla, känns som jag kan behöva öva på det med.

 

[Korven]

Jag är tvärtom , känner mig inte speciellt medkännande. Men jag har hört många gånger att jag uppfattas som det. Jag har t.o.m fått diplom för det på en kurs då en person fick ett känslobryt och ingen av 20 pers gjorde nåt, utom jag som tog henne och gick ut och satt med henne tills hon kunde gå in igen. Jag trodde ledaren skulle göra det men , nej. Det är nån autopilot i mig som inte har med medkänsla att göra , tror jag. Jag orkar väl inte vänta på att Nån Annan ska göra det.

 

[Lillgrådis]

Hos mig har det alltid funnits en god intention och en välvilja inombords, men jag tänker att det nog finns många varianter och säkert även människor som INTE har den grundvälviljan. Jag är också övertygad om att det finns många personer som inte alls har uppfattat mina goda intentioner utan bara tyckt att jag har varit en iskall knäppskalle. Jag har själv haft väldigt svårt för att förstå och kommunicera med människor som är väldigt känslosamma och känslostyrda, men tycker att jag definitivt börjar bli bättre på det.

Alltså är det en helt rak och rättfram, ärlig person som bara funkar på det sättet, så hade det nog inte behövt leda till några konflikter heller. Då kan man ju till sist lita på ett påstående att det finns välvilja och goda intentioner, även om de inte syns nämnvärt i ord eller handling. Men annars känns det tyvärr hopplöst.

 

[Lobelia]

Det var så inihelvete jobbigt, och jag är fortfarande oerhört glad för varje dag som tar mig ytterligare lite längre bort ifrån min ungdomstid. Men som sagt så är jag övertygad om att mina föräldrar gjorde sitt bästa. Jag tror att min pappa ville väl, för i grund och botten är han oerhört snäll, men han upprepade bara de handlingsmönster han själv fått lära sig som barn.

Jag håller inte med, det är inte så att jag tror att dina föräldrar eller ens din pappa var ett monster men du tänker bort en fria viljan här. Din pappa var inte tvungen att vara egoistisk och styra livet efter sina villkor, han har valt det fullt ut - det är ett medvetet val att inte ta hänsyn till allas musiksmak till exempel och att förbjuda dig att ha pojkvän. Han har valt att inte lyssna på dig och känna in hur du mått och han valde att äta din mat och inte respektera sina egna villkor när det gällde mitt och ditt (in stereo, maten du köpte t.ex). Det må vara att han hade taskiga kort, men han har inte gjort sitt bästa för att du ska få en bra uppväxt, utan mer tänkt på sin egen position och makt. Sen betvivlar jag inte att han även kunde vara snäll eller att han egentligen är en god människa.

Din pappa valde att behandla dig som han gjorde, möjligen reflekterade han inte över hur det påverkade dig, men om han inte har allvarliga psykiska diagnoser och är totalt oförstående när det gäller omvärlden så känner han till mobbning, att barn inte alltid lyckas ordna upp allt själv, att barn/ungdomar ofta går på bio, har pojkvänner och att barn har behov såsom att gå på toaletten. Eller var han för dum för att inse att andra också har behov? Jag tvivlar på det.


Kram på dig du är så stark och modig och vågar göra de val din pappa inte gjorde och kanske inte ville göra. Klart man kan uppfattas som känslokall när man inte ens vågat be om att få gå på toaletten utan hellre kniper än visar de känslor som pappa inte vill att man ska visa.

 

[cassiopeja]

Jag är tvärtom , känner mig inte speciellt medkännande. Men jag har hört många gånger att jag uppfattas som det. Jag har t.o.m fått diplom för det på en kurs då en person fick ett känslobryt och ingen av 20 pers gjorde nåt, utom jag som tog henne och gick ut och satt med henne tills hon kunde gå in igen. Jag trodde ledaren skulle göra det men , nej. Det är nån autopilot i mig som inte har med medkänsla att göra , tror jag. Jag orkar väl inte vänta på att Nån Annan ska göra det.

Fast det som är intressant är ju att du ändå tyckte att det skulle göras. Och visste vad du skulle göra. Även om du säger att det inte har med medkänsla att göra, så kommer det ändå nånstans ifrån? Du kunde ju lika gärna ha gjort som de andra och skitit i det?...

 

[Korven]

Fast det som är intressant är ju att du ändå tyckte att det skulle göras. Och visste vad du skulle göra. Även om du säger att det inte har med medkänsla att göra, så kommer det ändå nånstans ifrån? Du kunde ju lika gärna ha gjort som de andra och skitit i det?...

Ja du har nog rätt. Saken är att det hänt flera gånger , första på plats när det händer och jag är inte ens utbildad i sånt. PÅ Kanarieöarna en gång sa de att det var tur att det fanns en sjuksköterska på plats och jag hade gjort helt rätt en läkarna . Nä jag jobbar på kontor. Kanske skulle jag inte ha avbrutit min sjuksköterske utbildning

 

[cassiopeja]

Alltså är det en helt rak och rättfram, ärlig person som bara funkar på det sättet, så hade det nog inte behövt leda till några konflikter heller. Då kan man ju till sist lita på ett påstående att det finns välvilja och goda intentioner, även om de inte syns nämnvärt i ord eller handling. Men annars känns det tyvärr hopplöst.

Ja, då kan det vara svårt. Jag tror inte att man nödvändigtvis kan funka med alla människor...
Själv lever jag enligt övertygelsen att andra människor som triggar mig förmodligen gör det för att de på något sätt träffar någon öm punkt i mig som jag själv inte har bearbetat färdigt. Men samtidigt ser jag inte att det är värt besväret att jobba med det i alla lägen... Vissa människor håller jag mig bara så långt bort ifrån som jag kan. Men det blir ju förstås jobbigt när det inte går...

 

[cassiopeja]

Ja du har nog rätt. Saken är att det hänt flera gånger , första på plats när det händer och jag är inte ens utbildad i sånt. PÅ Kanarieöarna en gång sa de att det var tur att det fanns en sjuksköterska på plats och jag hade gjort helt rätt en läkarna . Nä jag jobbar på kontor. Kanske skulle jag inte ha avbrutit min sjuksköterske utbildning

 

[cassiopeja]

Jag håller inte med, det är inte så att jag tror att dina föräldrar eller ens din pappa var ett monster men du tänker bort en fria viljan här. Din pappa var inte tvungen att vara egoistisk och styra livet efter sina villkor, han har valt det fullt ut - det är ett medvetet val att inte ta hänsyn till allas musiksmak till exempel och att förbjuda dig att ha pojkvän. Han har valt att inte lyssna på dig och känna in hur du mått och han valde att äta din mat och inte respektera sina egna villkor när det gällde mitt och ditt (in stereo, maten du köpte t.ex). Det må vara att han hade taskiga kort, men han har inte gjort sitt bästa för att du ska få en bra uppväxt, utan mer tänkt på sin egen position och makt. Sen betvivlar jag inte att han även kunde vara snäll eller att han egentligen är en god människa.

Din pappa valde att behandla dig som han gjorde, möjligen reflekterade han inte över hur det påverkade dig, men om han inte har allvarliga psykiska diagnoser och är totalt oförstående när det gäller omvärlden så känner han till mobbning, att barn inte alltid lyckas ordna upp allt själv, att barn/ungdomar ofta går på bio, har pojkvänner och att barn har behov såsom att gå på toaletten. Eller var han för dum för att inse att andra också har behov? Jag tvivlar på det.


Kram på dig du är så stark och modig och vågar göra de val din pappa inte gjorde och kanske inte ville göra. Klart man kan uppfattas som känslokall när man inte ens vågat be om att få gå på toaletten utan hellre kniper än visar de känslor som pappa inte vill att man ska visa.

Tack!
Men jag lever i övertygelsen att alla människor faktiskt gör så gott de kan. Självklart har alla ett ansvar för sina handlingar, men jag tror att många människor helt enkelt inte har förmåga att klara av eller reda ut alla livets situationer. Jag upplever att det inte är särskilt många som har någon som helst kunskap i känslohantering eller är särskilt bra på att reflektera över sina egna beteenden och tänka utanför lådan. Och så reagerar och agerar man på sätt som inte alls är ultimata egentligen. Och utifrån det är jag inte heller säker på att den fria viljan är så fri alla gånger?...

Jag kan relatera till mig själv - även om jag alltid har velat väl innerst inne och väldigt gärna hade velat uppfattas som varm och medkännande, så har jag under många år inte ägt förmågan att uttrycka mina känslor eller min medkänsla. Även om jag har velat, så har jag märkt att det bara har landat fel hos andra, och jag har aldrig förstått varför. Förrän nu, många år senare. Jag hade en fri vilja och ett val i varje situation jag hamnade i, men jag hade inte förmågan att uttrycka mig eller förmedla det jag ville. Jag hade inte rätt språk eller verktyg för situationen. Jag kan inte se att jag hade kunnat reagera på något annat sätt.

För överallt gör folk dumma saker. Skulle det ligga ondska och illvilja bakom alla dumma handlingar? Jag kan bara inte tro på det.

Ett exempel var när jag var på stormarknaden häromdagen. I affären gick en mamma med tre små barn. Barnen grät och skrek, och mamman skällde och vrålade och knuffade och slet i barnen. Barnen skrek ännu mer, och mamman skällde ännu mer. Det var som om kriget drog fram. Men jag kan inte se att det handlar om att mamman är en ond eller dålig människa. Jag tror inte att hon satt på morgonen och tänkte att "nu ska jag skälla ut mina barn idag när jag går på stormarknaden". Jag tror tyvärr inte heller att hon kommer att åka hem och sätta sig ner och reflektera att "oj, det där gick ju inte så bra - hur ska jag lägga upp min pedagogik och mitt föräldraskap för att det ska funka bättre nästa gång?" Den sortens reflektiva förmåga har jag som sagt inte stött på hos särskilt många människor... Jag tror snarare att mamman var fångad i en pressad och stressad situation och att hon inte förstår att det finns andra lösningar än att bli arg. Kanske är det också de mönstren hon själv har vuxit upp med - att man tar till ilska när man hamnar i en jobbig situation.

Jag tror att sociala mönster kan sitta jättehårt - så hårt att vissa personer inte har förmågan att se utanför den värld de har vuxit upp i. Kanske fick min pappa med sig från de mönster han växte upp i som liten att lösningen på alla problem är att hålla strikt ordning, och om man inte känner att det funkar riktigt bra så har man misslyckats med ordningen och måste hålla ännu striktare ordning...

Jag upptäcker själv gång på gång egna mönster som har varit automatiska beteenden hos mig som jag har varit helt omedveten om att jag har haft, och som jag inte har reflekterat över eller sett objektivt på tidigare. Ibland blir jag jätteförvånad över att jag går omkring med "dumma" beteendemönster som jag inte ifrågasatt eller ens märkt. Och så blir jag glad när jag får möjlighet att ändra på dem. Men jag tycker inte att det är konstigt om människor går omkring med konstiga beteenden som de inte klarar av att se objektivt på eller ifrågasätta. Och även om min pappa visst har eget ansvar och frihet att välja sina egna handlingar, så vad har det egentligen för betydelse i praktiken? Jag är ändå övertygad om att han gjorde det bästa han kunde av situationen. Precis som alla andra gör.