Sv: Dressyrnissarnas snacktråd V
Halvt KL
Tack alla som har beklagat sig, det är tröstlöst. Har aldrig tidigare upplevt att någon man älskar rycks i från händerna på det här viset.
Till er som har följt oss vet att min hingst i Mars 2010 fick en senskada på ett framben. En skada som efter lång tids vila läkte och såg bra ut. I slutet av Augusti 2010, mitt under igångsättningen gick senskadan upp igen - helt plötsligt under ett lättare joggingpass i ridhuset. Veterinärerna kliade sig i huvudet, hur gick detta till? Det såg så bra ut på ultraljud och borde vara hållbart och tillräckligt starkt...
Vi började om igen, lika lång vila och i Mars 2011 var han tillbaka i träning. Allting såg lysnade ut på ultraljud, ingen ärrvävnad eller förtjockning kvar på senan. Tillsammans gjorde vi tre starter och vann alla, äntligen fick jag chansen att visa upp min fina häst! Tills i maj 2011, då stod vi där igen. Samma symptom, svullen, halt och olycklig. In till klinik igen, redo för att en tredje gång finna att senskadan gått upp. Ultraljud visade ingenting. En lättnad, men samtidigt en massa frågor. Vad var det frågan om nu? Såhär i efterhand kunde vi konstatera att det förmodligen handlade om senskadan ännu en gång, men att det aldrig hann gå så långt att den gick sönder helt.
Ännu mer vila. I Juli sattes han igång igen, kändes fantastiskt fin. Vi tränade, lugnt men ändå kontinuerligt. Ett hopp tändes. I September flyttade vi ner tilll Skåne för att träna och jobba hos en av våra landslagsryttare. Efter två veckor under en träning hände det ännu en gång - stuphalt.. Ultraljud visade att vi för tredje gången på precis samma ställe hade en senskada, nu värre än någonsin. Efter att tre oberoende veterinärer konstaterat samma sak tog vi beslutet att be att få honom utdömd. Ett klokt beslut enligt alla tre veterinärer som tillsammans beslutade att hans bedömning hållbarhet för ridning var lika med noll...
Den här hästen levde för att få jobba och blev olycklig och en mardröm att hantera i alla perioder av vila som skadorna har inneburit. Därför var det aldrig ett alternativ att ha honom som "promenadhäst" och det hade räckt med en galopp i hagen för att skadan skulle kunna gå upp igen.
Därför tog vi det tyngsta beslutet man kan ta och lät honom gå vidare. Jag var med honom till slutet och ångrar inte en sekund av det, han dog med öronen framåt och gräs i munnen...