Är sällan särskilt tillfredställande? Jag vet inte ens vad jag vill känna, men jag vet att jag inte vill upptäcka att hon som kallade mig ful fet hora och sa att jag förtjänade att dö när jag var 14 jobbar som socialarbetare nu. "Människor förändras!" tänker kanske du men ja, men nej. Inte till den grad som skulle krävas. Och när jag sedan fick anorexi till följd av att ha blivit kallad fet, så var det också någonting man kunde göra sig lustig över. "Titta där kommer benranglet" skrek en crustpunkare efter mig när jag var på Augustibuller.
Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig brytt mig särskilt mycket om mitt utseende. Jag vill inte ha den uppmärksamheten som det verkar påkalla från män när man så att säga "vårdar sin kvinnlighet" (uttryck lånat från min svåger). Men i tonåren, helvete vad provocerade vissa tjejer kunde bli över att man inte följde den universella tjejkoden att pleas:a ze boys. Det var alltså aldrig rådande skönhetsideal med Kate Moss heroine chic-look som fick mig att börja svälta mig själv, utan helt enkelt andra tjejers glåpord och kommentarer. Jag ville bara dra så lite uppmärksamhet som möjligt till min person och om jag var för fet för att få existera ifred så var jag väl tvungen att bli smal då. Men sen blev jag istället för smal och därmed kallad äcklig för att mina benknotor stack ut på fel ställen men vid det här laget hade jag nått myndig ålder, och sjunkit så djupt in i min sjukdom att jag just didn't give a fuck.
Min första "kille" hade jag när jag var 17 år. Han hette Chrille och gjorde under för min sociala status eftersom han var en sprudlande, charmig spjuver. En sån som en sån som jag aldrig skulle få. HA! Minns hur euforisk jag blev när vi träffade på "coola brudarna" i Slottskogen och jag såg i deras ögon att jag nu vunnit respekt. Så otroligt sjukt egentligen, men jag fattade sent omsider att jag nog var tvungen att spela det spelet för att slippa bli betraktad som en outsider och skapa ett socialt stigma kring mig själv. Detta ledde till att jag också började sminka mig, som en panda förvisso, men jag började också dricka folköl för att känna mig mindre folkskygg och våga öppna käften i större sällskap. Minns en skolresa till Marstrand där jag åkte hem och hällde i mig ett sexpack Pripps Blå för att sedan ligga utslagen på en gräsmatta medan resten av mina klasskompisar ägnade sig åt diverse stafettlekar. Jag orkade knappt gå och kände mig helt tom inombords, men en kille i min klass knackade mig på axeln under bussresan hem och lånade ut sin portabla CD-spelare med Håkans rosa skiva i.
Öl blev till sprit och tabletter efter studenten och jämgamla killar blev till vuxna män. Jag praktiserade i en skivbutik och en dag kom *känd musiker* från mitt favoritband in och skulle plötsligt jobba där. Jag var 19 då och han var typ, 32? Och jag förstår att ingenting hade hänt om inte jag serverat mitt hjärta på ett fucking jävla fat för honom att slafsa i sig, jag förstår att det var ett öppet mål för en vilsen pojkgubbe. Men som 30+ själv nu kan jag känna att... komigen...
Slänger in en bild på lilla MiuMiu från hennes sorgligaste dag; Studenten. Min fake-student eftersom jag bara gick i skolan på halvtid och således gick ut med samlat betygsdokument. Men vad gör det när Komvux finns!
Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig brytt mig särskilt mycket om mitt utseende. Jag vill inte ha den uppmärksamheten som det verkar påkalla från män när man så att säga "vårdar sin kvinnlighet" (uttryck lånat från min svåger). Men i tonåren, helvete vad provocerade vissa tjejer kunde bli över att man inte följde den universella tjejkoden att pleas:a ze boys. Det var alltså aldrig rådande skönhetsideal med Kate Moss heroine chic-look som fick mig att börja svälta mig själv, utan helt enkelt andra tjejers glåpord och kommentarer. Jag ville bara dra så lite uppmärksamhet som möjligt till min person och om jag var för fet för att få existera ifred så var jag väl tvungen att bli smal då. Men sen blev jag istället för smal och därmed kallad äcklig för att mina benknotor stack ut på fel ställen men vid det här laget hade jag nått myndig ålder, och sjunkit så djupt in i min sjukdom att jag just didn't give a fuck.
Min första "kille" hade jag när jag var 17 år. Han hette Chrille och gjorde under för min sociala status eftersom han var en sprudlande, charmig spjuver. En sån som en sån som jag aldrig skulle få. HA! Minns hur euforisk jag blev när vi träffade på "coola brudarna" i Slottskogen och jag såg i deras ögon att jag nu vunnit respekt. Så otroligt sjukt egentligen, men jag fattade sent omsider att jag nog var tvungen att spela det spelet för att slippa bli betraktad som en outsider och skapa ett socialt stigma kring mig själv. Detta ledde till att jag också började sminka mig, som en panda förvisso, men jag började också dricka folköl för att känna mig mindre folkskygg och våga öppna käften i större sällskap. Minns en skolresa till Marstrand där jag åkte hem och hällde i mig ett sexpack Pripps Blå för att sedan ligga utslagen på en gräsmatta medan resten av mina klasskompisar ägnade sig åt diverse stafettlekar. Jag orkade knappt gå och kände mig helt tom inombords, men en kille i min klass knackade mig på axeln under bussresan hem och lånade ut sin portabla CD-spelare med Håkans rosa skiva i.
Öl blev till sprit och tabletter efter studenten och jämgamla killar blev till vuxna män. Jag praktiserade i en skivbutik och en dag kom *känd musiker* från mitt favoritband in och skulle plötsligt jobba där. Jag var 19 då och han var typ, 32? Och jag förstår att ingenting hade hänt om inte jag serverat mitt hjärta på ett fucking jävla fat för honom att slafsa i sig, jag förstår att det var ett öppet mål för en vilsen pojkgubbe. Men som 30+ själv nu kan jag känna att... komigen...
Slänger in en bild på lilla MiuMiu från hennes sorgligaste dag; Studenten. Min fake-student eftersom jag bara gick i skolan på halvtid och således gick ut med samlat betygsdokument. Men vad gör det när Komvux finns!
