Sv: Gå ur svenska kyrkan?
Kl
Oj, vilken lång tråd det blev om detta, jag ville ju bara ha lite input för hur ni tänker, och det har jag sanningsenligt fått nu
..
Jag har beslutat mig för att gå ur. Jag har skickat in via nätet och skulle få bekräftelse inom 3 vardagar på mail ( inte fått än).
Jag har tänkt själv och läst era svar, och har fått mig tankeställare och ändrat åsikt.
Min slutgiltliga svar är:
Nej, jag tror inte på någon gud. Jag är uppvuxen i ett kristet land, är genom mitt dop kristen, men mer än så är det inte.
Jag är endast i kyrkan vid eventuella begravningar, dop, bröllop och liknande. Jag är inte överförtjust i dessa tillfällen heller, när det talas om gud och det ska knäppas händer ( be) och sjungas psalmer om hur stor denne gud är (vem är han/hon/det vi sjunger och ber om??).
Jag tycker kyrkan är vacker, jag tycker att kyrkan till viss del gör ett bra jobb inom vissa saker, men som några skrivit, det gör andra organisationer också, så varför ska jag vara med i ett religöst samfund och betala pengar bara för att de OCKSÅ kan göra bra saker. Jag tror ju inte på det de pratar om...
Till viss del kan jag hålla med Ameo, jag vill inte heller prata med någon präst om jag kommer hamna i kris, däremot skulle jag inte på något sätt bli kränkt av varken frågan eller att denne vill ge mig ett stöd.
Jag kan till viss del tycka att tron är något "fint", men tyvärr finns det alltför många baksidor på detta mynt också. Jag föraktar inte de som tror, men jag vill själv bilda mig en uppfattning och rent personligt går många religösa till stark överdrift i mina ögon med att leva sitt liv efter något som det inte finns bevis på att det finns/existerar.
I min närmsta släkt har bara en person vart mer ingående troende, och det var min farmor som avled för ett par år sedan. Jag vet så väl idag att hon ville väl med allt, men samtidigt ser jag faktiskt en massa baksidor också. Det blir otäckt och sektliknande.
Det mest skrämmande är faktiskt att en syssling ( jag inte visste existerade innan) tog kontakt med mig för något år sedan. Vi har därefter träffats två gånger på hennes förslag, och jag blir mörkrädd när hon berättar hur hennes uppväxt har varit ( hon har bott hos en bror till min farmor). Jag, som alltid ifrågasätter, ställde frågan rätt ut till henne: Det du berättar är ju hemskt, du har ju inte fått någon "normal" barndom, hur ser du på det idag?
Hennes svar gjorde ont: Jag levde så, det fanns inget annat och vet man inget annat så blir det normalt, jag lider inte av det.
Hon har lite kort blivit uppfostrad av kyrkan, vart "tvingad" att umgås endast med kyrkans barn, inte fått leka som liten, utan vart "hjälpreda" i kyrkan. Inte fått vara barn, utan istället fått umgås med "gamlingar" när de haft möten mm. Usch, jag ryser av obehag av hennes berättelse