Sv: användning av skolor ovan mark
Skolorna ovan marken har sannolikt aldrig medvetet använts i strid.
Att rida i manege och träna avancerad ridning hörde till en adelsmans fostran i enlighet med det hovmannaideal som rådde under renässansen. Castiglione som skrev "Hovmannen" i början av 1500-talet beskrev hur ädlingen skulle fostras i att fäkta, dansa, tala främmande språk och rida väl "i båda sadlar". Då gjorde man en markerad skillnad på att rida à la genetta (lätt sits - högt tempo) och à la brida (samling). Den fullt utbildade adelsmannen skulle kunna röra sig i alla kretsar runt hela den civiliserade världen och vara en god representant för sin furste och sin familj. Om han blev inbjuden till tornerspel skulle han snabbt kunna sitta upp på vilken häst som helst och glatt och frimodigt greppa lansen. Likaledes skulle han kunna dansa alla modedanser, konversera damer och klä sig snyggt men inte pråligt.
I det sammanhanget har skolsprången en given roll. Att kunna samla hästen och gör avancerade rörelser visar att ryttaren har kontroll, behärskar både sig själv och hästen.
Om hästen gör en kapriol och ryttaren far runt och rycker i tyglarna så ser hästen till att befria sig från ryttaren. Springare, dvs hästar som lydde ridlärarens tecken att göra språng, var bra övningshästar för den som skulle tränas i den svåraste ridningen!
När ryttaren sedan hamnade i strid efter att ha tränats i de värsta bocksprången, var han bra på att hålla sig kvar på hästen (som säkert var stressad och svårkontrollerad mitt i allt smällande, vrålande och fladdrande).
I mitten på 1500-talet kom den första tryckta ridläran ut (Federico Grisone: Gli ordini di cavalcare). Efter den kom en flod av ridläror av en mängd mästare som ville sprida sina idéer om hur man dresserar hästar. De kopierade för övrigt varandara rätt ogenerat. Alla skriver de att skolsprången användes av hästar i strid. Men då ska det sägas att de alla beskriver något ärofullt förflutet, en förgången riddartid som de själva har diffusa begrepp om.
När böckerna skrevs gjorde pistolerna entre på slagfältet som en helt ny ryttarbeväpning och stridssättet anpassades till denna nyhet på bara ett par decennier!
Under hela 1500-talet är en ren och taktfast trav samt samling och vändbarhet det centrala i all stridsridning.
I parader och annat skoj som hovmännen glatt deltog skulle man ha en häst som kunde piruettera, skutta och hoppa! Där gav det uppmärksamhet och ära - verkliga pluspoäng i sällskapslivet.
Jo, ska lägga till att under renässansen försökte någon av de norditalienska härskarna (minns ej namnet) mycket riktigt att dressera sina hästar till att aktivt delta i striden. Problemet var att de blev agressiva, svårhanterliga och livsfaliga för sin ryttare...
