Ångest efter avlivning

[Carolininen]

I lördags morse avlivade vi vår NewFoundland Akilles.
Jag postade en tråd kring jul när han var inlagd för ett förmodat diskbråck i nacken. Jag hämtade honom på juldagen och han hade svarat bra på kortison och morfin och han mådde väl. Sen en dryg vecka tillbaka har han nu fått följa med på riktiga promenader igen.
I fredags var det dax igen. Jag åkte direkt till djursjukhuset och vi var överens om att det inte var lika illa som förra gången och jag fick med honom hem efter en inj Metadon och en inj Prednisolon. Han blev väldigt flåsig och mådde illa (dreglade) under resten av kvällen. Såg allmänt eländig ut och kunde inte komma till ro. Efter nån timme beslutade jag mig för att ge honom tradolan för att se om han kunde komma till ro och lägga sig ned. Jag började allt mer känna att det är inte bara illamående, han har ont (gnydde till ibland när han rörde sig). Sen fortlöpte hela natte i princip så. Två tillfällen kunde han lägga sig ner och sova en stund men snart var han uppe och stod igen och ville inte lägga sig. Var i kontakt med annat djursjukhus med nattjour och vi funderade på att åka dit men just då var han lugn.
Vid sextiden på morgonen bestämde jag mig för att om prognosen var att han skulle råka ut för detta med jämna mellanrum så skulle jag ta bort honom. Operation var inte aktuellt, det hade vet avrått från kvällen före.
Vi åkte på morgonen så att vi var där när de öppnade kl 09. Vet tyckte att vi resonerade vettigt så vi avlivade där och då.

Det var det värsta jag varit med om och både jag och min man har varit förstörda hela helgen.

Jag kan inte släppa tanken på att jag har dödat min hund. JAG bestämde att han inte fick en chans till. Tänk om vi hade gett honom en chans till med inläggning och sedan fått hem honom utan smärtor. Tänk om det aldrig hade kommit tillbaka. Tänk om jag hade haft min hund här nu, smärtfri.

Jag har ont i magen, kan inte äta och saknar honom kopiöst! Kan inte förstå att han inte finns längre

 

[Tjôta]

Sv: Ångest efter avlivning

Nu kommer jag att låta krass tror jag du tycker, men min mamma lärde mig tidigt att:

Vi har inte bara ansvar för att djuren i vår vård har ett bra liv. Vi har också ansvaret att de får ett värdigt avslut.

Djur visar sällan att de har ont innan det gått för långt så jag är ganska säker på att du tog rätt beslut.

Kramar i massor.

 

[Sparkling]

Sv: Ångest efter avlivning

Att ta bort ett älskat djur är något av det värsta man kan göra, även om man innerst inne vet att det är för djurets bästa. Men sorgen, saknaden, smärtan! Beklagar djupt din förlust.

 

[pulkaskurk]

Sv: Ångest efter avlivning

Jag tror också att du tog rätt beslut för hundens skull.

I mina ögon har du inte dödat din älskade hund, du såg till att han slapp ha ont och lida mer!
Hade du varit självisk och ego hade du fortsatt, men nu såg du till hundens bästa och det är hedervärt.

Men jag vet precis hur du känner, man känner sig som en mördare, en förrädare som tagit sin bästa väns liv.
Men det är inte så, du gjorde det av kärlek för hundens bästa.
Det värker i hjärtat, men det kommer att bli bättre även om du alltid kommer att sakna din älskade hund.

 

[Carolininen]

Sv: Ångest efter avlivning

Tack alla...

Det är konstigt för innan vet gav sprutan var jag säker på att det var rätt beslut men så fort han slutade andas så sköljde en våg av panik över mig.
Kanske var det för att jag var tvungen att kämpa för att hålla mig lugn innan, för hans skull, som känslorna bara svämmade över.

Jag har sedan länge bestämt mig för att mina djur inte ska behöva lida i onödan och därför kunde jag ta det här beslutet. Men att det skulle kännas så fruktansvärt efteråt var jag inte beredd på.
Man funderar på allt möjligt. Kunde jag gjort hans liv bättre? Hade han ett bra liv? Kände han att vi älskade honom?

 

[dpmatte]

Sv: Ångest efter avlivning

Beklagar.

Jag håller med de övriga att du gjorde helt rätt.

En kompis till mig har en borderterrier som fick "diskbråck" i somras. Bakdelen var alldeles förlamad, han kunde inte gå o inte kissa själv. Det var inte riktigt diskbråck, utan en blödning i ryggraden. Han blev behandlad med kortison och går idag nästan felfritt. Men kompisen har bestämt att om det kommer en gång till ska han tas bort. Hon vill inte att han ska behöva gå igenom den konvalescensen en gång till.

 

[TinyWiny]

Sv: Ångest efter avlivning

Det är alltid fruktansvärt att ta bort ett djur och ofta tänker man ju just så som du gjorde att man borde gett sin vän en chans till men på samma gång så vet du ju att din hund mådde inte bra och du gav honom den sista gåvan, att slippa smärta och sjukdom.
Det är fruktansvärt att stå där med sorgen och jag kan bara trösta dig med att en dag kan du minnas tillbaka och le och då var allt värt det. Den tiden du fick uppleva ihop med honom, visst var den tiden värd smärtan du känner nu?

Tröstkramar. Du gjorde rätt.