Agressiv(?) Hund

[s957]

Hej, jag känner mig väldigt handfallen inför situationen jag är i, behöver alla tips, råd och synpunkter som finns.

Jag känner att jag inte kan lita på min hund alls och det tar så mycket energi. 2020 hämtade jag hem en väldigt efterlängtad liten valptik. När hon var 6 månader hade hon haft problem med ögoninflamation två gånger och veterinären tyckte vi skulle operera ögonlocken (boxer). När jag hämtar henne blev hon hyllad över vilken trevlig hund det är. Och det var hon då, kärleksfull och tålmodig mot alla. Vid 8 månader var det dags för nästa operation. Hon behövde opereras i båda boglederna (osteokondros). Innan jag hämtade ut henne därifrån skulle vi träffa en fysioterapeut, men han fick inte röra henne alls, hon var så arg och stressad (vilket jag förstår).

Rehabilitering efter var en tuff tid, svårt att hålla en hyper valp stilla så länge. Fysioterapin gick sådär, hon var glad på plats sålänge de inte började ta/dra i henne så de fick förklara bäst de kunde så jag kunde fortsätta hemma. Efter nån månad fick vi tummen upp för att göra annat än promenader och vi började testa lite olika aktiviteter i mindre lugnare skala.

I samband med höftröntgen bad jag dem även röntga bogen, de sa att allt såg väldigt bra ut och vi kunde köra på. Av alla aktiviteter vi testat är det de fysiska hon älskar mest. Hon gillar att spåra osv men hon brinner för mortion, så vi har sprungit och cyklat men gjort det försiktigt med lång upptrappning.

De senaste månaderna har det skett incidenter som jag inte förstår mig på. Det började med nya människor som ville hälsa på henne. Hon är väldigt kontaktsökande och vill själv fram och hälsa och pussa på nya människor, men det slår över och hon markerar (nafsar mot dem) och blir stirrig. Ingenting personerna märkt men jag har sett det och känt att hon inte behöver hälsa på nya människor.

Men sen började det även med människor hon gillar. Alla incidenter är lika, personer hon gillar kommer på besök. Hon är jätteglad över att träffa dem och det går bra i flera timmar tills det slår över och plötsligt blir hon stirrig och markerar.

Jag känner att det är så mycket jag kan ha förståelse för, om hon varit rädd, haft resursförsvar eller dylikt men när det går bra ibland och ibland inte och enda signalerna hon ger innan hon markerar är att hon blir spänd och stirrig. Hon har nu markerat mot min mamma som är dagmatte när jag jobbar när hon skulle torka av henne runt munnen. Hon har också markerat mot ett barn. Hund och barn hade umgåts hela dagen utan problem. På kvällen sitter min mamma och barnet i soffan och hunden kommer in rummet och går och markerar mot barnet bara sådär.

Idag var jag på en hälsokontroll och röntgen (spondylos) som jag sett fram emot, kände att jag äntligen skulle få reda på om hon har ont eller om det är något fel på mentaliteten. Hälsokontrollen fick avbrytas, dom fick inte ta på henne. Ryggtöntgen visade nån liten anmärkning och bogröntgen visade "vad som var förväntat slitage med tanke på operationen" och jag känner mig inte klokare nu. Eftersom de inte kunde utesluta att hennes beteende beror på smärta ska vi testa smärtstillande i ett par veckor och se om hon blir bättre eller om det är lika och sen göra en utvärdering.

Just nu känner jag mig bara ledsen, hon kommer ju inte tillåta att en fysioterapeut kollar igenom henne ifall hennes beteende beror på smärta, och är det fel på hennes mentalitet vad kan man göra då ens? Går det att träna bort ett beteende som bara sker ibland utan någon gemensam trigger? Hon är verkligen den roligaste hunden jag haft att jobba med och mest kärleksfulla, men att inte lita på henne bland människor är dränerande och tar bort så mycket glädje.

 

[Bulldoozer]

Alltså jag har haft två hundar som betett sig liknande med utfall utan triggar, i bägge fallen berodde det på smärta.
Ena hunden var inte min men väcktes aldrig upp när det gjorde hd röntgen för höfterna var så förbannat kassa. Så otroligt trevlig hund i allt övrigt förutom de okonsekventa utfallet, han måste ha gått med konstant smärta enligt vet.
Andra hunden utredde vi från topp till tå uran att hitta felet, hade en super duktig kiro som höll han över ytan så att säga men det blev ohållbart och han fick tyvärr somna in utan att vi vart klokare över var smärtan kunde härledas ifrån.

Jag tror att du börjar i helt rätt ände och kollar upp det fysiska först särskilt med tanke på tidigare problem. Det vore så otroligt mycket lättare om hundar kunde prata och tala om vad som felas dom .

 

[tanten]

Hej, jag känner mig väldigt handfallen inför situationen jag är i, behöver alla tips, råd och synpunkter som finns.

Jag känner att jag inte kan lita på min hund alls och det tar så mycket energi. 2020 hämtade jag hem en väldigt efterlängtad liten valptik. När hon var 6 månader hade hon haft problem med ögoninflamation två gånger och veterinären tyckte vi skulle operera ögonlocken (boxer). När jag hämtar henne blev hon hyllad över vilken trevlig hund det är. Och det var hon då, kärleksfull och tålmodig mot alla. Vid 8 månader var det dags för nästa operation. Hon behövde opereras i båda boglederna (osteokondros). Innan jag hämtade ut henne därifrån skulle vi träffa en fysioterapeut, men han fick inte röra henne alls, hon var så arg och stressad (vilket jag förstår).

Rehabilitering efter var en tuff tid, svårt att hålla en hyper valp stilla så länge. Fysioterapin gick sådär, hon var glad på plats sålänge de inte började ta/dra i henne så de fick förklara bäst de kunde så jag kunde fortsätta hemma. Efter nån månad fick vi tummen upp för att göra annat än promenader och vi började testa lite olika aktiviteter i mindre lugnare skala.

I samband med höftröntgen bad jag dem även röntga bogen, de sa att allt såg väldigt bra ut och vi kunde köra på. Av alla aktiviteter vi testat är det de fysiska hon älskar mest. Hon gillar att spåra osv men hon brinner för mortion, så vi har sprungit och cyklat men gjort det försiktigt med lång upptrappning.

De senaste månaderna har det skett incidenter som jag inte förstår mig på. Det började med nya människor som ville hälsa på henne. Hon är väldigt kontaktsökande och vill själv fram och hälsa och pussa på nya människor, men det slår över och hon markerar (nafsar mot dem) och blir stirrig. Ingenting personerna märkt men jag har sett det och känt att hon inte behöver hälsa på nya människor.

Men sen började det även med människor hon gillar. Alla incidenter är lika, personer hon gillar kommer på besök. Hon är jätteglad över att träffa dem och det går bra i flera timmar tills det slår över och plötsligt blir hon stirrig och markerar.

Jag känner att det är så mycket jag kan ha förståelse för, om hon varit rädd, haft resursförsvar eller dylikt men när det går bra ibland och ibland inte och enda signalerna hon ger innan hon markerar är att hon blir spänd och stirrig. Hon har nu markerat mot min mamma som är dagmatte när jag jobbar när hon skulle torka av henne runt munnen. Hon har också markerat mot ett barn. Hund och barn hade umgåts hela dagen utan problem. På kvällen sitter min mamma och barnet i soffan och hunden kommer in rummet och går och markerar mot barnet bara sådär.

Idag var jag på en hälsokontroll och röntgen (spondylos) som jag sett fram emot, kände att jag äntligen skulle få reda på om hon har ont eller om det är något fel på mentaliteten. Hälsokontrollen fick avbrytas, dom fick inte ta på henne. Ryggtöntgen visade nån liten anmärkning och bogröntgen visade "vad som var förväntat slitage med tanke på operationen" och jag känner mig inte klokare nu. Eftersom de inte kunde utesluta att hennes beteende beror på smärta ska vi testa smärtstillande i ett par veckor och se om hon blir bättre eller om det är lika och sen göra en utvärdering.

Just nu känner jag mig bara ledsen, hon kommer ju inte tillåta att en fysioterapeut kollar igenom henne ifall hennes beteende beror på smärta, och är det fel på hennes mentalitet vad kan man göra då ens? Går det att träna bort ett beteende som bara sker ibland utan någon gemensam trigger? Hon är verkligen den roligaste hunden jag haft att jobba med och mest kärleksfulla, men att inte lita på henne bland människor är dränerande och tar bort så mycket glädje.

Har du hållit uppfödaren uppdaterad på allt detta?
Tror att en uppfödare vill veta - för sitt framtida avelsarbete.

Vet du om nå annan i kullen har nån problematik?

 

[Bulldoozer]

Vill tillägga att det absolut inte fel att ta bort hunden om du inte orkar med ev utredning och rehab/behandling. Med facit i hand önskar jag att jag tagit bort min hund direkt istället för att ägna två år åt att prova olika behandlingar, undersökningar osv för att i slutändan inse att det gått så lång tid utan nämnvärd förbättring och utan att vara närmare en lösning.

 

[Kivina]

Hej, jag känner mig väldigt handfallen inför situationen jag är i, behöver alla tips, råd och synpunkter som finns.

Jag känner att jag inte kan lita på min hund alls och det tar så mycket energi. 2020 hämtade jag hem en väldigt efterlängtad liten valptik. När hon var 6 månader hade hon haft problem med ögoninflamation två gånger och veterinären tyckte vi skulle operera ögonlocken (boxer). När jag hämtar henne blev hon hyllad över vilken trevlig hund det är. Och det var hon då, kärleksfull och tålmodig mot alla. Vid 8 månader var det dags för nästa operation. Hon behövde opereras i båda boglederna (osteokondros). Innan jag hämtade ut henne därifrån skulle vi träffa en fysioterapeut, men han fick inte röra henne alls, hon var så arg och stressad (vilket jag förstår).

Rehabilitering efter var en tuff tid, svårt att hålla en hyper valp stilla så länge. Fysioterapin gick sådär, hon var glad på plats sålänge de inte började ta/dra i henne så de fick förklara bäst de kunde så jag kunde fortsätta hemma. Efter nån månad fick vi tummen upp för att göra annat än promenader och vi började testa lite olika aktiviteter i mindre lugnare skala.

I samband med höftröntgen bad jag dem även röntga bogen, de sa att allt såg väldigt bra ut och vi kunde köra på. Av alla aktiviteter vi testat är det de fysiska hon älskar mest. Hon gillar att spåra osv men hon brinner för mortion, så vi har sprungit och cyklat men gjort det försiktigt med lång upptrappning.

De senaste månaderna har det skett incidenter som jag inte förstår mig på. Det började med nya människor som ville hälsa på henne. Hon är väldigt kontaktsökande och vill själv fram och hälsa och pussa på nya människor, men det slår över och hon markerar (nafsar mot dem) och blir stirrig. Ingenting personerna märkt men jag har sett det och känt att hon inte behöver hälsa på nya människor.

Men sen började det även med människor hon gillar. Alla incidenter är lika, personer hon gillar kommer på besök. Hon är jätteglad över att träffa dem och det går bra i flera timmar tills det slår över och plötsligt blir hon stirrig och markerar.

Jag känner att det är så mycket jag kan ha förståelse för, om hon varit rädd, haft resursförsvar eller dylikt men när det går bra ibland och ibland inte och enda signalerna hon ger innan hon markerar är att hon blir spänd och stirrig. Hon har nu markerat mot min mamma som är dagmatte när jag jobbar när hon skulle torka av henne runt munnen. Hon har också markerat mot ett barn. Hund och barn hade umgåts hela dagen utan problem. På kvällen sitter min mamma och barnet i soffan och hunden kommer in rummet och går och markerar mot barnet bara sådär.

Idag var jag på en hälsokontroll och röntgen (spondylos) som jag sett fram emot, kände att jag äntligen skulle få reda på om hon har ont eller om det är något fel på mentaliteten. Hälsokontrollen fick avbrytas, dom fick inte ta på henne. Ryggtöntgen visade nån liten anmärkning och bogröntgen visade "vad som var förväntat slitage med tanke på operationen" och jag känner mig inte klokare nu. Eftersom de inte kunde utesluta att hennes beteende beror på smärta ska vi testa smärtstillande i ett par veckor och se om hon blir bättre eller om det är lika och sen göra en utvärdering.

Just nu känner jag mig bara ledsen, hon kommer ju inte tillåta att en fysioterapeut kollar igenom henne ifall hennes beteende beror på smärta, och är det fel på hennes mentalitet vad kan man göra då ens? Går det att träna bort ett beteende som bara sker ibland utan någon gemensam trigger? Hon är verkligen den roligaste hunden jag haft att jobba med och mest kärleksfulla, men att inte lita på henne bland människor är dränerande och tar bort så mycket glädje.

Några tankar som dyker upp hos mig, då med koppling till min tidigare rottis som kunde agera på ett liknande sätt i unga år.. För att kunna komma vidare med tankar vad beteendet beror på..
- Hur mycket hantering har du tränat med henne? Är hon van att få krav på sig att stå still medan du/folk undersöker henne?
- Socialiteten? Hur har hon varit kring människor som valp/unghund? Och vilken styrning har hon fått?

Jag tänker att det är en unghund av bruksras som tyvärr haft en del krämpor, så självklart kan beteendet vara kopplat till smärta. MEN det kan också vara kopplat till mentalitet kombinerat med fostran. Jag gick på den minan med min rottistant, hon var ganska osocial som valp och det berodde på social osäkerhet. När hon blev äldre, och mer intresserad av omvärlden, började hon glatt (läs fjäskigt), och när hon sen inte kunde hantera alla känslor i kroppen blev hon spänd och morrade (dock aldrig att hon markerade). Efter ett tag började hon göra utfall mot människor "lite random".
Här insåg jag, och fick hjälp med, att jag måste börja sätta gränser och lära henne strategier för hur hon ska hantera sin sociala osäkerhet. Hon fick inte hälsa på folk - alls. Jag började träna hantering - här finns massa olika sätt att träna in på ett bra sätt. Jag ställde krav i små steg och belönade hunden för det helt enkelt.

Hon slutade göra utfall, hon lärde sig att hon inte behövde hälsa på folk och om hon gjorde det och blev obekväm hade hon lärt sig att hon kunde gå undan.

När vi var hos veterinären för diverse undersökningar, tog jag alltid kommandot. Veterinären fick sällan göra något övht utan att jag hade koll på det innan. Jag tog alltid tempen själv och skulle de göra andra typer av undersökningar, så var det alltid jag som tog upp henne på bordet, ställde henne som dom ville ha henne, höll i henne i huvudet och använde samma kommando som jag använder vid hanteringsträning. Då var hon trygg med att jag hade koll på situationen och accepterade allt dom gjorde.

Ibland får man rannsaka sig själv och fundera kring sin egen roll i hundens beteende, vad man kan göra för förhindra att man hamnar där.
Rottistanten var ex. en hund jag ALDRIG hade med i sociala sammanhang. Hon fick aldrig följa med in på exempelvis möten på klubben, hon umgicks aldrig med mina syskonbarn och hon var inte bekväm med att vistas i folksamlingar.

Jag hade möjlighet att kunna leva med henne utifrån hennes förutsättningar. När hon sen gick bort, insåg jag också hur mycket jag hade anpassat för henne och hur mycket koll jag behövde ha på min omgivning för hennes skull.

 

[s957]

Har du hållit uppfödaren uppdaterad på allt detta?
Tror att en uppfödare vill veta - för sitt framtida avelsarbete.

Vet du om nå annan i kullen har nån problematik?

Ja, vi har haft god kontakt igenom hela hundens liv. Hon har inte sagt något om de andra i kullen

 

[s957]

Vill tillägga att det absolut inte fel att ta bort hunden om du inte orkar med ev utredning och rehab/behandling. Med facit i hand önskar jag att jag tagit bort min hund direkt istället för att ägna två år åt att prova olika behandlingar, undersökningar osv för att i slutändan inse att det gått så lång tid utan nämnvärd förbättring och utan att vara närmare en lösning.

Tack för att du delar med dig, uppskattar det verkligen. Ska träffa en fysioterapeut om ett par veckor så tänker att vi får ta ett beslut efter det.

 

[s957]

Några tankar som dyker upp hos mig, då med koppling till min tidigare rottis som kunde agera på ett liknande sätt i unga år.. För att kunna komma vidare med tankar vad beteendet beror på..
- Hur mycket hantering har du tränat med henne? Är hon van att få krav på sig att stå still medan du/folk undersöker henne?
- Socialiteten? Hur har hon varit kring människor som valp/unghund? Och vilken styrning har hon fått?

Jag tänker att det är en unghund av bruksras som tyvärr haft en del krämpor, så självklart kan beteendet vara kopplat till smärta. MEN det kan också vara kopplat till mentalitet kombinerat med fostran. Jag gick på den minan med min rottistant, hon var ganska osocial som valp och det berodde på social osäkerhet. När hon blev äldre, och mer intresserad av omvärlden, började hon glatt (läs fjäskigt), och när hon sen inte kunde hantera alla känslor i kroppen blev hon spänd och morrade (dock aldrig att hon markerade). Efter ett tag började hon göra utfall mot människor "lite random".
Här insåg jag, och fick hjälp med, att jag måste börja sätta gränser och lära henne strategier för hur hon ska hantera sin sociala osäkerhet. Hon fick inte hälsa på folk - alls. Jag började träna hantering - här finns massa olika sätt att träna in på ett bra sätt. Jag ställde krav i små steg och belönade hunden för det helt enkelt.

Hon slutade göra utfall, hon lärde sig att hon inte behövde hälsa på folk och om hon gjorde det och blev obekväm hade hon lärt sig att hon kunde gå undan.

När vi var hos veterinären för diverse undersökningar, tog jag alltid kommandot. Veterinären fick sällan göra något övht utan att jag hade koll på det innan. Jag tog alltid tempen själv och skulle de göra andra typer av undersökningar, så var det alltid jag som tog upp henne på bordet, ställde henne som dom ville ha henne, höll i henne i huvudet och använde samma kommando som jag använder vid hanteringsträning. Då var hon trygg med att jag hade koll på situationen och accepterade allt dom gjorde.

Ibland får man rannsaka sig själv och fundera kring sin egen roll i hundens beteende, vad man kan göra för förhindra att man hamnar där.
Rottistanten var ex. en hund jag ALDRIG hade med i sociala sammanhang. Hon fick aldrig följa med in på exempelvis möten på klubben, hon umgicks aldrig med mina syskonbarn och hon var inte bekväm med att vistas i folksamlingar.

Jag hade möjlighet att kunna leva med henne utifrån hennes förutsättningar. När hon sen gick bort, insåg jag också hur mycket jag hade anpassat för henne och hur mycket koll jag behövde ha på min omgivning för hennes skull.

Jag känner att vi hamnade efter i mycket i och med operationen och att det var så lång tid med några få minuters promenad och att det är nu vi börjat komma ikapp, speciellt med passivitetsträning. Men nu när vi är ute bland folk och hon inte får hälsa på någon finner hon sig i att sitta brevid och vänta när man pratar med någon.

Hon har alltid varit väldigt social och miljöstark och har inga problem med att ha med henne på bussar/tåg, butiker eller folksamlingar, tvärt om är det mitt i smeten hon vill vara vilket syntes tydligt på MHt också.

Har tränat på att vänner och familj också hanterar henne men det har bara skett hemma hos mig så ska testa och se om det blir annorlunda om vi är på bortaplan.