Min pappa är 90 år och fyller 91 i januari, han har alltid varit ovanligt pigg och skarp för sin ålder. De senaste åren under 80 årsåldern så började kroppen ge efter lite grann men hjärnan fanns ju kvar.
Men nu på bara ett par år så har han plötsligt blivit så mycket sämre rent psykologiskt också. Häromdagen berättade mamma att hon hade läst en artikel om Alzheimers och att en hel del hade stämt in på honom. Det känns lite sorgligt men samtidigt så har jag haft svårt för honom även innan och nu känns det nästan som att jag sörjt klart en del - vilket ger mig dåligt samvete också. Som att man bara går och väntar på att han ska dö ...
Min mamma är ca 12 år yngre än honom och tar hand om honom en del, jag försöker i min tur ta hand om henne också så att hon inte går in i väggen eller liknande. Just nu bor jag fortfarande hemma och hon nämner ibland att det är skönt att jag finns här så att hon får träffa någon annan under dagarna (annars är hon den som försöker putta mig ur boet s.a.s
), och jag förstår henne. Jag är lite rädd för henne också då min mormor blev sämre efter morfar hade gått bort och hon hade i sin tur tagit hand om honom när han blev sjuk. Det här känns lite välbekant, och därmed läskigt. Jag står mycket närmare henne så därför är jag rädd och sörjer nästan ibland i förväg.
Det har känts så i livet - att man alltid väntar i perioder på att nästa äldre person ska dö med bara små pauser mellan dem. Först min faster (som dog när jag var liten i cancer), sen morfar (som dog när jag var lite äldre efter en stroke etc.), sen mormor (som dog för några år sedan av ålder och så var hon helt borta i huvudet). Härnäst så känns det som att det är dags för min pappa, sen min andra faster och sen min mamma. Sen morbidt nog mina syskon och sen är det jag. Det har alltid varit långa perioder av mer eller mindre lidande/stress för dem och/eller de närmaste runt dem åren innan de gått bort. Så pass att jag nästan känt en slags "avsky" (eller undrande om de inte kunde dö snart) mot dem i slutet då de drabbat mina närmaste (och i sin tur mig) så hårt i form av stress etc. Det känns så hemskt och fel att tänka så...
Jag vet inte riktigt vad jag ville med detta men behövde skriva av mig lite. Min pappa är iallafall nu under minnesutredning och jag hoppas starkt på att min mamma kan få lite avlastning i vardagen för även om pappa rör sig relativt fysiskt obehindrat, så är hon rätt så bunden av honom då hon inte kan lämna honom ensam i hemmet så länge. Han skulle tex häromdagen gå till brevlådan som ligger bara ett hus bort och hittade inte hem igen, hittar ibland inte inne i lägenheten ens, kan inte resonera logiskt längre, kan reagera aggressivt (inte fysiskt dock!) och är förvirrad helt enkelt. Vilket känns sorgligt i sin tur då han var en professor förut och hade en hel del kunskap, men det mesta är som bortfluget nu skulle jag misstänka.
Men nu på bara ett par år så har han plötsligt blivit så mycket sämre rent psykologiskt också. Häromdagen berättade mamma att hon hade läst en artikel om Alzheimers och att en hel del hade stämt in på honom. Det känns lite sorgligt men samtidigt så har jag haft svårt för honom även innan och nu känns det nästan som att jag sörjt klart en del - vilket ger mig dåligt samvete också. Som att man bara går och väntar på att han ska dö ...
Min mamma är ca 12 år yngre än honom och tar hand om honom en del, jag försöker i min tur ta hand om henne också så att hon inte går in i väggen eller liknande. Just nu bor jag fortfarande hemma och hon nämner ibland att det är skönt att jag finns här så att hon får träffa någon annan under dagarna (annars är hon den som försöker putta mig ur boet s.a.s
), och jag förstår henne. Jag är lite rädd för henne också då min mormor blev sämre efter morfar hade gått bort och hon hade i sin tur tagit hand om honom när han blev sjuk. Det här känns lite välbekant, och därmed läskigt. Jag står mycket närmare henne så därför är jag rädd och sörjer nästan ibland i förväg.Det har känts så i livet - att man alltid väntar i perioder på att nästa äldre person ska dö med bara små pauser mellan dem. Först min faster (som dog när jag var liten i cancer), sen morfar (som dog när jag var lite äldre efter en stroke etc.), sen mormor (som dog för några år sedan av ålder och så var hon helt borta i huvudet). Härnäst så känns det som att det är dags för min pappa, sen min andra faster och sen min mamma. Sen morbidt nog mina syskon och sen är det jag. Det har alltid varit långa perioder av mer eller mindre lidande/stress för dem och/eller de närmaste runt dem åren innan de gått bort. Så pass att jag nästan känt en slags "avsky" (eller undrande om de inte kunde dö snart) mot dem i slutet då de drabbat mina närmaste (och i sin tur mig) så hårt i form av stress etc. Det känns så hemskt och fel att tänka så...
Jag vet inte riktigt vad jag ville med detta men behövde skriva av mig lite. Min pappa är iallafall nu under minnesutredning och jag hoppas starkt på att min mamma kan få lite avlastning i vardagen för även om pappa rör sig relativt fysiskt obehindrat, så är hon rätt så bunden av honom då hon inte kan lämna honom ensam i hemmet så länge. Han skulle tex häromdagen gå till brevlådan som ligger bara ett hus bort och hittade inte hem igen, hittar ibland inte inne i lägenheten ens, kan inte resonera logiskt längre, kan reagera aggressivt (inte fysiskt dock!) och är förvirrad helt enkelt. Vilket känns sorgligt i sin tur då han var en professor förut och hade en hel del kunskap, men det mesta är som bortfluget nu skulle jag misstänka.
