GotAsecret
Trådstartare
För tre veckor sen blev jag påkörd (för er som sett förra tråden, föraren är fortfarande inte hittad 
)
Initialt, redan på akuten, konstaterade man att axeln var "bruten" och man fixerade genast med ortros, tydligen en mycket komplicerad sådan eftersom den sattes fel varenda gång man behövde ta bort den (undersökning, byte av skjorta o.s.v.) och självklart har den orsakat en del smärta.
Men det värsta var att jag inte kunde gå ALLS, benen bar inte och var okontrollerbara, men man ville ändå - utan vidare undersökningar, att Jag skulle vara uppe så mycket som möjligt. Kraftig smärtlindring, hjälpte till viss del.
Jag lades in, men läkarna ville, trots smärtor o.s.v skicka hem mig från dag två.
Tack och lov sa personalen ifrån.
Axeln kontrollröntgades efter en vecka och man konstaterade att axelfrakturen troligtvis läker ihop av sig själv, och även jag har gott hopp om det.
Man gick även med på att göra en röntgen av höger knä (läkaren ville röntga vänster fastän jag var tydlig med att ALL smärta från knäna var i höger) och när min moster till slut frågade om röntgensvaret, som ingen pratat med mig om, sa man att det sett bra ut.
Dagen efter kom en läkare och sa att han tittat närmare och upptäckt "en lös benbit" och remiss till MR skickades, drygt 1,5 v efter olyckan.
Och då blev det ett HELT annat svar!
Korsband och ledband var trasiga, "benbiten" fanns kvar (såklart) och i helhet med det som hittades dömde han ut knät i princip helt "om fyra månader kan du kanske gå promenader igen" - någon mer träning är det således inte tal om (här försvann alltså allt för mig!
Träningen har varit mitt liv, min livlina!!) men jag räknar med att åtminstone kunna göra NÅGOT vettigt inom ett halvår.
Dansen som jag älskar så mycket går däremot helt bort
Man satte en knä/benortros som ska sitta dygnet runt i sex veckor. 5 kvar. Då försvann i alla fall smärtan i knät!
Men den brutala smärtan som jag hela tiden påpekat i höft/ljumske/baksida lår tog man ingen notis om.
Här hjälpte ingen smärtlindring alls.
I torsdags fick jag byta avdelning, vilken lättnad!
Jag fortsatte tala om hur brutalt ont jag hade i ovan nämnda område och att jag faktiskt ville veta VAD som var fel, med tanke på återhämtning, prognos och försäkring.
Inte minst för att smärtlindring inte tog på det.
DENNA läkare lyssnade, gissade på något muskulärt men skickade remiss till röntgen (någon sådan hade man alltså inte gjort ännu!) och sen fick jag mitt svar.
Ännu en skelettskada (!) och en ganska tråkig sådan.
Spricka i bäckenet och ett trasigt bäckenben, om jag förstod rätt.
Han sa att det kommer ta ca två månader innan den blir bra igen och slutar göra så in i helvete ont.
(den första läkaren som uttryckte sig om denna smärta sa "blåmärke på skelettet"...??)
Nu är åtminstone alla problemområden undersökta, efter tre veckor.
På måndag är det vårdplanering och att jag ska hem är inget alternativ då jag dels bor tre trappor upp utan hiss och dels bor så trångt att inga hjälpmedel får plats.
Jag klarar, under de förutsättningar som finns här på avdelningen, att sköta min grundhygien någorlunda själv. Men så var det ju axelortrosen, inte en chans att jag får till den ordentligt. Alltså behöver jag hjälp även med den.
Laga mat o.s.v går ju också fetbort och under dessa tre veckor på sjukhus har jag blivit rädd för okänd färdigmat (här har man inte ens haft en innehållsförteckning, så det enda som varit HELSÄKERT för mig var pannkakan, vilket jag åt fyra gånger på fem dagar, resten fil/mackor, innan jag fick nog och började chansa.
Anpassad allergikost var tydligen inte aktuell och personalen på den avdelningen var så otroligt less på det hela att en utbrast "Nej nu går jag och skjuter mig!" när jag bad, vänligt, om att få fil igen istället.
Hur som helst, jag vet ju att jag kommer bli bättre och bättre, axeln är jag inte så värst orolig för (trots en gammal skada som bråkat konstant i fem år...) men resten.
BLIR jag någonsin helt bra? Kommer jag kunna träna ordentligt, på någon nivå, igen (gruppträning alltså) även om det dröjer lääääänge? Är det idé att hoppas på det?
Jag vet att jag inte benämnt skadorna exakt och konkret, men detta är vad man sagt till mig. Även om journalen verkar säga annorlunda.
Sen, är det verkligen okej att det ska dröja TRE veckor att bli ordentligt undersökt och lyssnad på?
Om man lyssnat från början och gjort de undersökningar som dröjt så, hade utgångsläget KUNNAT vara annorlunda? (typ med restriktioner, övningar, vad som helst?)
Min smärtlindring består just nu av högsta dos Oxynorm, kort-och långtidsverkande +Alvedon. Men det hjälper alltså inte mot den brutala smärtan i benet, finns det något alternativ för det som jag kan be att få testa?
Och vad tror ni? Blir jag hel igen, och är det ens idé att hoppas på någon form av träning inom närmaste året?
(bortsett från promenader och "gympa" Det är ju inte riktigt vad jag behöver för att må bra, jag saknar alla passen, passkamrater och instruktörer så jag håller på att gå i småbitar
Det är ju det som fått mig att må så otroligt bra sen mamma gick bort, det som hålls mig uppe och i himla fin form och som gjort att jag utvecklas åt ALLA håll.
Vad tror ni?
Orkar jag?
Varför hände detta just mig, just nu, när jag mådde bättre än NÅGONSIN?
Jag förväntar mig egentligen inga svar, kom jag på nu, men det var skönt att kunna skriva av mig.
Även om inlägget troligtvis blev tämligen rörigt.
)Initialt, redan på akuten, konstaterade man att axeln var "bruten" och man fixerade genast med ortros, tydligen en mycket komplicerad sådan eftersom den sattes fel varenda gång man behövde ta bort den (undersökning, byte av skjorta o.s.v.) och självklart har den orsakat en del smärta.
Men det värsta var att jag inte kunde gå ALLS, benen bar inte och var okontrollerbara, men man ville ändå - utan vidare undersökningar, att Jag skulle vara uppe så mycket som möjligt. Kraftig smärtlindring, hjälpte till viss del.
Jag lades in, men läkarna ville, trots smärtor o.s.v skicka hem mig från dag två.
Tack och lov sa personalen ifrån.
Axeln kontrollröntgades efter en vecka och man konstaterade att axelfrakturen troligtvis läker ihop av sig själv, och även jag har gott hopp om det.
Man gick även med på att göra en röntgen av höger knä (läkaren ville röntga vänster fastän jag var tydlig med att ALL smärta från knäna var i höger) och när min moster till slut frågade om röntgensvaret, som ingen pratat med mig om, sa man att det sett bra ut.
Dagen efter kom en läkare och sa att han tittat närmare och upptäckt "en lös benbit" och remiss till MR skickades, drygt 1,5 v efter olyckan.
Och då blev det ett HELT annat svar!
Korsband och ledband var trasiga, "benbiten" fanns kvar (såklart) och i helhet med det som hittades dömde han ut knät i princip helt "om fyra månader kan du kanske gå promenader igen" - någon mer träning är det således inte tal om (här försvann alltså allt för mig!
Träningen har varit mitt liv, min livlina!!) men jag räknar med att åtminstone kunna göra NÅGOT vettigt inom ett halvår.
Dansen som jag älskar så mycket går däremot helt bort
Man satte en knä/benortros som ska sitta dygnet runt i sex veckor. 5 kvar. Då försvann i alla fall smärtan i knät!
Men den brutala smärtan som jag hela tiden påpekat i höft/ljumske/baksida lår tog man ingen notis om.
Här hjälpte ingen smärtlindring alls.
I torsdags fick jag byta avdelning, vilken lättnad!
Jag fortsatte tala om hur brutalt ont jag hade i ovan nämnda område och att jag faktiskt ville veta VAD som var fel, med tanke på återhämtning, prognos och försäkring.
Inte minst för att smärtlindring inte tog på det.
DENNA läkare lyssnade, gissade på något muskulärt men skickade remiss till röntgen (någon sådan hade man alltså inte gjort ännu!) och sen fick jag mitt svar.
Ännu en skelettskada (!) och en ganska tråkig sådan.
Spricka i bäckenet och ett trasigt bäckenben, om jag förstod rätt.
Han sa att det kommer ta ca två månader innan den blir bra igen och slutar göra så in i helvete ont.
(den första läkaren som uttryckte sig om denna smärta sa "blåmärke på skelettet"...??)
Nu är åtminstone alla problemområden undersökta, efter tre veckor.
På måndag är det vårdplanering och att jag ska hem är inget alternativ då jag dels bor tre trappor upp utan hiss och dels bor så trångt att inga hjälpmedel får plats.
Jag klarar, under de förutsättningar som finns här på avdelningen, att sköta min grundhygien någorlunda själv. Men så var det ju axelortrosen, inte en chans att jag får till den ordentligt. Alltså behöver jag hjälp även med den.
Laga mat o.s.v går ju också fetbort och under dessa tre veckor på sjukhus har jag blivit rädd för okänd färdigmat (här har man inte ens haft en innehållsförteckning, så det enda som varit HELSÄKERT för mig var pannkakan, vilket jag åt fyra gånger på fem dagar, resten fil/mackor, innan jag fick nog och började chansa.
Anpassad allergikost var tydligen inte aktuell och personalen på den avdelningen var så otroligt less på det hela att en utbrast "Nej nu går jag och skjuter mig!" när jag bad, vänligt, om att få fil igen istället.
Hur som helst, jag vet ju att jag kommer bli bättre och bättre, axeln är jag inte så värst orolig för (trots en gammal skada som bråkat konstant i fem år...) men resten.
BLIR jag någonsin helt bra? Kommer jag kunna träna ordentligt, på någon nivå, igen (gruppträning alltså) även om det dröjer lääääänge? Är det idé att hoppas på det?
Jag vet att jag inte benämnt skadorna exakt och konkret, men detta är vad man sagt till mig. Även om journalen verkar säga annorlunda.
Sen, är det verkligen okej att det ska dröja TRE veckor att bli ordentligt undersökt och lyssnad på?
Om man lyssnat från början och gjort de undersökningar som dröjt så, hade utgångsläget KUNNAT vara annorlunda? (typ med restriktioner, övningar, vad som helst?)
Min smärtlindring består just nu av högsta dos Oxynorm, kort-och långtidsverkande +Alvedon. Men det hjälper alltså inte mot den brutala smärtan i benet, finns det något alternativ för det som jag kan be att få testa?
Och vad tror ni? Blir jag hel igen, och är det ens idé att hoppas på någon form av träning inom närmaste året?
(bortsett från promenader och "gympa" Det är ju inte riktigt vad jag behöver för att må bra, jag saknar alla passen, passkamrater och instruktörer så jag håller på att gå i småbitar
Det är ju det som fått mig att må så otroligt bra sen mamma gick bort, det som hålls mig uppe och i himla fin form och som gjort att jag utvecklas åt ALLA håll.
Vad tror ni?
Orkar jag?
Varför hände detta just mig, just nu, när jag mådde bättre än NÅGONSIN?
Jag förväntar mig egentligen inga svar, kom jag på nu, men det var skönt att kunna skriva av mig.
Även om inlägget troligtvis blev tämligen rörigt.
