Vilddjuren och jag 1

Utanför mitt hus så vistas regelbundet en kattuggla.
Och ingen som har en egen kattuggla behöver nånsin en väckarklocka! (Det enda problemet är väl kanske att den just inte har nån känsla för klockan… )
Kattuggla - då tänker man kanske på deras mysiga hoande. Men de har flera läten - ett som beskrivs som “klävitt klävitt”. Det är ett skrikande läte som går rakt genom fönster och väggar utan problem, och väcker mig garanterat! Oavsett tid på dygnet…

“Min” kattuggla hoar också, absolut. Jag kan sitta inne i min stuga och plötsligt hör jag röster - det låter som nån som ropar eller pratar på avstånd, och jag reser mig för att kolla vem det är som kommer. Om och om igen har jag gått på det! För när jag väl går och kollar så inser jag att det bara är kattugglan som säger “HO …….. - ho ho ho hooooooooo”

Jag har märkt att det folk reagerar mest på när det handlar om mitt boende är att jag bor helt ensam mitt ute i ingenstans. Flera människor har sagt att det vore deras mardröm att vara så ensam.
…Fast… Så värst ensam känner jag mig inte! Världen är ju helt full av vilda djur, som det är både roligt, trevligt och sällskapligt att följa.

I en av mina mindre kattvindsgarderober bor en stor svart spindel. Hon har byggt sig en fascinerande bostad som består av ett större trekantigt nät i ett hörn, men längst in mot hörnet har hon dessutom byggt sig som en liten spindelnätshåla där hon oftast ligger på span precis i öppningen. Rätt fint faktiskt, lite som ett fågelbo, fast i spindelformat. Ytterkanten av nätet sträcker sig över en hög av underställ jag har lagt in på en hylla i garderoben, så jag har funderat på om jag kanske måste flytta på henne. Men jag har inte riktigt hjärta till det, dessutom har jag ingen användning av underställen ännu, så hon kan få vara kvar och vakta mina underställ. Tidigare hade hon något som kanske kunde vara en gammal älskare liggandes inne i sitt bo, dvs en annan, död, spindel. Hon verkar ha haft den som ett praktiskt matförråd och sakta sugit ut det gottiga ur den, för en dag hade hon städat ut den och kastat ner den på mina underställ. Jag tog bort den därifrån, och fascinerades över att det bara var som ett torrt, tomt och sprött skal kvar av det som en gång hade varit en spindel…

Jag kanske är lite naiv, för alla som vet om att jag har en stor spindel i min garderob säger att jag måste ta bort henne därifrån, men jag förstår inte riktigt varför och ingen lyckas riktigt förklara det för mig så att jag förstår. “Hon kommer kanske skaffa spindelbäbisar och då kommer du att ha tusentals små spindlar som kryper runt i alla dina kläder!!!” Jaha, om det inträffar får jag väl borsta bort dem - eller? Jag tror faktiskt inte att spindlar tycker att mina kläder är världens roligaste ställe att vara på, så de kommer nog leta sig andra ställen att bo på i så fall. Nåväl. Den som lever får se, tänker jag. Kanske kommer jag en dag att ångra att jag låtit henne vara kvar, men då får jag väl lösa det och så vet jag ju det till nästa spindel som dyker upp.

I slutet av sommaren flyttade det in en hare på min tomt. Den var liten som en tennisboll när den flyttade in. Först såg jag den en gång, sen en gång till, och ytterligare en gång, och… Och efter ett tag förstod jag att den helt enkelt hade beslutat sig för att hänga hos mig. I början blev den skraj när jag rörde mig på tomten, men efter ett tag vande den sig vid mig och jag kunde passera rätt nära utan att den iddes flytta på sig. Den hade modellerat ut en mysig liten grop i den mer vildvuxna delen av gräsmattan där den låg och vilade om dagarna. På kvällar och nätter skuttade den runt. Sent i höstas hade jag en kompis hemma som hjälpte mig att röja lite i trädgården. Då sprang vi fram och tillbaks och höll på att snubbla på haren flera gånger. Den låg tålmodigt kvar i sin grop, men jag kunde nästan se hur den suckade och himlade med ögonen. ”Här är det inte mycket till lugn och ro – jag försöker faktiskt vila!” Och efter det så flyttade den.

Det var nog den vackraste hare jag har sett. Den hade ett sånt enormt vackert finmejslat huvud och väldigt lugna kloka ögon.
Ibland ser jag en hare skutta omkring i närheten av min tomt, och jag tänker att det är min vackra trädgårdshare. Hoppas att den har det bra!

Det roliga är att jag hade bott i min stuga hela sommaren utan att se minsta spår av någon katt, men en dag i höstas innan haren flyttade så hade den tagit hem en kompis till min tomt - en katt! Som jag skulle bedöma det så var det en vildkatt. Väldigt skygg var den också. Den låg och tryckte i gräset och glodde stint på mig, medans min trädgårdshare, som ju var mer van vid mig, sakta skuttade runt kring katten, helt obrydd. Jag blev lite till mig över att få se en katt och försökte smöra genom att ställa ut en liten tallrik med mat till den, men då tyckte den att jag hade passerat anständighetsgränsen och drog iväg. Sen dess har jag aldrig sett den igen.

I somras hade jag ett annat läte utanför huset som lät enormt envetet och enformigt om kvällarna och nätterna. Inte lika högt och skrikande som kattugglan, men hördes tydligt när jag sov med öppet fönster. Jag lyckades lista ut att det var vaktel. När jag promenerade i kanten av åkrarna så höll de på att skrämma skiten ur mig, eftersom de tydligen gärna trycker så länge som möjligt och flyger upp häftigt först när jag i stort sett trampar på dem. Jag tyckte dock att det var rätt charmigt att höra vaktlarna prata med varandra över åkrarna om kvällarna. Lite ledsammare var det att deras läte upphörde väldigt abrupt i samband med att skördetröskorna drog fram… Jag vill hoppas på att de lyckades flyga iväg i tid och bara flyttade nån annanstans, men det är klart - tankarna kan inte låta bli att måla upp tragiska bilder av lemlästade vaktlar och vaktelbon efter skördetröskans framfart….

På promenader i trakterna nu i vinter har jag fascinerat kunnat beundra både kungsörn och mindre hackspett på närmare håll. Så tacksam!
Jag känner mig så privilegierad att få vara en liten del av allt detta…