- Svar: 3
- Visningar: 890
Kära dagbok,
Jag kraschar. Jag gråter. Jag orkar inte mer, men jag vet att det inte finns något annat val. Det är bara att fortsätta fram, fortsätta kämpa. Det hände en incident för ett par dagar sen, en incident som påminde mig om vilken fucked up människa jag är. Jag hatar mig själv, för att jag inte bara kan vara normal.
En person frågade om mitt namn. Inget kostigt, jag satt bredvid en ny person på en föreläsning och det är så man gör; antar jag. Problemet är bara att hon inte frågade som man brukar göra, utan hon formulerade sig på ett annat sätt. Jag förstod vad hon menade, såklart, men.. jag kunde inte svara. Jag visste inte hur det var meningen att jag skulle svara. Jag var i en ny situation och jag hade ingen aning om vad som var rätt att göra. Jag har lärt mig svaren på alla standardfrågor, jag har lärt mig när man ska fråga tillbaka och vad som förväntas. Men så fort någon avviker från den mallen, lite bara lite, är jag körd. Jag har ingen aning om vad som förväntas av mig. Ingen aning. Istället stirrade jag bara på henne, istället mumlade jag fram något form av "nej" på hennes konstaterande om att hon inte visste mitt namn. Istället fick jag se hennes ögon skifta, förstå. Istället gjorde jag henne obekväm. När hon upprepade sig igen, den här gången normalt, fick jag slänga ur mig ett "vänta", jag behövde vända mig bort, jag behövde bryta och försöka komma på det igen. När jag kom tillbaka igen sa hon sitt namn och då kunde jag äntligen säga mitt. Försent, såklart, och den personen lär aldrig mer prata med mig igen. Jag förstår henne.
Hur kan det vara så svårt? Varför kan jag inte ens svara på den lättaste av frågor när en liten, liten detalj ändras? Varför gör jag varenda människa så obekväm, varför kan jag aldrig bete mig normalt? Jag måste lära mig, för jag klarar inte livet annars. Jag kan aldrig få ett jobb om jag gör alla obekväma från första stund. Jag kan aldrig få en vän. Jag kan aldrig få något, och jag hatar att se deras ögon när det går upp för dem vad jag är. Eller kanske vad jag inte är.
Jag kraschar. Jag gråter. Jag orkar inte mer, men jag vet att det inte finns något annat val. Det är bara att fortsätta fram, fortsätta kämpa. Det hände en incident för ett par dagar sen, en incident som påminde mig om vilken fucked up människa jag är. Jag hatar mig själv, för att jag inte bara kan vara normal.
En person frågade om mitt namn. Inget kostigt, jag satt bredvid en ny person på en föreläsning och det är så man gör; antar jag. Problemet är bara att hon inte frågade som man brukar göra, utan hon formulerade sig på ett annat sätt. Jag förstod vad hon menade, såklart, men.. jag kunde inte svara. Jag visste inte hur det var meningen att jag skulle svara. Jag var i en ny situation och jag hade ingen aning om vad som var rätt att göra. Jag har lärt mig svaren på alla standardfrågor, jag har lärt mig när man ska fråga tillbaka och vad som förväntas. Men så fort någon avviker från den mallen, lite bara lite, är jag körd. Jag har ingen aning om vad som förväntas av mig. Ingen aning. Istället stirrade jag bara på henne, istället mumlade jag fram något form av "nej" på hennes konstaterande om att hon inte visste mitt namn. Istället fick jag se hennes ögon skifta, förstå. Istället gjorde jag henne obekväm. När hon upprepade sig igen, den här gången normalt, fick jag slänga ur mig ett "vänta", jag behövde vända mig bort, jag behövde bryta och försöka komma på det igen. När jag kom tillbaka igen sa hon sitt namn och då kunde jag äntligen säga mitt. Försent, såklart, och den personen lär aldrig mer prata med mig igen. Jag förstår henne.
Hur kan det vara så svårt? Varför kan jag inte ens svara på den lättaste av frågor när en liten, liten detalj ändras? Varför gör jag varenda människa så obekväm, varför kan jag aldrig bete mig normalt? Jag måste lära mig, för jag klarar inte livet annars. Jag kan aldrig få ett jobb om jag gör alla obekväma från första stund. Jag kan aldrig få en vän. Jag kan aldrig få något, och jag hatar att se deras ögon när det går upp för dem vad jag är. Eller kanske vad jag inte är.